Som jag nämnde i förra inlägget så har jag även roligt på jobbet! Jag stöter ofta på uppfattningen att mitt jobb är svårt och tungt. Självklart blir jag berörd av att möta ungdomar som har det besvärligt. Men det finns en sådan kraft i att få jobba tillsammans med andra för att göra skillnad. Min arbetsplats går nu in en stor långsiktig satsning på att implementera PBS - Positivt beteendestöd, för att bli ännu bättre på att göra skillnad för våra ungdomar. 

I och med det pratar vi ännu mer inlärningspsykologi på jobbet, och det tycker jag ju är superkul! När jag och min kollega höll en introduktionsföreläsning introducerade vi LIMA - hierarkin för procedurer för beteendeförändring  - som jag hänvisat till här i bloggen flera gånger. Det är alltså en lika aktuell modell för arten människa som för arten häst (och alla andra arter vars beteende du önskar påverka! )

Något som verkligen tagit fäste nu hos mina arbetskamrater är vikten av arrangerade antecedenter. Dvs säga hur vi tillrättalägger en miljö eller situation så att det blir lätt att göra rätt. Eller som vi nu säger till vardags  - vi krattar manegen! Att först se till att grundläggande behov är tillgodosedda och sedan arrangera miljön så att det önskvärda beteendet blir enkelt att välja kan göra att det inte ens behövs några särskilda träningsplaner för beteendet vi vill ha (och oönskade beteenden upphör av sig självt när individen inte längre känner sig frustrerad och otrygg).

Exempel på hur man gör det på HVB:t kan t ex vara att se till att det alltid är nära till en papperskorg så att det blir lätt att slänga sitt skräp. Ett annat exempel är att göra sig av med en stor soffa och skaffa sköna fåtöljer i stället, så försvinner genast konflikter om personligt utrymme framför tv:n. Att kratta manegen för högre skolnärvaro kan vara att serva med lite frukost på rummet och kanske skjuts till skolan till någon som tycker det är tungt att komma iväg. 

Olika exempel på att tillrättalägga miljön för sin häst kan vara allt från att ta med en kompis in när hästen ska skos om den tycker det är oroligt att vara själv i stallet till hur en placerar ut rekvisita på ridbanan för att få chans att klicka en viss rörelse. Med Unna, som är obotligt nyfiken och social, kan tillrättaläggande av miljö i ett möte på vägen vara att hålla en target framför hennes mule så att hon kan dutta på den i stället för att dutta på den vi möter. Vi har en massa saker som vi vill att hästen INTE ska göra - Unna ska inte gå på stallägarens gräsmatta, hon ska inte boppa på okända personer, hon ska inte stoppa huvudet i någons kasse osv. Huvud rakt fram är ett bra beteende. I en frestande situation blir det ännu lättare att hålla huvud rakt fram om det finns en target som riktmärke. Det betyder inte att jag för all framtid kommer att hålla en target framför henne vid ett möte, det betyder bara att jag krattar manegen för en gedigen förstärkningshistorik för att hålla huvudet rakt fram vid möten. Både när det gäller häst och människa kan det vara vanligt att folk uttrycker oro för att tillrättaläggande av miljön och situationen ska skämma bort och göra det svårare på sikt. Men i själva verket kan det vara förutsättningen för att beteendet alls ska hända och få chans att förstärkas. En ungdom som fått frukost i magen och skjuts till skolan har större chans att få uppleva förstärkning av skolbeteenden än en som ligger hungrig kvar i sängen. En häst som känner sig lugn och trygg i stallet med en kompis har större chans att få positiv förstärkning för stå på tre ben med det fjärde i hovis hand än en som oroligt trampar omkring på stallgången. 

För att göra det lätt att göra rätt för sin häst redan på nivå ett och två i hierarkin för beteendeförändring så erbjuder föreningen BHIS en föreläsning om “Tillämpad etologi för hästtränare”med fenomenala Karolina Westerlund den 17 oktober. Karolina hjälper djur att trivas och må bra i människornas värld. Kom och lyssna för inspiration om hur du kan göra tillvaron berikande och begriplig för din häst, och på köpet få en häst som bättre hanterar oväntade och potentiellt läskiga händelser. 

Annat roligt på gång i föreningen just nu är att det är dags för höstens ungdomsstipendium. Två gånger per år delar föreningen ut ett stipendium till en medlem som ännu inte fyllt 18 år för att finansiera träning för en belöningsbaserad tränare. För att kunna träna belöningsbaserat har det i princip varit nödvändigt att ha tillgång till en egen häst. Men i våras hade vi möjlighet att dela ut stipendium till barn som ville åka på belöningsbaserat läger hos Stall Lyckoklövern. Så här berättar tioåriga Diana om sina upplevelser som stipendiat på sommarlägret:

Det var så himla kul på Lyckoklövern och jag har blivit mycket säkrare på klickerträning och blivit bättre. Vi började med att träna en häst. Det var jättekul att träna hantering och det gick jättebra.  Jag och en annan tränade tillsammans och vi hade jättebra samarbete. Vi fick även träna lite andra saker och fick testa en annan häst. Jag och kompisen jag samarbetade med träning att gå upp på lastpallar och lite andra små trix.  Det var jättekul. 

När jag kom till lägret var jag jättenervös men alla var så trevliga att det gick snabbt över.  Först blev jag förvånad över att getterna gick lösa men de var jättesnälla och gosiga. Jag har faktiskt aldrig klappat en get förut. 

Jag har blivit säkrare på att använda targets.  Jag hade faktiskt inte tränat så mycket med target innan men det var inte så svårt. Allt var roligt på Lyckoklövern tyckte jag. Jag ville dit för att lära mig mer om belöningsbaserad träning och det verkade jättekul. Det var kul att träna getterna också men det var lite svårare! Jag hade ju som sagt aldrig tränat en get förut. Jag tyckte det var lite läskigt i början att träna hönsen men de var jättesnälla!  De var nog näst svårast att träna!  Jag  hade inte tränat höns innan heller. De djur jag mest tränat hemma är nog häst och hund och lite kanin hos min kompis. Men kaninerna på lägret var svårast!  De var mer gossugna än träningssugna. Det var lite kul för kaninerna ville först sova,  sen gosa,  sen träna.  Sen höll de på så men det var okej, de var ju jättemysiga ändå. När ens föräldrar kom och skulle hämta en så ville man verkligen inte! Jag ville stanna på Lyckoklövern för alltid!  Lyckoklövern är bäst - ingen protest! 

Om du eller någon du känner också vill söka BHIS ungdomsstipendium så hittar du all info och ansökningsformulär på hemsidan. Sista ansökningsdag för hösten är den 8 oktober. 

Glädjande nog har det på sistone tillkommit fler verksamheter som erbjuder belöningsbaserad hästträning  för barn utan egen häst. I Kiruna har vi nu Hästskola i Norr och i Linköping drar Stall Kungskvarn igång en ungdomsgrupp för dig mellan 9-15 år. 

Jag är väldigt glad för den här utvecklingen som gör det möjligt för ännu fler unga personer att få träna hästar belöningsbaserat. Tack Karolina, Patricia, Elna och Sandra som krattar manegen för framtiden!

Här sitter jag och känner mig varm i hjärtat och positiv inför framtiden, och då ska jag väl dela med mig lite? 

Förutom  torka, foderbrist, höjda stallhyror och nu för blött väder för höstskördarna så tycker jag det är mycket som rör sig i rätt riktning. 

Nordisrumpa i kvällssol

De kraftfulla reaktionerna efter Falsterbo där till slut närmare 18 000 personer skrev på Hanna Fernströms namninsamling mot hårt åtdragna nosgrimmor ser jag som ett tecken på att vi inte längre kuvat finner oss i att proffsen alltid vet bäst. Det är gräsrötterna i sporten som köper biljetter till tävlingar, shoppar hos sponsorer och vill träna för proffsen. Om vi inte längre vill se ihopsnörpta hästmunnar, huvud bakom lod, stressignaler  och pain face, vare sig live eller i glossiga annonser, så måste till slut proffsen (och deras sponsorer) fundera på varför vi inte längre gillar det vi ser. Det är en långsam påverkansprocess, men om inte styrande organisationer inom hästsporten fångar upp den i tid och aktivt gör mer än pytsa ur sig floskler om hästvälfärd, så kan snöbollen öka takten mot förlorad social licens för tävling med häst. Det vore olyckligt!

Jag tror nämligen att det går att tävla hästvänligt, precis som det går att tävla hundvänligt. Jag tror starkt på att jag kommer att få hinna vara med om ett liknande paradigmskifte inom hästvärlden som jag upplevde i hundvärlden i min ungdom. Idag är belöningsbaserad träning standard inom hundsporten. Självklart finns det avvikelser och märkliga skuggverksamheter, men gyllene standard är träning baserad på positiv förstärkning med mat- och lekbelöningar. En viktig del i att bli en framgångsrik hundförare är att vara duktig på just belöningsutveckling för den enskilda hundindividen du jobbar med. 

