”Vid närmare eftertanke, är det inte lite konstigt att vi stallar upp hästar så som vi gör? Jag menar, betande flockdjur från stäppen i individuella boxar på några kvadratmeter? Vi som är vana vid att vara i stallet tänker kanske inte så mycket på det. Det är ju så stall ser ut, helt enkelt. Men mer än en gång har jag haft med mig bekanta som är ovana vid stall och hästar, och de brukar reagera direkt. Ska det verkligen se ut så här, frågar de.
  
Även om mycket återstår att lära, så vet vi ändå ganska mycket om hästar. Vi vet att viktiga faktorer för att de ska kunna få utlopp för sina naturliga beteenden är långa ättider, sällskap av andra hästar och möjlighet att röra på sig.
Mot bakgrund av det är det egentligen ganska konstigt att vi har en så befäst tradition av att stalla upp hästar individuellt - i mycket begränsade boxar (eller spiltor) där den dagliga utevistelsen kan se väldigt olika ut. Vi känner nog alla till stall som har små individuella rutor till hagar, vi känner till stall där hagarna aldrig verkar ta slut och vi känner till allt möjligt däremellan. Det är den individuella uppstallningen som är det gemensamma draget, snarare än hur hästarnas utevistelse är upplagd.
  
Tänker man på saken kan man ju fråga sig hur någon ens kunde komma på idén att ställa flockdjur från stäppen i spiltor. Numera har vi åtminstone oftast boxar. Vi får också ofta höra att individuell uppstallning historiskt har fungerat bra. Man menar att hästar som arbetade i jordbruket dagen lång inte tog skada, utan kanske tvärtom om mådde bra av att stå i sin spilta eller box på natten.
Men hur kan vi vara så säkra på att att ens hästarna historiskt verkligen mådde bra av uppstallningsformen? Lika gärna kan det vara något man säger för att undvika att smutskasta traditionen i vår så traditionsbärande sport, där vi gärna tror att det var bättre förr. Något säkert svar på de frågorna kan man kanske inte heller få. Det går ju inte att göra välfärdsstudier på sedan länge döda hästar. Det är också skillnad på att tåla en uppstallningsform, och på att må bra av den.
  
Trots vårt traditionstyngda arv, trots den så ofta betonade respekten för våra historiska föregångare, för ”de gamla hästkarlarna”, för den kunskap som vi tänker oss har gått förlorad, så spirar ändå alternativen även i våra led. Kanske övertygar inte alltid de nya idéerna om hästhållning, hästträning och hästvård oss allesammans om att de är så mycket bättre än det gamla och invanda. Men de finns där, de visar att man kan göra på många olika sätt. Helt garanterat är inte allting nytt bättre än allting traditionellt. Men heller inte omvänt.
  
Sakta men säkert verkar nu utvecklingen röra sig bort från traditionen, kanske mot att vi försöker lära oss att hålla häst på sätt som lämnar större utrymme åt hästarna och deras egna behov. Och åt de behov som dagens användning av hästarna skapar. Det är stor skillnad mellan att dra timmer i skogen hela dagen i långsamt tempo å ena sidan, och att ridas träningsmässigt en timma om dagen å den andra.
De nya metoderna, och ifrågasättandet av traditionen och av det ”vi alltid har fått lära oss”, kanske innebär att vi numera känner att allt vi gör alltid kan kritiseras av någon. Men så länge vi gör det vi gör därför att vi verkligen vill göra det bästa för våra hästar, tror jag att vi just nu gör klokt i att på allvar undersöka alla möjligheter innan vi slår oss till ro igen.
  
Och då! Efter ett par års projekterande förvisso men ganska plötsligt ändå - öppnar Flyinge, Strömsholm och Wången nya lösdrifter! Och inte nog med det, man släpper bland annat ut tävlingshästar i lösdrifterna. Så många gånger som vi har hört folk säga att lösdrift nog kan fungera för promenadhästar, halvpensionärer och unghästar, medan tävlingshästar får sin stimulans och sitt rörelsebehov tillgodosett genom träning och tävling. Just därför är det så roligt att det delvis är tävlingshästarna som får komma ut.
Nu är riksanläggningarnas lösdrifter tekniskt avancerade och mycket välkontrollerade, men ändå. Här har vi hästar, bland dem tävlingshästar, som inte står uppstallade individuellt.
  
Själv vågar jag faktiskt tro att välfungerande lösdrift kan bidra positivt både till hästens temperament och ridbarhet. Möjligen är det också en säkerhetsfaktor, då hästar i lösdrift bör bli mindre laddade och rastlösa, och därmed mer förutsägbara.
Motfrågorna kommer naturligtvis genast. Lösdrift kan säkert vara bra, men passar det verkligen för just min häst? Passar lösdrift verkligen för alla? Kanske inte.
Erfarenhetsmässigt säger man att ungefär en häst av tio inte fungerar väl i lösdrift. Men bör vi då inte också fråga oss om individuell uppstallning passar för alla hästar? Mitt svar på den frågan lutar åt nej. Många hästar i individuell uppstallning utvecklar stereotypa beteenden som krubbitning och vävning. En hel del hästar är besvärliga att hantera eller lite väl reaktiva och explosiva när man rider dem. Kanske kan den typen av problem minska om fler hästar kommer ut i lösdrift?
  
Det finns så mycket vi ännu inte vet om att hålla hästar på det här sättet. Det är ett av skälen till att det är så roligt att riksanläggningarna nu går före. Där kan man studera och följa upp hästarna systematiskt. För faktum är ju att det också finns ganska mycket som vi inte vet om att ha hästar i individuell uppstallning. Vi är vana vid det, men vi har nästan ingenting att jämföra med. Även det får vi genom de här nya lösdrifterna.
Samtidigt får vi ut nyutbildade hipploger i hästsporten, för vilka lösdrift blivit en hästhållningsform som de är vana vid från sin utbildning. Utbildning är ett riktigt intressant sätt att trotsa traditionen på!
  
Och jag själv, då? Nej, tyvärr, jag har inte min häst i något lösdriftssystem. Min enda ursäkt är att jag inte har hittat någon välfungerande sådan anläggning inom rimligt avstånd, som även i övrigt fungerar för mina och hästens sammanlagda behov.
Det beror ju främst på att det ännu är så pass ovanligt med lösdrift, inte minst vid inackorderingsstall. Jag tror att jag kommer att hinna hitta en lösdrift åt min häst inom hennes livstid. Jag tror också att det kommer att hinna bli helt självklart för mig att ha min häst i lösdrift, inom min livstid.
Jag går faktiskt så långt att jag vågar tro att individuell uppstallning, som standard för hästhållning, kommer att vara ett minne blott inom en överskådlig framtid. Släpp hästarna loss, det är snart vår!”
 
Petra Andersson
Hobbyryttare, etikforskare och doktor i praktisk filosofi