Text: Malle Kivikas Ankarcrona 
 
Efter en prövotid på två år blev WE, under 2011, en gren inom Svenska Ridsportförbundet och 2016 fick de fyra första C-tränarna sina licenser. En av dem är Jackie Braconier, som själv har tävlat klassisk dressyr och har varit ridlärare i nästan 20 år. Hon förklarar att det egentligen inte är något nytt man har hittat på, snarare handlar det om ett nytt sätt att utöva gamla rörelser som alltid har använts under arbete i fält.
– När man använder hästen i sitt jobb, som en arbetspartner, är lydnad och samspel otroligt viktigt. Annars kan man inte öppna en grind, gå över en bro eller hoppa över ett dike, säger Jackie.
    
Både dressyr och hinderbana
Grenen har vuxit väldigt snabbt och trenden tycks hålla i sig. Jackies erfarenhet är att de som har provat en gång nästan undantagslöst blir bitna. Just för att det är så roligt! När hon förklarar hur tävlandet fungerar kan man definitivt ana tjusningen. Precis som i fälttävlan har WE tre delmoment:

1. Klassiskt, lättare, dressyrprogram på en 20x40-bana där domarna först i svår klass bedömer gångarterna. Det spelar alltså ingen roll om man har ett russ från lösdriften eller ett välstammat, elektriskt halvblod.
   Förutom klassiska linjer finns några lite mer träningsrelaterade sådana, som exempelvis två eller tre varv på en trav- eller galoppvolt. Det första varvet är lite större och tempot högre, det andra som följer direkt efteråt är aningens mindre och ska ridas i ett lugnare tempo.
2. Teknikhinderbana med ungefär 15 till 18 hinder, som vart och ett bedöms på en skala från noll till tio. I debutantklasserna rider man banan i skritt, från LE rider man i trav och från LA rider man i galopp.
3. Speedmomentet, där i princip samma bana rids fast på tid.

Når dem som inte har tävlat förut
Tävlingar kan arrangeras med alla tre momenten eller bara med två. Då måste det ena momentet vara teknik. Att inte bedöma gångarter, och att i vissa klasser utgå från skritt, tror Jackie är orsaken till att så många har blivit bitna och att en hel del även har börjat tävla. Ofta handlar det om ryttare som tidigare inte alls hade tankar på tävling, eftersom den första tröskeln kan vara svår att ta sig över om man inte har ”rätt” häst.  
– Vi når ryttare som aldrig har tävlat, men som genom att rida WE faktiskt startar dressyr. För precis som i fälttävlan måste man som ryttare visa att man kan hantera sin häst på en dressyrbana innan man rider hinderbanan, säger Jackie.
En annan orsak till att grenen har blivit populär är att återkopplingen är så direkt och enkel för ryttaren att ta till sig. Rider du volt runt först en tunna och sedan runt en annan, då märker du med en gång om de är lika stora. Vilket är svårare i klassiska dressyrprogram.
– Ett hinder är exempelvis att göra halt och att plinga i en klocka, samtidigt som hästen ska stå stilla på en exakt angiven plats. Det kan tyckas enkelt, men alla som har lite ridvana vet hur svårt det kan vara att göra halt, säger Jackie och fortsätter:
– Inom WE blir det tydligt hur svårt det är, gör man halt två meter för långt fram eller bak kommer man inte åt klockan och klarar därför inte hindret. I klassisk dressyr blir konsekvenserna inte lika dramatiska.
  
Får automatisk återkoppling
Att det är enkelt för ryttaren att själv se hur väl han eller hon har lyckas är inte minst tacksamt för utövare på hobbynivå. För det krävs att du som ryttare är skicklig för att känna om en halt sitter som den ska. De som tränar för Grand Prix-klasser har inga problem att göra en perfekt halt vid en bestämd punkt, de har därför heller inga problem med att stanna vid klockan.
En som uppskattar den direkta återkopplingen är Gabbi Vieja, som har ridit för Jackie i många år.
– Ta övningen med grinden till exempel. Ryttare och häst måste ha god kommunikation, tillit och samarbetsförmåga för att kunna närma sig grinden, stå still, rygga i mönster och röra sig sidvärts. Brister grunderna och kommunikationen så klarar du inte att utföra övningen, säger hon.
Dessutom kan oväntade saker hända när man öppnar en grind, vilket sätter tilliten på ytterligare prov.
– Bron är ett annat exempel på hinder som kräver förtroende och som dessutom utvecklar hästens mod. Vilket stärker ekipaget som helhet. 
Både Gabbi och Jackie framhåller hur bra den direkta återkopplingen passar barn. Står hindret kvar har ekipaget samarbetat. Om inte får man en fingervisning om vad man behöver träna på. 
– Genom att klara hinder får barnen automatiskt en god sits, balans och koordination. De måste dessutom lära sig att planera sina ridvägar så att de kommer runt banan. Och så får de anpassa tempot efter hindret, säger Jackie.
Samma sak gör man på en hoppbana, men på ett annat sätt, påpekar hon.
– Du kan inte skritta runt en hoppbana och det är få som blir glada över att lyckas skritta över ett hinder, på samma sätt som när man lyckas skritta över en bro.
  

Gabbi och Lennart, till höger sidvärts över en bom.
 
Hästarna förstår och blir glada
Samspelet, där ryttaren leder arbetet men hästen är delaktig, löper som en röd tråd genom WE-träningen. Kanske kan en del av grenens snabba spridning förklaras med att alla hästar kan tränas till att göra bra resultat? Dagens elektriska, och för många amatörer svårhanterade, sporthästar passar inte alla.
De som vurmar för WE säger ofta att hästarna blir glada av det. Jackie tror att det beror på att de på ett enkelt sätt förstår vad de ska göra.
– När vi ryttare ser ett tomt ridhus kan vi se ridvägarna framför oss i våra huvuden, men hästen ser bara ett tomt ridhus. Finns där tunnor och bommar och broar, då vet hästen med en gång vad den förväntas göra och kan slappna av på ett annat sätt. Hästar tycker om att jobba med huvudet, det är inget nytt, säger Jackie.