När jag började träna hund fanns det bara bruks och lydnad att tävla i och agilityn gjorde precis sin första entré - då som ungdomssport. Sedan dess har även vuxna fått tillträde till agilityn och en mängd nya roliga grenar som t ex freestyle, rallylydnad och nosework har tillkommit. Grenar som faktiskt kräver belöningsbaserad träning för att du öht ska kunna lära in momenten och bli framgångsrik med dina hundar. 

Jag tror även hästsport behöver återuppfinna sig själv i framtiden för att kunna hänga med i den ökade medvetenheten om hästens känsloliv och grundläggande behov, samt som respons på den etiska debatten i stort kring djurhållning och djurkonsumtion. Precis som det blir allt viktigare för oss hur grisen och kossan lever och mår innan den blir vår middag så kommer vi att vilja veta att hästarna som levererar sport, hobby och underhållning har fullvärdiga hästliv och inte utsätts för stress och smärta för att vi ska ha kul. 

Känner du att det blir tumult i ditt huvud när du läser sånt här? Ingen fara, du är i gott sällskap. Förändring är svårt och ibland smärtsamt. Vi sitter alla fast i gamla traditioner och sedvänjor som det är en utmaning att frigöra sig ifrån. När det begav sig på min lokala brukshundklubb i början av 90-talet så stod erfarna instruktörer och skrek så saliven flög att de hade minsann aldrig i hela sitt liv gett sin hund en endaste godis. Sedan fick de stryk på klubbmästerskapen av yngre, nytänkande hundförare, agilitysektionen bara växte och krävde större planer och medlemsantalet steg. På klubbmötena dök nya problemställningar upp. Det visade sig nämligen att kursdeltagare på lydnadskurser  ville byta till yngre instruktörer eftersom det såg roligare ut på vissa planer än andra… 

Hundsporten hade inte överlevt utan denna förändringsprocess. De gamla grenarna inom bruks och lydnad lever kvar, sida vid sida med alla nyheter, men med betydligt trevligare upplevelser och utförande än när träningen byggde på aversiver.

Ridsporten behöver börja med att se till att befintliga regler och alla fina värdegrundsord inte bara är pappersprodukter utan efterlevs i praktiken, på varje tävling. Jag tror fler än jag baxnade när vi fick läsa i responsen från SvRF på kritiken mot Falsterbo att endast 5 % av ekipagen behöver kontrolleras på tävling. Snacka om att göra det värt risken att chansa och dra åt, om det är det som ryttaren tror krävs för att hästen ska prestera! 

För att inte framstå som riktiga bakåtsträvare hade det också varit rimligt att bevilja dispens för hästen vars huvudform gör nosgrimman extra obekväm.

Valfrihet kring utrustning kan vara ett bra sätt att öppna för förändring. De som krampaktigt vill hålla sig kvar vid det gamla kan få göra det ett tag till och de som hittat sätt att rida utan viss obligatorisk utrustning kan få tävla sin häst utan. Risken att publiken kan råka tycka att det ena ser trevligare ut än det andra får vi bara ta! 

Bettlösa alternativ är på stadig frammarsch. Jag är inte naiv och tror att det är hela lösningen. Bettlöst är ingen garanti för att hästen slipper smärta och obehag.  Läs gärna Renate Larssens utmärkta blogg på temat att också det bettlösa huvudlaget bara är så hårt som handen som håller i det.

Framtiden ligger i att vi inte bara ändrar på utrustningen och hur vi använder den, men också på hur vi ser på begreppet “kontakt” . Kontakt med hästen, två kroppar i synkroniserad rörelse, är helt och hållet möjligt utan tryck i munnen eller på huvudets andra känsliga delar. Det kanske kräver andra utbildningsvägar, men allt vi vet om hästar idag visar att vi behöver sluta trampa på i medeltida spår.

En som verkligen valt att finna helt nya vägar till dressyr som är till för hästens skull är Angelica Hesselius på Rewardbased Art of Riding. I år är det Angelicas tur att hålla  föreningens årligen återkommande föreläsning om belöningsbaserad ridning. Som ny inom belöningsbaserad träning kan det kännas svårt och obegripligt hur en ska få med sig metoden upp i sadeln. Många av oss har åratal av traditionell ridning i kroppen innan vi kommer i kontakt med belöningsbaserad träning. Många av oss har också hästar som är inridna traditionellt. Så när vi sätter oss på hästen har båda delarna av ekipaget så mycket historik som kan krångla till det. Därför är det inte ovanligt att uppleva ridningen som den största utmaningen i övergången till belöningsbaserad hästträning. Nu ser vi fram emot att få ta del av Angelicas system i föreläsningen Belöningsbaserad ridning - från marken till uppsuttet på onsdag 16 augusti kl. 20. Online som det mesta i vår förening! 

Några som inte hunnit samla på sig lika mycket traditionellt bagage innan de kommit i kontakt med belöningsbaserad hästträning är föreningens unga medlemmar. Tio av dem reste från landets alla ändar för att mötas på vårt  allra första ungdomsläger förra veckan. Stall Lyckoklövern, som jag skrivit om tidigare,  höll i arrangemanget. 

Så här sammanfattar tränaren Karolina Einarsdotter dagarna: 

Nu har vi haft det allra första ungdomslägret i BHIS och Lyckoklöverns regi. Och det har varit så lyckat! Vi drog vinstlotten både med de duktiga medhjälparna Hanna, Angelica och Anna och med ungdomarna själva - så fina barn med stor vetenskaplig nyfikenhet, empati och kärlek till djur, likaväl som öppenhet och vänskap till varandra.   

Arkivbild från Stall Lyckoklövern

Kika in på deras Facebook eller Instagram för att ta del av helt underbara filmer med harmonisk klickerträning av inte bara hästar, utan också getter, höns och ankor. Förutom djurträning så har ungdomarna sovit på loftet, badat, lekt lekar,  spelar träningsspelet PORTL och övat på att ge varandra positiv feedback. Jag har tappat räkningen på kommentarer från vuxna som önskar att detta funnits när de själva var barn, och önskemål om att vi ska ordna ett precis likadant läger för vuxna också!

Jag är så lycklig över att vi kunde få arrangera detta i år! Jag är också glad över att flera liknande verksamheter, där barn får lära sig om hästar och hästträning på modern, vetenskaplig och etisk grund, verkar vara på gång runt om i landet. Framtidens ridskola är Hästskolan, eller kanske faktiskt Djurskolan? 

På det privata planet är det också ljusa tider mitt  i ösregnet! Jag har passerat årsdagen efter min ryggskada och kan konstatera att jag är i stort sett återställd. Det är en del träning kvar för att fortsätta bli starkare och smidigare. Men jag tänker också att så är det nog alltid i min ålder, med eller utan ryggfraktur! 

Unna har verkligen mognat och har varit helt underbar hela sommaren! Eller vi har mognat tillsammans, ska jag nog säga. Även om olyckan inte på något sätt var hennes fel så har det tagit tid för mig att bli helt avspänd med henne igen. Det är en ganska naturlig reaktion på att hela tillvaron förändras på några sekunder. För att återfå känslan av trygghet har jag hela tiden hållit oss till det som känns tryggt och bekvämt, och vidgat komfortzonen i vår (min) egen takt. Nu känns det bara toppen! Extra glad är jag för att Unna har börjat be om kli genom att lite mjukt och försiktigt massera med mulen på min rygg. Dels är det roligt att hon som tidigare inte ville bli kliad, nu både tycker om det och har förstått hur hon kan fråga efter det. Men det är också en varm känsla av förtroende att jag vågar ha henne bakom min känsliga rygg och få den där frågan utan att känna mig det minsta obekväm. 

Dunnit har haft en liten formsvacka mitt under sommaren där hon varit ganska opepp på träning och högljutt suckat åt mina upplägg. Hon har bara velat bli kliad eller få gå på betespromenad. Men nu med lite svalare väder är hon på banan igen! 

Det har varit härligt att vara ledig och ha gott om tid med djuren. Något som jag verkligen njutit av är att bara drälla runt med mina katter och hundar på tomten utan tidspress. Att kunna vara helhjärtat med i deras nu. 

Mitt gäng irländare och britter.

Nästa vecka är det jobbdags igen, men det gör inget, eftersom jag verkligen tycker om mitt jobb! 

Föreningen Belöningsbaserad hästträning i Sverigekan du följa på Facebook och Instagram

Oj oj oj, vad tiden rann i väg denna försommar! Alla som jobbar i verksamheter kopplade till barn och ungdom vet hur hektiskt det ofta blir mot slutet av våren. Det har gått bra för mig och ryggen att jobba heltid, men den ork som finns kvar efter arbetsdagen har fått gå till djuren, inte till bloggande! Det finns ju inte bara hästar i hushållet utan också två unga hundar och två spralliga ungkatter som ska ha sitt. Under de senaste åren har flera ålderstigna fyrbenta vänner fått tacka för sig, så därför har vi nu istället ett väldigt ungdomligt djurhushåll med allt vad det innebär.

Unna var måttligt imponerad av knäckebrödstårtan...

