Text: Ulrika Haglund
Foto: Malou Svensson
  
I dag bedriver Ulrika sin träningsverksamhet i skånska Blentarp och trivs som fisken i vattnet. Men för cirka fyra år sedan fick ridningen en ögonöppnande vändning för den ambitiösa C-tränaren och hippologen.
– Jag kände att något var fel, jag hade ont i kroppen och hästarna kändes ofräscha alltför ofta. Det blev en hel del resor till veterinär men jag tyckte aldrig att jag riktigt kom till roten med allt. Och ju mer jag tränade desto sämre tyckte jag att det gick, berättar Stenson.
Visserligen gick det inte dåligt för Ulrika inne på banan, hästarna tävlades var och varannan helg med fina resultat. Med det var något hon saknade.
  
Hamnade fel i sadlarna
– Jag hade kämpat i olika sadlar i många år för att kunna sitta korrekt, ofta fick jag höra att jag hade dålig sits. Sadlarna satte mig i bakvikt, vilket jag försökte kompensera med att komma fram och då hamnade jag i stället i framvikt. All kompensation i olika sadlar gjorde att jag fick ondare och ondare i kroppen.
Ulrika fick sadlar i storlek 17 och 17,5 tum utprovade till sig. Men det kändes inte bra, stigläderkrampan satt för långt fram och hon hade svårt att hitta balans. Armbågen gick utåt i stället för framåt. Hennes hästar var tryckta vid manken och såg överbyggda ut, de hade ingen ”frambenspush”.
– Hästarna bar sig inte rätt i balans, jag kunde inte sitta som jag ville och kommunicera med små hjälper. Allt blev en överkompensation. Jag felsökte under lång tid, men inget blev direkt bättre. Då bestämde jag mig för att pröva något helt nytt eller att sadla av för gott. Ibland behöver man riva gamla murar för att kunna bygga nya. Allt som krävs är en gnutta mod och lite galenskap, säger hon.

En bild på Ulrika för flera år sedan, i en felaktig sadel där hon hamnar i bakvikt och måste kompensera med överlivet. Ofta kan detta bero på att stigläderkrampan inte stämmer i förhållande till ryttarens kropp (krampan sitter för långt fram) och att midjan på sadeln inte stämmer med ryttarens bäcken och lårbensinfästning. 

Fick gå ner i sadelstorlek
Ulrika började se sig om efter andra lösningar och hittade en mer ergonomisk sadel, som gjorde det lättare för henne att komma i balans. Stigläderkrampan var nämligen placerad på rätt ställe i förhållande till hennes kropp.
I början red hon även då i en 17-tumssadel, men senare gick hon ner till 16- eller 16,5-tumssadlar med längre kåpor för hennes ben. Det visade sig att Ulrikas bäcken och lårbensinfästning krävde mindre sadlar än de hon hade ridit i tidigare.
– Plötsligt tillät sadeln min kropp att hamna i ett neutralt läge och jag fick den balans jag hade strävat efter. Samtidigt fick jag arbeta mer med min bålmuskulatur, säger hon och fortsätter:
– Det går trender i sadelmärken, det viktiga är inte vilket märke det är på sadeln utan att den passar både ryttaren och hästen.
  
Arbete även från backen
Hoppryttaren började även att arbeta hästarna från marken, med långsam bakbromsträning genom att de fick gå svagt nedför. Hon lärde sig om hästens rotation i bröstkorgen, och försökte kontrollera och stabilisera rotationen. Till exempel började hon leda de högerroterade hästarna från höger sida. Nästa steg var att reda ut den egna kroppen.
– Jag hittade en duktig sjukgymnast med specialkompetens mot ryttare, som kunde hjälpa mig med min kropp. Det visade sig att jag var svag i vissa muskler och stark i andra, på grund av att jag hade kompenserat min sits i felaktiga sadlar under flera år. Jag hade överkompenserat med överlivet och hade även en outredd skada i en axel, vilket störde mig under ridningen.
Även Ulrika började arbeta mycket avsuttet med sin kropp, för att bli mer liksidig och för att stärka sina svaga muskler.
– I dag är jag mycket mer medveten när jag rider. Jag analyserar alltid vad det är hästen svarar på och börjar all korrigering med mig själv och min sits. Tyvärr är det alltför vanligt att ryttare parerar hästar genom att dra hårt i yttertygeln och sparka hårt med skänkeln. Ridning är en konstform, det ska vara ett fint sampel och inga hårda hjälper.  
  
Den viktiga biomekaniken
Ulrika poängterar att det är viktigt att känna till det biomekaniska i ridningen och att det i sin tur handlar om matematik. Vilket gör det omöjligt att tvivla på hur det faktiskt ska vara.
Det är viktigt att sträva efter så lite hävstångseffekt som möjligt, och efter energisnål ridning både för häst och ryttare.
Hon har själv utbildat sig inom ryttarens sits och position genom att gå flera sitskurser, samt genom en kurs i sadelns påverkan på ryttare och häst.
– Många tränare förstår tyvärr inte hur viktigt det är att sadeln passar ryttaren, detta för att minska hävstångseffekten när man står i lätt sits och hoppar.   

