”Min häst är en av mina största källor till stolthet, styrka och glädje. Min häst är också en av mina svagaste punkter. Min häst gör mig sårbar. Allt detta samtidigt. Jag tror inte att det här är unikt för mig.
  
Hur våra hästar gör oss stolta och lyckliga, eller hur vi får känna oss starka tack vare våra hästar, tror jag inte att jag behöver förklara. Jag tror att de flesta av oss som rider har sådana känslor kring hästarna och att vi ganska ofta tänker på det, eller åtminstone går runt och myser lite av de fina känslor som hästarna bidrar till att vi får uppleva.
  
Sårbarheten är mindre rolig att tänka på, och ännu mindre rolig att prata om. Självklart handlar en del av sårbarheten om oro, risken för att hästen blir halt, risken för att hältan inte går att bota. Men det är inte den sårbarheten jag tänker på nu, den sårbarheten pratar dessutom vi hästmänniskor om en hel del.
Den sårbarhet jag tänker på handlar om förhållandet mellan våra hästar och våra pengar. För mig är häst min största enskilda utgiftspost – om jag lägger ihop kostnader för träningar, uppstallning, foder och så vidare. Jag tror att det ser ut så för fler hästägare.
  
När vi oroar oss för sämre tider ekonomiskt i våra liv, är våra hästar nog ofta det första vi tänker på. Tänk om vi inte har råd att ha kvar hästen! Tänk om vi hamnar i ett läge där vi inte kan erbjuda hästen den välfärd vi tycker att den ska ha? Samtidigt vet vi ju att många inte har råd att ha häst, att vår oro på sitt sätt är rena lyxen. Det är inte så roligt att tänka på, som många som rider vill vi ju gärna att ridsporten – hästarna! – ska vara tillgänglig för alla. Att pengar inte ska få lägga hinder i vägen för att vi ska få vara med hästarna.
  
Hästar och pengar är en svår och känslig punkt. Dels på det viset att pengar ofta avgör vem som kan ha häst eller inte. Om man kan ha häst eller inte är ju långt ifrån det enda som påverkas av att olika människor har olika gott om pengar, men ändå. Hästar ligger oss så varmt om hjärtat, det är tråkigt att inte ha råd med något som känns så viktigt och personligen betydelsefullt.
Dels på det viset att hästägarens ekonomi ofta har stor betydelse för vilken välfärdsnivå hästen kan erbjudas. Jo, faktiskt. Och tyvärr. Det har genomförts studier som visat att hästägarens resurser är den största enskilda faktorn för hästens välfärdsnivå i en rad avseenden – som hull, fång, parasiter och hovvård. Det vill säga väldigt viktiga välfärdsfaktorer, även om det givetvis finns många fler.
  
Det är inte så förvånande att pengar har betydelse för hästens välfärd. Nästan vad man än ska göra för eller med sin häst, så kostar det pengar. En ny sadel om den gamla inte ligger så bra, ett veterinärbesök när hästen verkar lite knackig, en annan stallplats om luftkvaliteten i det nuvarande stallet är dålig eller om hagmarkerna är bristfälliga, annat grovfoder om det man köpt inför vintern visar sig ha dåliga värden. Allt kostar. Och det är väldigt mycket lättare att betala för den som har god ekonomi, än för den som inte har det.
Många av oss har sett hästar som inte ser ut att riktigt fullt ut få vad de behöver, där det ligger nära till hands att anta att ägarens ekonomi är en del av problemet. En del av oss lever kanske rentav nära gränsen för att själva bli den hästägaren (eller är rädda för att hamna där). Det är inte ett enkelt problem. Och det är givetvis inte en mänsklig rättighet att ha häst.
  
Någonstans måste man våga och orka se när det inte fungerar längre. Frågan är laddad. Vi möter också en hel del moralistiska kommentarer på temat. Beskäftiga påståenden om hur stor ekonomisk buffert man måste ha för att vara en ansvarig hästägare (eller djurägare i allmänhet), hur välordnad ekonomi den som säger de där beskäftiga sakerna minsann har, och hur slarviga och nonchalanta de är som inte har ordnat det lika väl för sig.
  
Som om inte frågan om pengar vore svår nog, så räcker det inte att begränsa den här frågan till just pengarna. Att erbjuda sin häst en tillräckligt god välfärd handlar om ett brett spektra av resurser. Om det till exempel inte finns tillräckligt stora och bra hagmarker för att erbjuda hästarna tillfredställande utevistelse på dagarna är det inte alls säkert att det är pengar som är problemet. Men markfrågan är naturligtvis ett slags resursfråga. Det blir särskilt tydligt runt de större städerna, där faktiskt de flesta av hästarna i landet finns.
En annan resurs som är viktig för hästarnas välfärd är hästägarens kunskaper. Bristande kunskap kan orsaka många välfärdsproblem för en häst, där det inte alls behöver vara pengar som lägger hinder i vägen för att lösa problemet.
  
Men den personliga ekonomin är nog ändå det mest laddade, det mest komplicerade att förhålla sig till när det gäller sådant hos hästägaren som kan äventyra hästens välfärd. Och kanske är pengar det som orsakar mest skam, när någon hästägare inte visar sig ha råd att ge sin häst vad den behöver? Hur ont om pengar kan bli synligt genom en bristfälligt omhändertagen häst. Hur då både skammen att ha ont om pengar, att försöka leva över sina tillgångar, och skammen att inte ta hand om sitt djur på bästa sätt drabbar samma person.
  
Det handlar om flera svåra saker, alltså. Både om att somliga måste avstå från hästar av ekonomiska skäl, och att somliga som inte har avstått faktiskt har svårt att få hästhållningen att fungera av ekonomiska skäl. Dessvärre saknar flera av problemen uppenbara lösningar.
Att försiktigt prata lite om det kanske åtminstone inte gör bekymren värre. Att äga en häst kan tyvärr inte vara för alla som vill det. Ett av skälen till det är pengar. Jag tänker mig att det i alla fall inte blir bättre av att vi inte låtsas om det.”
  
Petra Andersson
Hobbyryttare, etikforskare och doktor i praktisk filosofi

Redaktion Hippson

redaktion@hippson.se