Fina Unna har fyllt tre år under maj månad. Tre år är på många sätt en förpliktigande ålder på en häst. Det finns så många vedertagna måsten och borden kring vad de förväntas kunna och ska göra i den åldern. Lite olika i olika raser och inriktningar så klart. Jag jobbar mentalt med att lägga det åt sidan och fokusera på var vi är just nu och vart vi vill, oavsett ålder på pappret. Vi har tappat mycket träningstid pga. min skada men jag är säker på att det inte har någon betydelse för våra långsiktiga mål – en glad och arbetsvillig fyrbent vän i vått och torrt under många år framöver. Jag är ganska van att gå min egen väg och strunta i omgivningens tyckande, ändå känner jag att det ibland smyger sig in lite negativa prestationstankar kring det här. Det finns så starka normer i många delar av hästcommunityt som en konstant måste försvara sig emot.

Unna själv är dock glatt obekymrad och alltid redo att ställa upp på så mycket träning som matte hinner och orkar. Saker som vi jobbar med just nu är självständig rörelse framåt med mig vid sidan eller bakom, kasttarget och dirigering höger/vänster. Vi pillar på med mer och mer utrustning och vi är på jakt efter en passande loksele, men det är ju precis lika knepigt att hitta som bra westernsadlar! Det går fint att hänga lite av varje ovanpå Unna men hon är lite petigare med hur det känns i ansiktet! Hon behövde flera pass för att vänja sig vid huvudlag i läder med lite mera spännen och grejer som blänker. Jag har skaffat en variant där jag kan lägga till bett så småningom och ändå ha tömmar i sidepullfäste inledningsvis. OM vi ska visa och göra prov en dag så är tyvärr bett obligatoriskt, så det måste ju inkluderas i träningen. Inget av den utrustning vi har till våra quartrar passar Unna, så det blir en del shopping…

Kursen med Eva Bertilsson

Under juni månad hade vi ännu ett historiskt event i föreningen – nämligen vår första fysiska kurs.  Den ägde rum på min hemmaplan, det var iaf mina hästar samt föreningens kassör Camillas häst som fick utgöra det levande undervisningsmaterialet. Instruktör var Eva Bertilsson och temat var “Hur får vi mer för morotslanten med bibehållen glädje och harmoni i träningen?” 

Jag kan utan att överdriva säga att som arrangör erbjöd helgen några oväntade utmaningar! Evas försenade tåg på fredag kväll var väl den minsta utmaningen. När hon väl dök upp så blev jag tydligen så till mig att jag låste in bilnyckeln i bakluckan när vi baxade in hennes resväska bland all utrustning som skulle fraktas till bygdegården. En något motvillig riddare i (tyvärr inte på) mustang fick inkallas med reservnyckel. När vi äntligen kom iväg till nästa hållpunkt, nyckeluthämtning till bygdegården, så kom den något större utmaningen  - dubbelbokning. I “vår” kurslokal pågick studentfest för fulla muggar. Vi blev föreslagna att senarelägga vår bokning, men det är ju inte görbart med bokad instruktör och betalande deltagare som kommer med nattågen från både nordligaste och sydligaste delarna av landet! Några stackars eldsjälar från hembygdsföreningen fick således ägna småtimmarna på lördag morgon för att röja upp så lokalen blev användbar till vår morgonstart. Jag fick sms kl 04.59 att allt var klart. Visst är det härligt med föreningsliv? 

Det fenomenala funktionärsteamet från BHIS lyckades sedan omvandla bygdegården till  kurslokal med fika och lunchservering i god tid innan våra 12 deltagare anlände. Kursen byggde på en blandning av teoretiska pass med ganska mycket grupparbetande och torrsimmande  i kurslokalen och sedan praktiska experiment med hästarna ute på Uddens Sjögård. En kurs med Eva Bertilsson är alltid en dynamisk historia som är svår att kategorisera på förhand men temat var  denna gång durationer och kedjor. 

Utmaningar för belöningsbaserade ekipage kan vara att komma vidare från klick-belöning för varje enskilt litet beteende och få till längre perioder av något innan nästa förstärkning. I träning med tryck-eftergift är hästen motiverad att fortsätta göra något, t ex trava på framåt, för att undvika att bli påmanad med skänkel, smackning eller lyft longerpisk att fortsätta framåt om den saktar ned. Det är själva  undvikandet av skänkel, smackning, höjt spö etc som förstärker beteendet fortsätta trava. I belöningsbaserad träning är det i stället åtnjutandet av belöningen som förstärker beteendet trava och då vill hästen att det helst ska hända så snart som möjligt. Det krävs därför klurighet och planering för att kunna öka på stunden som hästen ska fortsätta utföra beteendet innan belöning, utan att hästen upplever det som att det blir svårare och krångligare att komma till belöning. Genom att systematiskt träna på durationer, dvs sträcka tid som hästen gör samma sak, och genom att kedja ihop flera olika  beteenden efter varandra som leder fram till en belöning kan vi på sikt få mer och mer deltagande från hästen, fortfarande frivilligt från hästens sida och med bibehållen entusiasm. Det är viktigt att undvika frustration och de utsläckningsreaktioner som orsakar variationer i beteendet. Ett viktigt budskap från Eva var att alltid prioritera kvalitet över duration. Om vi är för ivriga att sträcka tiden mellan förstärkningsstillfällena så är risken stor att vi råkar förstärka något som inte är av den kvalitet vi egentligen önskar. 

Om en råkar få en beteendeanalytiker och en filosof i samma rum kan det bli  intressanta diskussioner om tidsaxlar! Det är otroligt roligt och utvecklande att ha fantastiska Jonna Bornemark som entusiastisk medlem i vår förening! 

Mellan teoripassen åkte vi ut till hästarna på Uddens Sjögård och testade praktiskt på våra villiga försökskaniner Hottis, Unna, Dunnit och Alex. Den här typen av kurs bygger nästan på att de hästar som deltar är hemma i en trygg invand miljö, och inte hamnar i trigger stapling om något experimentellt upplägg inte utfaller som tänkt. Även på hemmaplan tycker Dunnit att det är svårt om förväntad förstärkning uteblir och hon var också den som hade svårast när det laborerades med olika förstärkningsfrekvenser. Unna däremot verkar aldrig få nog och blev istället  allmänt frustrerad av påtvingade gräspauser under gruppdiskussionerna.  Hålla på att äta gräs när det verkar finnas en hel gårdsplan full av träningssugna människor - är ni inte kloka?! 

Hottis inledde med att helst vilja äta gräs och bidrog till en nyttig utforskning kring vad som händer om hästen upplever att tillgången till en önskad förstärkare försvinner. Det var spännande att se utvecklingen under de två dagarna när han  - genom att till stor del få göra egna val men också få en tydlighet i när det inte gick att göra ett eget val - hade allt lättare att släppa gräset och delta i övningar. Det sämsta vi kan göra i en situation där hästen vill något annat än vi tänkt oss är att försöka locka/lura med hästen. Då riskerar vi att skapa en frustrerad känsla kring hela situationen och kan bränna ut den  förstärkare vi försöker använda för att få hästen att avstå från den förstärkare den hellre vill ha. Det går bara att jobba med fria val när fria val faktiskt är en möjlighet. I belöningsbaserad träning försöker vi skapa så många träningssituationer som möjligt där hästen har valmöjligheter. När vi hamnar i en situation där valfriheten inte finns är det bästa att ha en tydlig signal och kort procedur som visar att valfrihet just nu inte är möjligt. 

När det gäller just att sluta beta på signal har mina hästar en inlärd procedur som innebär att jag säger namnet sedan räknar 1 - 2 - 3 - UPP! Signal UPP! är inlärd med shaping och belöning separat men har sedan satts in i en procedur som och så innehåller tryck och hot om tryck. Dvs negativ förstärkning. Om hästen inte svarat på UPP! så tillför jag eskalerande tryck i grimman tills huvudet lyfts. Namn plus räkning är för att ge hästen en chans att uppfatta att vi går in i den proceduren och att valfriheten just nu är över. Det blir mindre risk för dragkamp när hästen är förberedd. Grejen med tryck är ju att hästen vill slippa den upplevelsen och då är det schysst att ge goda möjligheter att få undvika det. Så belönar vi med ätbara förstärkare för responsen att lyfta huvudet, men som i all mixad träning så är det troligtvis negativ förstärkning som övertrumfar upplevelsen av positiv förstärkning, dvs det blir viktigare att få undvika obehaget. 

Det här är ett av få moment där jag använder mig av mixad träning, dvs kombinerar med negativ förstärkning. Jag tycker att det är väldigt spännande att Unna, som är den som har minst upplevelse av träning med negativ förstärkning totalt i livet, mer verkar se 1-2-3-UPP som grönt ljus för nästa roliga grej snarare än suck, nu var det slut på gräsätande. Jag hinner sällan säga mer än hennes namn innan hon släpper gräset. Hon släpper också gräset spontant stup i ett för att få se om vi inte kan göra något annat. Hon är också svår att belöna med gräset. 

För att återgå till Hottis insatser på kursen så fick han huvudsakligen jobba med sina crunches. Det är ju en övning som intresserar många belöningsbaserade tränare eftersom den anses vara väldigt bra för att bygga styrka och hållbarhet. Men här är det verkligen viktigt att fokusera på kvalitet snarare än kvantitet för att aktivera rätt muskler.  

