"När jag hade tagit studenten började jag arbeta i ett stall men det varade inte särskilt länge. Som många andra berättelser Hippson publicerat har påvisat, började allt väl. Det var vit lön, om än väldigt låg, men jag fick stallplats till min häst och blev lovad träningar en gång i veckan privat för min arbetsgivare. Jag tyckte att det var en utmärkt kompromiss. Jag provjobbade en dag innan jag flyttade dit för att testa på yrket och jag trivdes. Jag blev anställd, och var den enda anställda på gården där ett tiotal hästar stod plus en del inackorderingar. Jag skulle sköta om alla hästar själv och sköta in- och utsläpp för de som hyrde in sig i stallet. Arbetstimmarna var 7–18 med en dag ledigt i veckan och eventuella extra arbetstimmar när det var tävling.

Redan från början när jag flyttade till min arbetsplats fick jag en dålig magkänsla. Jag hade aldrig tidigare varit anställd och hästskötaryrket var nytt för mig, jag var ung och hade inte den erfarenhet som krävdes men var villig att lära mig. Jag gjorde misstag men lärde mig av dem och försökte hela tiden göra rätt. Detta yrke var väldigt viktigt för mig då jag såg det som min chans att utvecklas som ryttare och nå högre nivåer i min ridning. Min arbetsgivare var till en början trevlig och välkomnande, men bara någon dag in började den mentala misshandeln. Från att bli prisad som en duktig ryttare var jag nu värdelös, slarvig och usel på det jag gjorde.  

Det finns många exempel på hur jag bröts ned mentalt. En dag hade jag till exempel inte hunnit med att kratta utanför ett av stallen. Innan jag hann ut för att fixa detta fick jag en rejäl utskällning. Jag fick höra både det ena och det andra om hur dålig jag var som människa, hur dålig jag var på att rida, och denna utskällning pågick i flera dagar. Jag kunde inte göra något framför min arbetsgivare utan att hen la pikar eller anklagade mig för att missköta mitt yrke eller hens hästar, i förhållande till att jag inte hade hunnit med att kratta den lilla plätten utanför stallet. En annan gång, cirka en vecka efter att jag börjat, ringde jag på morgonen för att fråga vilken tid hen ville ha första hästen färdig. ”Jag är i Tyskland och ska vara där i tre dagar till” fick jag som svar. Utan att ha fått reda på detta var jag nu ensam ansvarig för alla hästar som jag knappt lärt mig namnen på. Ett ytterligare exempel var när min arbetsgivare ringde mig och skrek i luren att hen ville ha första hästen färdig tio minuter senare. Stressad slängde jag på hästen utrustningen och började skritta fram den. 20 minuter gick, och i rädsla av att störa vågade jag inte ringa och fråga vart hen blev av. Efter 1,5 timma kom hen ut utan ursäkt eller anledning, och beordrade mig att göra i ordning nästa häst. Vid detta laget grät jag varje kväll. Jag orkade inte vara på min arbetsplats mer än nödvändigt och flyttade hem, trots den dryga timme enkla resa till och från arbetet som jag körde varje dag.

De förmåner jag hade utlovats, som träning och ta med min häst på tävling, såg jag aldrig röken av. När jag till sist sa upp mig lovade jag att stanna kvar tills att en ny hästskötare anställts, trots att jag inte skrivit på något kontrakt om min anställning. Jag ville avsluta min anställning på ett bra sätt och lämna utan att dramatik. Däremot blev det inte så. Det var som att vrida på en kran, som innan bara hade glappat, till full styrka när jag berättade för min arbetsgivare att jag inte längre ville vara kvar. Nu fick jag inte lov att rida min häst på arbetstid som jag innan hade fått, jag fick knappt ta ledigt och kunde arbeta tio dagar i sträck innan jag fick en ledig dag. I min depression som jag nu var omsluten i gick jag runt som i ett töcken. De konversationer jag hade med min arbetsgivare var nu fyllda med förolämpningar och kränkningar. Jag gjorde misstag, vilka jag fick motta skäll över, och på grund av min depression glömde jag bort att göra vissa saker vilket inte hjälpte det klimat jag nu befann mig i. Det kunde vara allt från att blöta betfor till att sätta på strömmen i hagarna. När jag råkade tappa en häst som jag skulle hämta från skrittmaskinen brakade helvetet lös och jag lämnade bara någon dag senare. Jag orkade inte vara kvar och tog mitt pick och pack och åkte hem.

Efter att jag lämnat slutade jag rida helt. Jag kunde inte ens vara i stallet utan att bryta ihop, kunde inte ens titta på min häst utan att minnas de saker jag varit med om. Ett år senare satt jag upp på hästryggen igen, och än i dag håller jag fortfarande på med hästar. De är mitt liv och jag känner mig inte komplett utan dem. Dessvärre präglar mitt tidigare yrke mig fortfarande mer eller mindre i stallet. Ångesten kan slå mig ibland och jag kan känna mig värdelös i min ridning, som om jag aldrig kommer att bli bra nog för att ens vara i närheten av en häst. Jag har en helt annan relation till mina hästar i dag än vad jag hade för sex år sedan. I dag är kärleken störst, inte prestationen. Det är den enda lärdom jag fick med mig från min tid som hästskötare. För inte kommer jag att sätta detta på mitt CV.  

Jag anser att arbetsgivare ska tänka noga på vilket klimat de har på sin arbetsplats. Jag förstår att många tycker att det krävs ett antal hundår innan man kan klättra till toppen som ryttare, och jag håller till viss del med. Man bör gå från botten till toppen för att få med sig så mycket kunskap som möjligt. Men det betyder inte att man varje dag ska behöva utstå mental misshandel och bli nedtryckt för att man är på botten av näringskedjan. Vi måste förändra den norm i hästvärlden som menar på att dessa hundår ska vara fyllda med översitteri och mobbning för att senare ”komma ut på andra sidan” och förtjäna sin plats som ryttare. Jag är helt för att ridning är en tuff sport som kräver tuffa utövare. Min före detta arbetsgivare klagade ofta på oss ungdomar som ”inte hade någon arbetsmoral och som tror att de kan glida in på ett jobb och få saker och ting serverat till dem”. Jag anser det motsatta. Vi hästmänniskor vet hur mycket det krävs av oss för att få saker och ting att gå runt. Dagens ungdom är dessutom mycket väl medvetna om vilka arbetsvillkor och vilket arbetsklimat som är värt att ta del av. Om arbetet inte når upp till de krav som är rimliga att ställa på sin arbetsgivare, då vill man inte vara kvar. För att skapa de förutsättningar som anställda kräver på en ”vanlig” arbetsplats även i hästvärldens yrken, krävs reformer och omvärdering från arbetsgivarnas håll. Om förutsättningarna varit annorlunda för mig hade jag fått en utmärkt fot in på arbetslivet som hade gett mig egenskaper och styrkor jag inte hade fått i något annat yrke."

Tidigare på Hippson.se
"Arbetstagarna ska inte ta ett arbete där inte schyssta villkor finns"
Ett hästjobb som gick med plus
"Varför dra på sig offerkoftan"
Arbetade 70 timmar i veckan
Hannas första hästjobb troligtvis det sista