Gren inom SvRF
  
Working equitation, eller WE som det ofta kallas, är ett ganska nytt tillskott bland grenarna under Svenska Ridsportförbundets (SvRF:s) paraply.
  
WE kombinerar fart, fläkt och lydnad och grenen rids i tre delmoment, precis som fälttävlan.
  
Det första momentet är dressyr. Vanlig dressyr, så när som på att man rider speciella WE-dressyrprogram, att gångarterna inte bedöms och att man i svår klass rider hela programmet på en hand.
  
Därefter följer teknikmomentet, där du ska visa samspelet mellan häst och ryttare genom att ni tillsammans klarar en bana med lydnadshinder som att rida slalom, öppna en grind, rida ett voltmönster runt tunnor och rygga i mönster. Precis som dressyren bedöms tekniken av en domare utifrån skalan 0–10 på varje hinder. Och svår klass rids på en hand.
  
Avslutningsvis kommer speedmomentet, som motsvarar hoppningens omhoppning. En bana med teknikhinder ska avklaras på kortast möjliga tid. Det handlar snarare om att ha den lydigaste hästen – som startar och stannar ögonblickligen – än om att rida fortast, om man vill vinna.

En kursdeltagare berättar
 
Med på kursen var bland andra Malin Bergvall och hennes häst CAF Roy. ”Caffe”, som han kallas till vardags, är tolv år gammal och Malin delar honom med två andra ryttare. De har ägt honom sedan han var fem år och han tävlas även i dressyr och hoppning.
Malin är en hängiven WE-ryttare och hade fått kursen i julklapp av sin familj. Hon är 26 år och har ridit hela sitt liv. Malin har tävlat upp till LA i hoppning och dressyr och började med WE för två år sedan.
– Vi började på LB-nivå och det gick väldigt bra. När vi gick vidare till LA blev jag lite överambitiös och ställde till det en aning för Caffe, så vi valde att gå tillbaka till LB under en period. I år siktar vi på LA igen och kanske även medelsvår, man vet aldrig, säger Malin med glimten i ögat.
Detta efter ett lyckat pass för Miguel, där de bland annat prövade flera av hindren på medelsvår nivå.
  
Vad tyckte du om Miguel da Fonseca och hans träning?
– Svår fråga. Han var bra på att berätta vad man kan förbättra på hindren, men verkade inte vara riktigt beredd på att alla inte kunde rida dem på svårklassnivå. En av tunnorna stod till exempel max fem meter från väggen. En lusitano kanske klarar det i sömnen, men jag var inte den enda med ett långt halvblod. Vi hade behövt möjligheten att göra volten större, i alla fall till en början. 

– För vår del var det både bra och dåligt. Bra för att vi fick utmaningar och fick testa våra gränser, Caffe lade i en helt ny växel och jobbade hårdare än någonsin. Dåligt för att inte ens det räckte ibland, för att klara av hindret på ett bra sätt. Jag gillar inte när jag ber Caffe om något och han ger allt, men ändå misslyckas. 

– I allmänhet skulle jag nog säga att han var mer fokuserad på vad som kan bli bättre i utförandet och lite mindre på hur jag som ryttare hjälper hästen dit. Inte allmängiltigt förstås, jag fick några tips där också, men över lag var det nog mer att han pushade och "ställde krav" än att jag faktiskt lärde mig något nytt eller blev bättre på att hjälpa hästen. Å andra sidan lade ju Caffe faktiskt i en helt ny växel och gjorde saker vi inte har kunnat innan, samtidigt som andra saker gick sämre. Som sagt, svår fråga.
  
Vad är det viktigaste du tar med dig?
– Att Caffe kan mer än jag anar bara jag tror på honom. Därmed kan jag våga ställa lite mer krav på honom och inte bara på mig själv, och lita på att han gör sin del. Att vi behöver öva på att vänta och stå stilla är en annan grej. Och viktigast av allt, att min häst är fantastisk!