Unna jobbade med olika följabeteenden, bl a att gå förbi lockande saker. Hon jobbade också med en uppstart till dirigering vänster - höger. 

Som funktionär hann jag inte följa med i alla diskussioner så jag är inte rätt person att sammanfatta hela kursen, men utifrån de kursutvärderingar som kommit in så var deltagarna väldigt nöjda! 

Här är några kommentarer från deltagare:

Så mycket inspiration kring att experimentera med leverans av matbelöningar och andra förstärkare! Super med många praktiska exempel som inte blev för specifika för en situation utan ledde till generella resonemang.

Svårt att sammanfatta så här, men känslan av att det finns mycket kunskap att hämta, mycket stöd hos likasinnade och att det är ett träningssätt som är helt ok att lära sig medan man provar sig fram. Varje relation och situation är unik och det går alltid att skaffa fler verktyg i lådan.

Framförallt inspiration och känslan av att vi nu är många som vet att dessa metoder fungerar och som kan praktisera dem

Jag tycker om träningsmetoden som börjar med öppet undersökandet, därefter analys av vad vi har och hur vi vill gå vidare och därefter detaljpill. Den verkade också funka bra på 4 väldigt olika hästar så jag hoppas kunna köra den själv med.

Mycket av Evas coachning från hästträningen tex att alltid tänka kvalitet som prio 1 och olika sätt att lägga upp träningen. Att kolla vid varje pass vad det är man har idag.

Kursen pågick i två dagar och vi hade även middag och mingel i bygdegården lördag kväll så det blev långa dagar för funktionärsteamet som var först och sist på plats varje dag. 

De mindre glamorösa arbetsuppgifterna i styrelsearbetet i en förening...

Tömning av av försummad solvarm blöjhink höll på att (tillfälligt) ta kål på föreningsandan hos vår kassör. Värt att notera att vi inte hade några blöjbarn bland deltagarna..

Om en inte själv regelbundet arrangerar saker i föreningslivet tror jag att det är lätt att underskatta hur mycket tid som går åt från frivilliga krafter för att en kurs, ett läger eller en tävling överhuvudtaget ska bli av. Utan frivilliga funktionärer som generöst ger av sin tid för att andra ska få möjlighet att träna och tävla så blir det ingen hästsport i någon gren eller inriktning. Lite här och var dyker det upp påståenden om att det är allt svårare att rekrytera funktionärer och volontärer för olika föreningar, Det ska bli spännande att se om vi har tillräckliga krafter i vår förening för att klara av att ta klivet från enbart digital till regelbunden fysisk verksamhet i framtiden. Jag kan väl säga att funktionärsteamet Anna/Maria/Camilla/Danne var något mindre pepp än deltagarna själva på att arrangera  någonting “längre/ större /mera av allt” nästa år - iaf direkt efter att vi städat bygdegården! 

Kommer vi igen efter lite vila och semester ?

Om en knapp månad är det dags för nästa fysiska arrangemang i regi av föreningen. Då är det Stall Lyckoklövern som tar hand om 10 BHIS-ungdomar som ska få träna ponnyer, getter och kanske höns och kaniner under en lägerhelg. Nya volontärkrafter ska rådda det arrangemanget och jag hoppas få njuta på avstånd av bilder och filmklipp på glada barn och djur! Lägret är alldeles fullbokat med lång reservlista! 

Här kan ni läsa mer om Stall Lyckoklövern!

Jag ska jobba några dagar till innan det är dags för semester! Jag ska bl a förbereda en internutbildning till hösten om inlärningsteori och funktionell beteendeanalys för vår personal. Under veckan ska jag också iväg ett par dagar för att få påfyllning och inspiration till hundträningen hos Anna Larsson. Som vanligt räknar jag med att hundträning, hästträning, människoträning  - allt hänger ihop. Allt bygger på samma vetenskap och samma etiska värderingar, åtminstone i de sammanhang som jag väljer!  

Vi samlas kring vårt stora intresse hästar och ändå tycker vi ibland så spretigt och olika. Vissa frågor är riktiga vattendelare. Som när den s.k. barfotastudien presenterades för några veckor sedan och kommentarsfälten flödade över av ungefär lika delar “vi visste redan att barfota är det bästa “ och “det här gäller inte mina hästar, de måste ha skor”. Nu säger ju studien i sig varken det ena eller det andra, den beskriver hur hoven (och hästen) rör sig i olika situationer med och utan skor. Men det gör det ännu tydligare hur vi oftast  läser och tar till oss ny information med våra jag-behöver-bekräftelse-filter påslagna och antingen gottar oss eller går i försvar. Vilket gör det svårt för oss att ändra på våra invanda beteenden och föreställningar.

Om någon hade sagt till mig för tio år sedan, eller ens fem, att jag skulle ha tre barfotahästar i hushållet så hade jag sagt att det var allvarliga fel på deras kristallkula. Jag har haft en negativ bild av barfota och  haft dåliga exempel i min närhet. Jag har dessutom haft en häst som rehabiliterats från att bli utdömd till att återgå till full tävlingskondition, bl a tack vare specialskoning. Jag har värderat mina hovslagare och deras kunskap mycket högt. Det gör jag fortfarande. Det är på hovslagarnas initiativ som våra nuvarande hästar är barfota. Det har inte ens något med Peder att göra, vi började innan, och (svär i kyrkan nu) han är inte en automatisk  husgud i ett belöningsbaserat hushåll med westernbakgrund. 

Våra hästar kommer kanske inte alltid att vara barfota, men just nu bor de på ett ställe där underlagen och aktiviteterna passar för det och där det finns hög kompetens kring just barfotahästar. Det är inte billigare och enklare att ha barfotahästar. Vi betalar för verkning var 4-5 vecka och behöver då kunna vara lediga från jobbet dagtid en fm i månaden.  Vi behöver dyra, välinpassade boots för olika väglag, med och utan brodd. Vi behöver fila lite själva ibland. På pluskonton har vi att aldrig behöva oroa sig för tappskor. Men den absolut största vinsten med barfota är den minskade skaderisken hästarna emellan. Om barfotagång gör att fler hästägare,  inklusive tävlingsryttare,  vågar ha sina hästar tillsammans med varandra så är det en oerhört viktig hästvälfärdsfråga. 

När vi nu ändå pratar barfota så vill jag passa på att ta död på myten att barfota skulle vara något slags måste i ett  belöningsbaserat förhållningssätt. Så är det naturligtvis inte. Vi säkerställer att hästens fysiska och mentala behov är tillfredsställda , att den är frisk och att den inte har ont. Om den behöver ha skor för att må bra så ska den ha skor. Punkt. 

Så när det gäller sko vs barfota så har i alla fall  min åsikt nyanserats med ökad livslängd och erfarenhet och styrs förhoppningsvis inte längre av något bekräftelsefilter.

Men när jag var på avslutningen av konstutställningen “Hästen, roboten och det omätbara” i helgen fick jag nya anledningar att fundera över med vilka olika filter vi alla betraktar vår omvärld. Konstnären Tove Kjellmark hade bjudit in några personer som fick reflektera kring de olika konstverken. Marie Fahlin såg rörelse i allt, vilket inte var så svårt att förstå med tanke på att hon är koreograf och Toves utställning bl a utforskar hur en statisk skulptur ska kunna fånga rörelse. Men våra föreställningsvärldar krockade ganska rejält när den stora videoinstallationen Vanguard diskuterades. I filmen rör sig en ensam häst i den stora tomma utställningslokalen. Den tittar ut genom fönstren, den gnäggar, den vandrar fram och tillbaka iförd stora boots för att inte halka på betonggolvet och den tittar in i kameran med en tydlig bekymmersrynka. Marie och Tove diskuterar hur hästen “äger rummet” och hur den utforskar sin egen inre essens bortanför flocken. Jag tänker på att det i filmen syns tydliga spår av avföring droppad under rörelse på golvet. Så bajsar inte avslappnade hästar som “äger ett rum” tänker jag, och det blir tydligt att vi ser på hästens rörelser i rummet med helt olika filter. 

Linda Hinners som är kurator på Nationalmuseum och Sara Callahan som är konsthistoriker diskuterar lite mer konkret utifrån Toves olika skulpturer i brons, marmor och 3D-print. Att göra hästskulpturer är inte tekniskt enkelt, vare sig i nu eller dåtid, får vi lära oss. Jag fnissar senare när jag bläddrar i den tillhörande boken om projektet och ser att  Jonna Bornemark skrivit att de spröda 3D-printade skulpturerna väckt en lust hos henne att smaka på dem. Materialet ser onekligen ovant och märkligt ut också för mitt öga. Jag tog inte en tugga men jag var tvungen att smygkänna lite med fingrarna för att förstå det här för mig nya materialet.

Utställningen har flera videoinstallationer filmade med värmekamera. Min favorit är där en människa lägger sina händer på hästen och kameran fångar värmeavtrycket av handen efteråt. Det väcker hos mig en lust efter mer. Hur skulle det  se ut om en sådan där riktigt go’ klistund blev filmad? 

