Jag tyckte mig höra att han mumlade något om att han ville flytta till vem som helst bara han slapp ha med mig att göra, jag undrar om han inte också sa att han till och med kunde tänka sig att flytta till en ridskola även om där bara finns spiltor.

Det började redan i förrgår kväll då jag uppvisade min lite struligare sida för Cabbens hovslagare. Cabben hade skött sig exemplariskt när jag red den kvällen, han var mjuk och fin, luftig i steget, svettades på de rätta ställena och var allmänt trevlig och samarbetsvillig. Jag kände att denna höst kommer att bli vår höst och för att göra situationen om möjligt än mer perfekt tänkte jag passa på att haffa hovslagaren (som ändå skulle till stallet morgonen efter) så att han kunde snygga till hovarna på gubben. Det var i och för sig inte mer än 4,5 veckor sedan han skoddes sist men letar man perfektion så gör man. Hovarna skulle behöva fixas inom de närmsta två veckorna hur som helst och det är ju inte alltid man får tag på hovslagaren i tid och sånt där, ni vet. Det kändes som att det vore trevligt att för en gångs skull sko hästen i tid och inte två eller tre veckor för sent som det alltid annars tenderar att sluta med.

Men om det inte finns kontanter i stallet så skor inte just den här hovslagaren ens häst. Så vad gör man? Ja, man kastar sig i bilen för att åka till närmsta bankomat flera mil bort så att pengar kan hämtas och lämnas på det hemliga ställe som bara hovslagaren känner till, sedan sköter både han och Cabben sig själva. Men väl framme vid bankomaten upptäckte jag att jag inte hade med mig mitt kort, för det låg visst kvar i en annan väska som jag använt dagen innan och just den väskan fanns naturligtvis kvar hemma på Lidingö, väldigt långt ifrån Ekeröbankomaten där jag befann mig.
Det skulle ta flera timmar att åka hem, hämta kort och pengar och åka till stallet för att lämna dem och sedan åka hem igen. Jag nödringde en stallkompis som jag visste skulle till stallet samtidigt som hovslagaren morgonen efter och frågade om hon kanske eventuellt skulle kunna lägga ut pengar åt mig. Där fanns det dock inte mycket att hämta, stackaren hade bara trettio kronor och de kronorna kände hon att hon behövde till sig själv (stackars oss fattiga hästmänniskor!).

Jag kröp till korset och ringde hovslagaren för att berätta om mina tragiska omständigheter och bönade och bad om dispens för att få föra över pengar till honom i stället. Om jag gjorde det omgående fick det väl lov att vara ok tyckte han varpå han direkt ville lämna ifrån sig uppgifter så att jag kunde göra överföringen. Jag kunde dessvärre inte ta uppgifterna och köra bil samtidigt så jag bad om att få parkera bilen och återkomma. Parkerad och klar ringde jag upp honom men då upptäckte jag att jag inte hade någon penna i bilen. Fick lov att ursäkta mig och bad att få återkomma igen, hovslagaren lät rätt skeptisk, vid det laget tvivlade han nog rätt starkt på min betalningsförmåga.

Jag körde till närmsta bensinmack och rusade in för att köpa en penna men då mindes jag att jag saknade både kontanter och kort och då kan det bli lite svårt att köpa något. Snacka om moment 22. Som tur var skänkte mackpersonalen en penna till mig varpå jag kunde ringa upp hovslagaren och ta hans uppgifter. Döm om min förvåning när jag kommer hem och ska föra över pengar och i all förvirring har glömt bort koden till Internetbanken!
Vid det laget var det inget annat att göra än att plocka fram kortet ur kvarglömda väskan, åka till en bankomat, hämta ut pengar, lägga dem i ett kuvert och SKICKA (!?!) dem till hovslagaren. Men nej, då hade mitt jäkla kort blivit avmagnetiserat och fungerade inte över huvudtaget. Det är ju för hopplöst alltså.

Som tur var kunde min sambo rädda mig ur knipan och Cabben blev efter mycket om och men skodd och hovslagaren fick (förhoppningsvis om postgången nu fungerar) betalt men jag kände mig onekligen lite sliten efteråt. Kom ut till stallet igår kväll och skulle ta vid där jag slutat dagen innan, nämligen med träning av samlad galopp. Nya hovarna såg fina ut, Cabben var inte öm, inte varm, det kändes mycket bra. I övrigt var det som att komma till ett sjöslag. Han hade gnuggat in sig i lera från topp till tå i hagen, han måste ha bjudit in alla sina stallkompisar till fest i boxen för den var vidrig att mocka och som pricken över i:et var han sur och grinig.

Situationen blev inte bättre på ridbanan då han inte bara var stel, trippig och fjompig, till råga på allt uppvisade han en rätt så tråkig attityd. Låtsades bland annat vara rädd för några buskar och blev påtagligt irriterad då jag försökte visa honom vad som kan vara ok att vara rädd för och inte. Trippandet och stelheten kanske berodde på lite träningsvärk från dagen innan tänkte jag så jag fortsatte lugnt och stilla vår lilla uppvärmning, ställde inga direkta krav utan lät honom bara "jogga loss". Efter 35 minuters joggande var jag rätt så less på stelheten, trippandet och fjompigheten och började ställa lite mer krav varpå herr Cabaré tog till det tunga artilleriet, han reste sig. Rakt upp, hej bara liksom.

Jag kom att tänka på när jag och min dressyrlärare försökte få honom att samla sig i skritt en gång och han under stora protester reste sig på bakbenen och travade ut från banan på bara dessa två bakben. Frambenen flaxade i luften och jag satt däruppe som ett fån och visste inte vad jag skulle göra. Dressyrläraren tappade hoppet för oss i samma stund.
Igår kväll var det dock jag som fick sista ordet. Jag lyckades få stopp på resningsfasonerna och sedan var det disciplinskritt, och trav, och galopp, som gällde. Halt var tredje steg ungefär, och massor med ryggningar och sidvärtsrörelser åt alla möjliga olika håll.

Väl inne i stallet igen såg jag i gubbens ögon att detta var icke populärt. Han blängde på mig vart jag än gick och jag lyckades inte få honom att förlåta mig ens med ett gäng morötter. Han är långsint den där, inte som jag som brusar upp väldigt snabbt och sedan är allt glömt och förlåtet. Vi får väl se om han är på bättre humör idag, men känner jag honom rätt kan det dröja några dagar och väldigt många morötter innan det här bråket är över.