Foto: Privat.
För några år sedan förlorade Elsa Karlsson sin älskade häst, Billy Talent. Med sin historia vill hon berätta om hur hon hanterade sorgen och hoppas därmed kunna hjälpa någon som befinner sig i en liknande situation. Hippson har fått hennes tillåtelse att dela berättelsen i Gästbloggen.
År 2017 i december miste jag min älskade underbara häst Billy.
Han var 10 år, pigg, frisk och glad.
Jag bodde med mina föräldrar på deras gård då. Jag var iväg på halkkörning, min pappa jobbade och min mamma sov eftersom hon hade jobbat den natten.
Det var otroligt mycket snö, snö som la sig på elstängslet och elen kom inte fram i snöret som det skulle.
Billy var en otroligt speciell häst och gjorde lite som han själv ville.
Så han såg sin chans att smita ut ur hagen och utforska världen utanför, han kom dock inte så långt.
Bara en liten bit från hagen så har vi en ridbana där pappa lämnat paddock-krattan sedan han använde den på hösten. Billy kom till paddocken, han råkade kliva på krattan och fastnade med ena hoven (det är en äldre kratta av järn, den är som ett rutnät man fäster bak på traktorn).
Vi vet inte exakt hur länge han satt fast där, men troligtvis runt en timma, det är vad som gör mig mest ledsen än idag. Att veta om hans lidande och panik.
Vår granne kom hem och såg honom ligga där, hon ringde då min mamma och hon sprang ner till honom direkt. Min mamma är en väldigt rutinerad hästmänniska och insåg direkt att det inte skulle gå att rädda honom. Hela benet som fastnat var av, han hade försökt dra sig loss.
Min farfar bor på samma gård och han är jägare, så hon ringde honom. Hon ringde sedan veterinären och fick klartecken om att avliva honom på plats, så farfar kom med sitt gevär och den processen gick snabbt.
Jag var som sagt inte hemma. Hade precis kommit tillbaka till Borås efter halkkörningen och min pappa hämtade mig där, han visste redan vad som hänt och jag var helt ovetandes.
Han sa bara att ”det har hänt något” och jag fick en så stor klump i magen och visste direkt att det var min älskade Billy som råkat ut för något.
Pappa bekräftade mina farhågor och berättade vad som hänt. Jag fick panik och ville hoppa ur bilen mitt i centrala Borås och springa därifrån i panik. Försöka fly från den hemska verkligheten.
Vi kom hem och jag möttes av min mamma som såg så otroligt ledsen ut, jag visste att hon mest var orolig för hur jag skulle hantera detta. Jag har aldrig brutit ihop så som jag gjorde då, det är än idag den värsta dagen i mitt liv.
Jag låg hemma i min säng och bara grät i flera dygn, kunde inte ta in att det hade hänt, vägrade acceptera det.
Och än idag, ungefär 2 och ett halvt år senare kan jag inte tänka på honom utan att få en tår i ögat och en klump i magen. Det är en sorg jag alltid kommer få leva med, en saknad som aldrig kommer försvinna och ett tomrum jag aldrig kommer kunna fylla.
När folk säger ”det är bara ett djur” så har de aldrig älskat ett djur på riktigt, och absolut aldrig mist ett djur de älskar.
Men helt otroligt nog så har jag överlevt min värsta mardröm. Jag förlorade min bästa vän, min själsfrände och en stor del av mitt hjärta. Den dagen i december 2017 trodde jag aldrig att jag skulle kunna leva vidare, trodde aldrig att jag skulle kunna känna lycka igen.
Vill främst dela med mig av detta för att andra i samma situation ska kunna ta del av det. Det blir bättre men aldrig riktigt bra. Men man lär sig att leva med sin sorg, även om det känns som att hela ens liv går under just då.
Mvh Elsa Karlsson