I stället avslutar vi vid videoinstallationen They shoot horses don’t they. Eller dödskammaren som Tove säger när vi ska förflytta oss dit och gå in bakom draperierna som skiljer av den installationen från resten av utställningen. Louise Chatteli har valt detta verk att prata utifrån när hon berättar om sin verksamhet Sjukhushästen som tar med hästar på besök till svårt sjuka barn. Hon berättar om sin yrkesverksamhet, vikten av att ta tillvara nuet och att våga prata om döden. Tove förklarar hur tanken med videoinstallationen var att få följa livets rörelse ut ur kroppen. En värmekamera följer en häst under avlivningsögonblicket och fram tills kroppen kallnat.

Det här är ett verk som berör mig på djupet på flera plan. Dels utifrån egna erfarenheter av att närvara vid ett flertal hästars sista stund. Dels utifrån just denna hästs öde, som Tove berättar givit verket ytterligare dimensioner som hon inte hade planerat för.

En kvinna i publiken frågar förfärat varför hästen inte kunde få leva vidare när den endast var sju år gammal och faktiskt hade läkt sin skada. Flera skruvar besvärat på sig när Tove beskriver den krassa verkligheten för travhästar i stora, kommersiella stall. Frågan kommer igen, varför ville ägaren inte ha kvar sin häst, den hade ju läkt bra? Svaret är att ägaren har hundratalet hästar och inte plats i verksamheten för dem som inte längre presterar. Då kommer frågan hur Tove fick tillstånd att filma avlivningen. Här blir det väldigt påtagligt hur olika filter vi alla har i den här frågan. För ägaren var det här inget att dölja eller skämmas för, utan ett  helt vanligt beslut i hens verksamhet.  Om hästen sedan kunde bidra till ett konstprojekt det sista den gjorde så var väl det en fin sak att bjuda på. Men för flera i publiken kommer det helt klart som chockerande nyheter att unga hästar avlivas trots att de rent fysiskt skulle kunna leva vidare utan smärta och svårigheter. 

Jag får lust att fråga hur många av dem som brukar spela på V75 eller köpa Harry Boy men bemästrar min inre aktivist. Det här är ju Toves arena och förhoppningsvis har hennes konstverk väckt olika tankar och reaktioner. Precis så som konst ska göra. 

Simbas öde berör ännu mer när jag tänker på hur mycket meningsfullt, härligt liv det kan finnas kvar efter en travarkarriär. Därför vill jag avsluta med våra vänners fina Casper Lock. Han  hade turen att få vara en framgångsrik brödvinnare i ett mindre travstall. När det var färdigtävlat på banan fick han en helt ny  karriär där han fått följa sin alldeles egna människa genom tonåren upp i vuxenlivet och fått utvecklas inom akademisk ridkonst och frihetsdressyr.  Casper är idag en pigg och fräsch kille på 21 år. (Bilderna på Casper har jag fått låna av hans ägare Magdalena Wahlström)

Nu har det gått sex månader sedan jag skadade ryggen och eftersom det sägs att det tar ett helt år att bli fullt återställd från den här skadan så borde jag alltså vara halvvägs?

Jag har jobbat 50 % i en månad nu. Det har varit ganska tufft. Jag har ont när jag kommer hem och då har jag extra svårt att klara av råkalla utomhuspass med hästar och hundar. Dessutom blir jag extremt trött av smärtan och vill bara sova. Det är alla sittande möten som ställer till det på jobbet. På helgerna mår jag mycket bättre eftersom det går att varva fysiska aktiviteter och vila på ett helt annat sätt då. Att klara av jobbet och djuren är prio, så allt annat får fortsätta vara på paus. Återstår att se om det finns något socialt umgänge kvar när jag klarar av att sitta med på middagar och fikastunder igen? 

Min osteoporosutredning blev nyss klar och det är inget fel alls på mitt skelett. Det känns så klart som en stor lättnad både för mig och mina anhöriga att veta att jag inte kommer att gå sönder igen för minsta lilla stöt. Unghäst och benskörhet hade kanske inte varit världens bästa kombo…

Dunnit har jag ju grejat med själv länge nu, men nu kommer jag även att allt mer träna själv med Unna också. Jättekul, hon är så underbart positiv och cool med det mesta. En individ som verkligen vill ut på äventyr i världen. 

När en har en häst på 14 och en på snart 3 år så är det lätt att tro att det är den vuxna hästen som stöttar den yngre på utetur. Men hos oss har det verkligen blivit tvärtom. Unna går först och Dunnit tycker att det är så skönt. Dunnit blir trygg och avslappnad när Unna Utforskaren tar täten. 

Vi har kommit igång med träning för tränare igen, vilket känns så efterlängtat efter denna långa ofrivilliga paus. Tack vare att vi nu kör online så kan jag välja olika dagar för hästarna och på det sättet orka med båda två i vinterkylan utan att ryggen skriker. 

Fokus med Dunnit är bl a mer självständig rörelse framåt. Hon älskar att följa men tycker det är svårt att lämna och att röra sig självständigt. En belöningsbaserat tränad häst behöver kunna både och. 

Med Unna är det lite tvärtom. Hon har mycket självständig rörelse framåt men glömmer ibland att halt också är en himla fiffig gångart. Jag kommer ju att vilja ha henne mycket framför mig i tömkörning och körning så småningom, men först behöver vi etablera välförstärkta signaler för stopp och start, samt svängar så klart. Just nu jobbar vi i skyddad kontakt, omvänd rundkorall eller längs staketet på ridbanan, och lägger klick/förstärkning på signalen “Whoa!” Att gå framåt förstärks av signalen för stopp “Whoa!” Jag behöver inte klicka för själva gåendet, Unna har så mycket egen rörelseglädje att hon fixar att ha start-rörelse-stopp som en sekvens eller kedja med klick/belöning efter stopp. 

Apropå signaler så fick jag nyligen lära mig att i körning så använder de flesta samma muntliga signaler för att det ska vara lätt för hästarna att byta kusk. Men ett krux för mig, (och andra gamla westernryttare), är att “Whoa” i körning används för att sänka tempo medan “Ptroo” betyder stanna och gör inget annat förrän du får nästa signal. Dvs det som är “Whoa” inom western. 

Min hjärna kommer aldrig att fixa att byta innebörd på “Whoa” och “Ptroo” får jag inte ens ur munnen på ett trovärdigt sätt. Så förlåt, men det kommer att bli en häst med felkopplade körsignaler. Vilken tur att jag aldrig brukar sälja mina hästar! 

Men smackning för framåtrörelse ska vi väl klara av i alla fall. Det är ofta en förgiftad signal för crossoverhästar, eftersom den för dem har en nära association med framåtdrivande hjälper som skänkel och spö. Men inte för Unna, som inte har varit med om något sådant. Så då kan jag enkelt göra signalöverföring från vårt nuvarande “kom”. Signalöverföring gör vi när vi vill byta signal på ett beteende. Eller lägga till ytterligare en signal. Samma beteende kan ju har flera olika signaler, t ex en taktil och en verbal, som kan användas oberoende av varandra, utifrån vad som är smidigast i en situation. Vid signalöverföring ger en den nya signalen precis innan den redan inlärda. I mitt exempel blir det då att jag kommer att göra smackning först, sedan säga “kom” och sedan klicka och belöna när hon startar rörelsen. Efter ett antal upprepningar av proceduren så kommer hästen att förvänta sig den inlärda signalen när den får den nya signalen och “tjuvstarta”. Då kan jag börja klicka och belöna det, och vips så har vi en ny signal på plats. 

Observera att den här proceduren fungerar dåligt om den redan inlärda signalen är inlärd med tryck/eftergift. Då kan gamla signalens associationer till tryck och eventuell risk för upptrappning eller korrigering om en inte lyder, spilla över på den nya signalen, även fast du klickar och belönar. Då kan det vara bättre att frishejpa fram rörelsen från noll och sedan lägga på en ny signal, även fastän hästen “kan” rörelsen på det gamla sättet. 

På det temat lyckades jag klanta till det rejält för ett tag sedan när jag shejpade backa mot bakhovstarget med Dunnit. Vi fick upp ett väldigt flyt och jag tänkte att det var läge att lägga signal på det. Tyvärr fick jag hjärnsläpp och sa käckt  “backa”  så fort den tanken dök upp i mitt huvud. Dunnit kan sedan tidigare givetvis backa på signal, både från marken och uppsuttet. För tryck och för verbal signal “back up” och “backa” som låter typ lika. Jag brukar alltid belöna backning när jag bett om den, men tre års matande efter backa på gammal signal tar tydligen inte bort alla associationer till traditionell träning. Så lika snabbt som det där “backa” slank ur mig i det fram tills dess helt belöningsbaserade shejpingpasset, lika snabbt skuttade Dunnit bort från platsen med rekvisitan och tog sig själv en paus på behörigt avstånd. Även efter paus visade hon att hon inte ville gå till bakhovstargeten igen och hon buffade bestämt på mig i riktning mot annan rekvisita där vi kunde göra en helt annan övning. 

Ibland är träning med crossoverhästar lite som att bygga korthus. Klantar en så rasar hela bygget. Bara att börja om, och helst hitta en stabilare struktur vid nästa försök. Kanske silvertejp på mig, så det inte slinker ut något ogenomtänkt när jag får feeling? 