Vid hoppning över en serie med låga hinder ska överkropp, höftled och fotled vara i linje. Viktigt är att sitta på hela bäckenbottenplattan, alltså inte bara sittbenen utan även på pubis. När hindret blir lite högre följer man med mer med överliv, händer och skuldror. Dock är det fortsatt viktigt att kunna ”brösta upp sig” i landningen, så att hästen kan lyfta sig själv och ta sig vidare i balans. Annars går all kraft framåt, vilket inte är gynnsamt för ekipaget. 

Slänger sig framåt
Enligt Ulrika ser man alltför många ryttare som kompenserar sin bakvikt genom att ta i för att komma fram i lätt sits.
– De måste slänga sig fram över hindret, för att sedan vara i framvikt när hästen landar och försöka hitta sin balans igen.
Ett annat vanligt fel Ulrika ser är att ryttare åker i sidled över hästen och sitter mer på en sida, vilket kan bero på en skev ryttare eller en skev häst. Är ryttaren i balans och tränar på att bli mer liksidig, då blir det mycket lättare att få en rakare häst.
– I dag går många hästar bakom hand och ryttaren sitter i bakvikt, trots all den forskning som finns. Man är noga med foder, snygga schabrak, matchande benlindor och så vidare. Men förstår tyvärr inte hur mycket man själv påverkar hästen med felaktig sits och ridning.
  
Ödmjuk inför hästarna
Ulrika har inte tävlat på cirka två år då personliga saker har kommit emellan. I dag har hon dessutom en annan filosofi än tidigare.
– Om jag inte kan nå högre än 1,30 eller 1,40 på tävling, utan att hamna i att hästen inte mår bra av det, då väljer jag att bli riktigt bra på 1,30-höjd i stället. Hästens välfärd går i första hand, säger hon och fortsätter:
– Jag är en tävlingsmänniska och vill nå långt högre än så. Men för mig är sättet att nå dit, och genomförandet, precis lika viktigt. Jag vägrar att tävla eller att ens träna och använda en häst på alltför stor bekostnad av den. Vi som kallar oss ryttare ska vara idrottare, atleter och hästmänniskor. Vi har ett stort ansvar.
  
Förändring kan ta emot
Som tränare har Ulrika mötts av både positiva och negativa reaktioner. När hon tränar ekipage i dag kontrollerar hon hur hästen är byggd, dess rotation, hur ryttaren sitter och hur sadeln passar ryttare och häst.
– För många kan det vara jobbigt att ändra på vissa delar. Till exempel får jag säga åt många ryttare att de inte ska bry sig om var hästen har huvudet. Ibland får de endast rida i skritt och trav första gången, för att hitta balans. Jag känner ett ansvar som tränare gentemot både ryttare och häst, och jag värdesätter hästen högt. Hästar är aldrig dumma, de vill alltid vara till lags.
Ulrika berättar att hennes hästar i dag är mycket mer sunda, de bär sig i balans och är nöjda. Hon upplever en annan glädje i hästarna nu.
– Om en häst inte förstår vad jag menar blir jag inte arg och tar till hårdare metoder. Utan jag ställer om frågan och går till botten med problemet, i stället för att till exempel betsla skarpare. Många tränare och ryttare lägger tyvärr för mycket fokus på hästen. Gör ryttaren rätt så gör hästen också det, hästen är en spegel av sin ryttare.  
  

Bild på korrekt sits, som ska vara utgångsläget i en hoppsadel. Stigläderkrampan på rätt ställe och bäckenet i neutralläge. 
  

Korrekt tvåpunktssits. Stigläderkrampan på rätt ställe och en midja på sadeln som placerar ryttarens bäcken i neutralläge, då är det enkelt att resa sig upp i balans. 
  

Korrekt sits i rörelse (galopp).
  

Korrekt sits vid rörelse i trav (nedsittning).
  
”Waterski” där ryttaren hamnar enbart på sittbenen, tappar sin bröstning, får överdrivet tramp i fotleden och blicken nedåt.
  

Sits i framvikt där endast pubis har kontakt med sadeln. Ryttaren kniper i knäet, är krum i ryggen/skulderbladen, har blicken nedåt och låst hand. Detta leder till att hästen kommer ner alldeles för mycket framtill och hamnar ”på bogarna”. 
  

Tyvärr en vanlig hoppsits. Ryttaren har bakåtroterat bäcken, endast kontakt med sittbenen och sitter som en hösäck med överlivet. Dessutom framåtroterade axlar och stumma händer.