Men Dunnit har, precis som alla hästar, sin alldeles egna utvecklingskurva. Helt plötsligt funkade rörlig target på marken. Med snöre! Egentligen Unnas target till en helt annan övning, men Dunnit fick prova lite och tyckte det var helt ok att följa och dutta på morotsmjukisen. Hon som har visat ovilja till allt som rullar, kasar och rör sig runt fötterna och som dessutom tycker snören är rätt läskiga. Jag har ingen som helst plan med det här, det är bara roligt att se henne erövra sådant som hon tyckt varit svårt. Det är många gånger olika träningstips som involverar poolnoodles, bollar, följa targets i rörelse osv har blivit platt fall för oss eftersom det ger henne obehag av någon anledning. Men hon utvecklas, i sin egen lilla takt. 

För dig som själv vill utvecklas och utforska vad belöningsbaserad träning kan göra för dig och din häst så håller vi på att sätta ihop ett riktigt fint kalendarium i föreningen under vårterminen. Det kommer en djupdykning i hur hästar och människor egentligen lär sig, det kommer även en introduktionsföreläsning för dig som är ny på  belöningsbaserad träning och det kommer en inspirationskväll om hur du använder positiv förstärkning på dig själv för att bli en bättre partner till din häst. 

Samt en hel del annat, så håll utkik på hemsidan och i våra sociala medier!

Först ut för i år är en temakväll om att tävla som belöningsbaserad hästmänniska den 21 februari kl. 20. Varmt välkomna! 

Hästarnas munhälsa är något jag verkligen tar på största allvar. Sedan många år har vi haft samma duktiga veterinär/hästodontolog som skött om dem och jag har lärt mig så mycket av henne. Hon har följt vår resa från mer traditionell hästträning till allt mer belöningsbaserad och oftast bettlös träning. Med dokumenterad förbättrad munhälsa som resultat. Men när hon nu måste sluta av egna hälsoskäl så har det varit en alldeles för lång väntan på att få tid hos någon annan med motsvarande kompetens. Igår var det äntligen dags. 

En kan ju inte annat än älska dessa två godingar som förväntansfullt radar upp sig för att få vara med på dagens festligheter och deras mer bekymrade vita kompis som försöker hålla kvar dem i hörnet. Vi har helt klart lyckas göra hovvården attraktiv för Unna nu, för hon var så pepp på att hänga med upp till stallet och se vad det skulle vankas för trevligheter där, när det nu fanns folk och bil utanför. Så blev det en lugnande spruta och stök i munnen i stället. (Men på torsdag kommer vår hovis så då blir det fest igen!)

Vår väntan på ny hästodontolog har stressat mig, eftersom Dunnit har lite trassel i sin mun som behöver följas upp ofta. Jag kollade upp henne direkt efter köpet för tre år sedan. Då uppdagades det att hon hade en foderinpackning och lite perifer karies. Jag tycker att en alltid ska boka en munkontroll direkt för nyinköpt häst. Det går inte att se tandstatus ordentligt vid en vanlig veterinärbesiktning. I Dunnits fall hade hon varit på kontroll två år innan köpet helt utan anmärkningar och sedan av olika anledningar, som dräktighet och föl,  inte kommit iväg på sin årliga koll, och under den perioden hann den här foderinpackningen uppstå. Sedan har vi genom tät uppföljning, var tredje månad första året hos mig, och sedan var sjätte, fått det att till stor del gå tillbaka och läka. Men idag visade det sig att den här fördröjningen som nu uppstått pga väntetid till ny hästodontolog inte varit bra för henne. Så nu behöver vi gå tillbaka till var tredje månad igen. Suck. Men på’t igen bara. 

Med Unna var det inga konstigheter så där räcker det med att följa upp om ett år och se hur tandömsningen fortskrider. Vargtänderna tog vi redan förra året. Många som tränar bettlöst anser att en ska låta vargtänderna vara eftersom det då är ett onödigt ingrepp. Ett dilemma är att det oftare blir ett större och besvärligare ingrepp om en väntar tills hästen är äldre. Därför tycker jag att det är bättre för hästen att göra det tidigt, utifall den senare i livet hamnar i en situation där den behöver ha bett. För Unnas del ingår fortfarande i planen att göra körprov i framtiden och då måste hon ha ett bett i munnen under själva provet, oavsett hur vi tränar. Vilket givetvis innebär att vi kommer att träna en del med bett också, så att hon är förberedd på den sensoriska upplevelsen.

Mycket fin i bettområdet står det i Dunnits journal. Ja, hon har ju inte haft ett bett i munnen alls de senaste tre åren. Det har inte behövts. Jag bestämde direkt när jag fick Dunnit att om jag känner att jag vill stoppa in ett bett så ligger jag fel i kriterierna i träningen. Då ändrar vi på träningen, inte på utrustningen. Jag är inte generell motståndare till bett. Däremot är jag definitivt motståndare till bett i kombination med spända nosgrimmor. Om hästen ska ha bett i munnen ska den också kunna gapa ordentligt och visa hur den upplever kontakten i munnen på riktigt, ocensurerat. Westernträns har inte nosgrimmor alls. Men jag föredrar att träna bettlöst. Om hästen måste ha bett pga regelverk i någon aktivitet så vill jag lära in utan bett först, och sedan lägger vi till bettet för syns skull! Det är inte där i munnens känsliga slemhinnor som vår kommunikation ska ligga. Olika studier har visat att mellan 52-85% av alla hästar som rids med bett har betselrelaterade skador i munnen. Anledningen till att jag ens upptäckte bettlösa alternativ en gång i tiden var att hästen jag då red behövde vila från bett för att läka ett sår i munnen.  

I oktober hade vi en fantastiskt lärorik föreläsning om just hästarnas munhälsa med föreningen BHIS vice ordförande Sara Ellevik, som till vardags är just veterinär och hästodontolog på Norrlands Hästtandvård. En av anledningarna till en föreläsning på temat är den oro vi ibland stöter att belöningsbaserad hästträning skulle utgöra en risk för munhälsan hos hästarna. Här finns väl en fördom om att belöningsbaserad träning handlar om att ge hästarna massor av godis, och att det i sin tur ger dåliga tänder. Min egen personliga erfarenhet är ju precis tvärtom, att mina hästar fått bättre munhälsa efter att jag ställde om till belöningsbaserad träning och den hästhållning som följer med i konceptet. Men bäst att låta ett proffs reda ut hur det ligger till! 

Sara gick grundligt och pedagogiskt igenom hur hästens mun och tänder fungerar. Hon gick igenom symtom på problem i munnen och vad som orsakar skador. Samt så klart vad som främjar god munhälsa! En föreläsning som verkligen engagerade våra medlemmar och som jag varmt rekommenderar till ALLA som håller på med hästar, oavsett inriktning. När en tänker på det är det ju helt galet att vi i princip dagligen gör inverkan på hästens mun utan att ha kunskaper om vad som faktiskt försiggår där. Ett hett tips på en bra föreningsaktivitet i vintermörkret för din förening också? 

Inte helt otippat så främjas hästens munhälsa av en diet bestående av enbart grovfoder som utfodras på ett sådant sätt att det efterliknar naturligt födosök och ger långa ättider. Undvik tillskott och ge så lite kraftfoder som möjligt. Undvik kraftfoder som fastnar på tänderna. Blötlagt kraftfoder får lågt ph och ökar risken för karies. Dricksvatten med lågt ph är också en risk. Foder som innehåller majs och melass ökar också risken för karies. Hästen bör få grovfoder direkt efter att den ätit kraftfoder eftersom det hjälper till att städa i munnen. 

Rider du med bett ska bettet ligga stilla och röra sig så lite som möjligt och främst verka på tungan och kinderna. Nosgrimman kan du gärna ta bort eller åtminstone lossa ordentligt så den inte ligger an mot vävnaden och trycker. Även bettlösa huvudlag kan orsaka tryckskador på vävnader om du rider med långvarigt tryck/kontakt eller har dem hårt spända runt nosryggen. Lätta signaler och eftergift som ger total avlastning minskar risken för skador i munnen. 

Och hur var det nu med belöningsbaserad hästträning? Kan vi fortsätta mata våra hästar under våra träningspass? Ja, det kan vi! Det gäller bara att välja ätbara belöningar med omsorg. Vi bör undvika sådant som innehåller majs och produkter med tillsatt melass. 

Pellets, bröd och hästgodis som klibbar på tänderna ska vi också undvika. Provtugga själv först. Det gäller också hårdhet på pellets! Om vi själva tycker att de är för hårda att tugga så är de för hårda för hästen också. 

Sträva efter att använda stråfoder som belöning: lusernhack, hö eller höpellets - utan melass. 

Grönsaker och frukt är också ok, men äldre hästar med lösa tänder bör ej få morot. 

Det är bra att alltid avsluta passen med en högiva eftersom det fungerar som tandborstning för hästen. 

Eftersom mina hästar har tillgång till mycket grovfoder är de inte alls så intresserade av bara lusernhack och höpellets. Jag använder huvudsaklig morot och lite äpple i små bitar när jag tränar med Dunnit eftersom det ger minst risk för hennes tänder. Många tycker att deras hästar blir för taggade av morot, att det har ett för högt belöningsvärde för deras hästar. Men för Dunnit är det vardagsbelöningen och inget hon stissar upp sig över.  Så mitt tips till dem som skulle behöva använda morot, som ju faktiskt är snällt mot både tänder och figur, det är att våga använda ännu mer morot så det förlorar sitt nyhetsbehag! 

Till Unna använder vi mest melassfri lusernhack spetsat med lite müsli med lågt socker/stärkelse och ibland lite pellets, med bra innehåll och konsistens. Hottis är den enda av våra hästar som vänligt nog tuggar i sig alla sorters höpellets som jag köper på mig i hopp om att hitta en sort som faller mina tjejer i smaken. 

Med detta hoppas jag att vi skingrat myten om att belöningsbaserad hästträning handlar om att stoppa i hästen mängder med godis som ger den dålig tandhälsa. Jag kan inte ens komma ihåg när jag senast köpte hästgodis. 

Om du vill veta mer om belöningsbaserad hästträning så är du hjärtligt välkommen till föreningen BHIS!

Oj, vad här var obloggat! Anledningen till att det inte blir något skrivet är att jag försöker minimera min tangentsbordstid eftersom jag så snabbt får ont av det. 

Rehabiliteringen efter ryggfrakturen tar  tid! Massor har hänt och det går framåt, samtidigt som jag känner mig så grymt otålig! Men det tar tydligen tid att laga en tantkropp. 

Jag började jobba 25 % förra veckan, alltså tre månader efter olyckan. Sist jag bloggade var planen att jag skulle börja på 50 % två månader efter olyckan, men det var helt klart en glädjekalkyl som både sjukgymnast och ortoped sedan skakade på huvudet åt. Jag var verkligen inte redo och hade fullt upp med att klara av mitt dagliga liv. Nu har jag fått en rimligare planering. Det känns härligt att få träffa mina arbetskamrater igen, men det är svårt att känna sig som någon som bidrar med något vettigt på två timmar om dagen. Men hållbar, långsiktig rehab är viktigare än produktivitet, och det gäller både människor och hästar efter skada! Mycket tid och ork för fysioterapi och promenader är det som kommer att göra mig helt återställd på sikt. 

Kryckor och korsett har jag fasat ut helt nu och jag kan köra bil igen! Frihet! 

Hushållsarbete går inte bra, allt som innehåller lyft, böj, och vridmoment orsakar smärta. Men jag kan sopa stallgången, det är smärtfritt! 

När ryggen blir trött ska den gärna stretchas och då är det alldeles perfekt att råka ha en häst med ponnymått att hänga på! 

Jag kan nu fixa det mesta med Dunnit själv, även om jag inte orkar träna så långa pass! När ridbanan är nyharvad (och det är den ofta eftersom jag har bästa stallägaren) så blir jag lycklig, eftersom jag då orkar hålla på längre utan att få ont. Jag får oftast hjälp med Unna av min dotter. Unna sköter sig finfint med mig också, men det kan bli lite för tufft för min rygg när hon på unghästars vis tappar balans och lutar sig mot  mig  vid hovkratsningen.  Eller när hon förlorar riktningen på promenaden för att hon börjar titta på något. Unghästar är verkligen som förskolebarn på cykel. Ser de något intressant på sidan av vägen så klarar de inte av att hålla riktning rakt fram samtidigt.  Hela kroppen följer  liksom med i blickens riktning. 

Annars är Unna i en härlig utvecklingsfas! Min dotter gör ett så bra jobb med henne, med stor respekt för mitt sätt att träna häst men kombinerat med sitt eget sätt att utbilda unghästar. Unna är en väldigt optimistisk häst som alltid hoppas på att bli vald i hagen och som egentligen aldrig vill att ett träningspass ska ta slut. Hon hänger gärna med sina människor alldeles själv på ridbanan en mörk novemberkväll.  På utflykt tycker hon att det är helt onödigt att behöva gå bakom någon vuxen häst. Hon kan själv, hon vill vara först och hon vill se världen! 

Dunnit verkar tycka att det här är väldigt bekvämt och låter mer än gärna Unna ta täten. Det är också roligt att se hur deras gemensamma utflykter stärker relationen dem emellan. Plötsligt får Unna dela resurser med Dunnit i stället för att behöva vänta på sin tur. 

Som det verkar just nu så blir mina två ensamma med varandra i vinter, så det känns fint att de verkligen hittat varandra till slut. Det tog ju ett år. Men vi hoppas så klart att det dyker upp några nya trevliga ston som också vill bo på lösdrift i stor hage på en fin, välskött gård med mycket bra hästtänk nära både Stockholm och Uppsala. Hästar trivs ju ännu bättre i grupp än i par så drömmen är att de blir fyra igen. 

Apropå hästars sociala relationer så har vi i föreningen BHIS precis fått klart programmet till onlinekonferensen BHIS-dagarna 2023 och temat denna gång är Den sociala hästen. Vi är väldigt stolta över vårt namnkunniga startfält med både svenska och internationella forskare och hästtränare som ska belysa olika perspektiv av relationen häst-människa. Det här blir en härlig rivstart på 2023 för alla oss som är intresserade av belöningsbaserad hästträning!  

Vi har också hunnit dela ut höstens ungdomsstipendium som denna gång gick till 14-åriga Thea Carlsson från Falkenberg. Thea planerar att använda sitt stipendium till träning för Sandra Månsson. Thea kan ni följa på instagramkontot @clickertraininggirls 

För att få nätverka lite mer med våra unga medlemmar så har vi ett digitalt höstlovsmingel denna vecka. Det är lätt att känna sig ensam som belöningsbaserad hästmänniska i en traditionell omvärld, och därför är det så viktigt att få hitta och möta andra som har samma intresse! Barn och ungdomar hänger inte i Facebookgrupper som vi vuxna gärna gör, så vi får se om vi kan få nya idéer kring hur våra yngre medlemmar kan hålla kontakten med varandra. 

Att orka jobba med föreningen igen har varit en positiv energikälla under de senaste veckorna. Mycket föreningsarbete går fint att göra liggandes i sängen med mobilen. Jag har sagt det förut, men jag säger det igen, det är en toppenstyrelse med positiva, vänliga och hjälpsamma människor. Vi har nu över 440 entusiastiska medlemmar och vi fortsätter att växa varje vecka. Välkommen du också!

Går det verkligen att tävla om en tränar sin häst belöningsbaserat? Det är en fråga som ofta dyker upp. Jag vet ju att det går alldeles utmärkt, eftersom jag själv gjort det inom western. Men medan jag ligger här i sjuksängen och gör mina fysövningar så låter vi BHIS-medlemmen Linnéa Larsson berätta hur hon gör i detta härliga blogginlägg som vi fått hennes tillstånd att publicera: 

...........................................................................................................................................................

Men hur ska du komma någon vart i träningen om du ska klicka och ge godis för varje steg hon tar?”

Jag vet inte hur många gånger jag fått den här frågan. Den är relevant också! Jag fattar att det är svårt att se vägen mellan de första trevande belöningsbaserade stegen, eller finlir av en detalj, till en större helhet. Jag inser också att jag haft ganska dåliga svar på just frågan ”hur?”. Ja, för hur förklarar man snart 15 års klickertränar-erfarenhet, X antal kurstimmar och tränarutbildningar, i ett par meningar? Inbillar mig att mina hundtränar-vänner greppar, litegrann, eller? Ni som är insatta i själva belöningsbaserade träningstekniken/klickerträningen, kanske kan föreställa er upplägget och utvecklingskurvan för en häst? Att det är fullt möjligt att komma från ett första klick till en tävlingsbana, eller?

Det GÅR att träna längre kedjor och till och med tävla, med en belöningsbaserat tränad häst. Personligen tycker jag, till och med, att det är det absolut enklaste sättet att träna häst på. Både för relationen och prestationen! Foto: Lars-Erik Larsson

Det slutar i alla fall oftast med att jag drar parallellen till hundträning: Ni vet, hundar kan ju gå ett helt lydnadsprogram utan belöning på tävlingsplanen. Det tar lika lång tid som (eller längre tid än) ett dressyrprogram eller en westernklass. Hundar kan hänga med på promenad i skogen i många timmar, med bibehållet driv och egen motor att vandra vidare. Har du en hyfsat vältränad hund så räcker det att ge enstaka belöningar vid utvalda tillfällen. Exempelvis när hunden är duktig och inte jagar rådjuret som dök upp, eller när den kommer lydigt på inkallning, osv. På samma sätt kan jag rida ut längre turer med min belöningsbaserat tränade häst, och varje steg kommer inte behöva en belöning, men vissa moment och delar av uteritten kommer jag vilja belöna. Precis som att den fridfulla promenaden med en lös och lydig hund, inte bara kommer av sig själv, så gör ju inte heller den harmoniska ridturen det. Jag måste så klart grundträna och förbereda min häst stegvis. Har jag inte grundtränat tillräckligt, men rider ut en längre och mer utmanande tur ändå – ja, då kommer det krävas mer engagemang och belöningar från mig. Precis som om det vore en hund!

Jag och border collien Squid, efter vinst i vår första rallylydnadstävling. Självklart gick vi hela programmet utan belöning, för vi hade stegvis tränat oss till den nivån helt enkelt. Inte konstigare än så när man jobbar med en häst heller! Foto: Jimmy Andersson

Egentligen är upplägget när jag tränar en häst väldigt likt upplägget jag har med en hund. Jag delar ner mina önskade slutmål i små delmål som sedan krymper ner till små, små steg som jag börjar med. Med en ny häst (eller hund, eller kanin, eller vilket djur som helst) som ska tränas belöningsbaserat, så börjar jag med att träna på ett gäng ”grundkunskaper”. Det är ett antal beteenden som sedan hamnar i en slags ”verktygslåda”, vilken jag kan öppna och välja fritt i när jag sedan vill börja träna in ett större delmål. Exempel på grundfärdigheter som jag tränar med min häst:

• Ta belöning på ett fint och artigt sätt, vänta på belöning utan att tigga och utan att bli frustrerad
• Rutiner för start och avslut på våra träningspass
• Skillnad på om vi ”detaljtränar” (shejping) eller om vi ”vardagstränar” ex är på promenad eller borstar inför en ridtur
• Grundposition: Kunna stå med alla fyra hovarna stilla i marken. (I nästa steg lägger jag på massor av olika störningar)
• Följsamhet: Hästen rör sig bredvid/bakom/framför mig i olika positioner och olika tempon
• Targets: Hästen nuddar med mulen, hoven/hovarna eller annan kroppsdel vid ett föremål eller exempelvis min handflata
• Osv osv osv… (Det finns massor!)

Sen utvecklar man upplägget mot dom mål man har. Tar hjälp av grundkunskaperna i verktygslådan och bygger vidare. Man jobbar på – sen testar man – man ser vad man behöver träna mer på – man tränar mer – och testar igen!

På det här viset har vi gått från ”ett steg – klick – godbit” till färdig westerntävling, eller till färdig distansritt – voilà!

Ett exempel från vår nuvarande träningsvardag!

Låt mig ta ett exempel från vår belöningsbaserade vardag och hur det kan se ut på den nivån vi är idag, jag och Pohzera. Jag har tränat henne belöningsbaserat sedan hon kom till mig. Då var hon 8 månader, nu är hon 8 år. Så här såg det ut när jag gjorde en av sommarens längre ”genomkörare” inför en kommande distanstävling. Vi red dryga 24 km i varierat tempo ihop med våra kompisar.

Nöjda efter dryga 24 km tillsammans. Lyckliga över att våra hästar kändes fräscha och var i god form! Foto: Jimmy Andersson

Förberedelser:

Vi börjar med att göra oss i ordning och lasta inför träningen. När jag packat alla våra grejer så åker jag med släp och packning till sommarhagen. Pohzera känner igen motorljudet från min bil och kommer i full galopp innan jag ens hinner stanna. Jag borstar och kratsar hovar i hagen. Hon står i grundposition, stilla medan jag kan pyssla i lugn och ro. När jag kratsar bakhovarna så belönar jag henne för att hon står still. Det är något som hon fortfarande kan tycka är lite svårt annars; att stå stilla rakt fram när jag kratsar bak, hon vill gärna vända sig runt och kolla vad jag gör. Så därför belönar jag det här lite extra.

Lastning:

När vi är klara så sätter jag på grimman och ska börja lasta. Jag har en transport med ”step-in” bak och fronturlastning med ramp. Jag öppnar upp allt helt, så Pohzera är fri att välja att gå in och ut som hon vill. Hon kliver på och jag belönar henne för detta. Väljer hon att stå kvar så belönar jag ännu mer men hon är fri att välja att gå ut också. Efter en stund ger jag henne kommando att gå ut, även om hon själv valt att stå kvar, och vi går ur transporten. Vi går så några vändor innan vi lastar ”på riktigt”. Jag vill se att hon tar ett eget val att vilja vara kvar. När jag känner att hon är trygg och gillar transporten för dagen, så låter jag henne kliva på igen. Men denna gång när hon stannat, så vinklar jag upp främre mellanväggen och lyfter upp frambommen för att stänga. Då vill jag se att hon står stadigt och kanske till och med förskjuter vikten lite bakåt, hon signalerar till mig att det känns okej. Börjar hon trampa så tar jag ner bommen och öppnar upp igen. På det här viset kan hon ”tala om för mig” om hon verkligen vill att jag stänger. Är hon lugn och stadig så stänger jag frambommen och hänger upp en krubba som hon får äta sina belöningar ur medan övriga bommar/ramp/dörrar stängs.

Det här är våran nuvarande ”dagsform”. Stegen vidare från detta slutar i att alla bommar/väggar är stängda och klara redan när vi går på första gången. Att vi inte ska behöva kliva in och ut och hålla på, utan att hon kan gå på en färdiglastad transport och vi kan åka direkt. Det kunde hon också – för några år sedan. Sen skaffade vi vår lilla ponny och mer och mer började dom åka tillsammans. Plötsligt en dag när jag skulle åka med Pohzera själv så insåg jag att det ville hon inte alls. Hon gick inte in om inte kompisen var med. All träning är färskvara och just nu har vi backat lite i kriterierna. Så nu är det viktigt för henne igen att ha sin valfrihet. Absolut – det får hon!

Sadla på plats hos kompisarna: 

När vi kommer fram så lastar vi ur, pratar ihop oss lite med kompisen vi ska rida med. Förbereder hinkar och annat till träningspasset.

När jag sadlar så har jag en medhjälpare som kan belöna flera steg i sadlingen. Det här är egentligen helt onödigt och en ”snuttefilt” som jag håller kvar i. Hon står stilla som ett ljus så det här kan vi absolut göra själva nu egentligen, ungefär som på samma sätt som vi borstar i hagen: Hon står i grundposition och jag fixar!

Ridpasset: 

Jag skuttar upp och sedan är vi iväg!

Pohzera älskar att upptäcka nya platser och rida ihop med andra hästar. Tänk er ungefär som en glad hund som får ut och utforska en ny skog. Hon är så himla nöjd. Vi kommer till en läskig bondgård och Pohzera tittar nyfiket på alla nya maskiner/fläktar och gud vet allt som hon aldrig sett förut i livet. Jag passar på att belöna hennes fina entusiasm att gå fram trots att det är nytt och läskigt. Bitvis stannar hon och tvekar lite. Men när kompishästen kliver före så hänger hon snällt på. Jag gör ingen grej av det. Andra får gärna rida förbi. Pohzera behöver inte vara den modigaste och gå fram först överallt!

Plötsligt stannar Pohzera och vill absolut inte följa med trots att kompisen går före. Jag inser att det är en liten sträcka med gjuten betong som bryter av grusvägen. Underlag är något Pohzera tycker är lite klurigt. Hon kan lätt bli lite osäker här och vi tränar därför enskilt på att vilja gå över underlag som skiftar. Jag ser ju direkt att det är svårt för henne. Släpper tyglarna helt och låter henne tänka själv. Belönar varje steg och initiativ framåt. Där är vi tillbaks till ”ett steg – klick – morot”. Det tar någon minut, sedan är vi förbi!

Snabb trav och härlig motor framåt, Pohzera fullkomligt älskar att få springa kilometer efter kilometer! Foto: Gabriella Larsson.

Vi rider genom landskapen i varierat tempo. Efter en längre galopp saktar Pohzera plötsligt in. Stannar och ber mig gå av (jag vet av erfarenhet att det är det hon vill när hon stannar just så). Jag går av, går en bit, för att sedan hoppa upp och rida igen. Jag vet inte alltid exakt varför hon stannar och ber mig gå av. Ibland gissar jag att det är något i miljön som hon inte är trygg att gå förbi själv utan vill ha mig som moraliskt stöd från marken. Jag har nog hittills oftast trott att det är detta hon menar. Men jag har insett nu på senaste tiden att hon faktiskt gör detta även när hon blir fysiskt trött. Hon stannade nämligen en gång till senare under vårt pass. Åter igen efter en snabb galopp där hon fick upp flåset ordentligt. Gjorde slutsatsen att galoppkondisen är lite kass. Så galoppintervaller står numera på vårt träningsschema

Vi red i alla fall på och efter 10 km stod vår hinknisse och väntade med mash-vatten till båda hästarna. Detta funkar ju delvis som en jättebra belöning längs vägen (hon älskar att få sin hinkbelöning), men det är också något vi ändå vill göra sen på distanstävling. De flesta ridpassen har jag vare sig utlagd hink eller hinknisse. Men idag behövde även hinknissen träna på momentet så vi passade på. Hinknissen lämnar även sköljflaskor som vi häller över halsen för att svalka. Detta har vi övat innan på och gett belöning för. Men snabbt blev det svalkande vattnet en belöning i sig – hon älskar när man häller dessa över henne!

Vi red på resterande 14 km. Som jag skrev ovan: Hon stannade en gång till och bad mig gå av i någon minut efter en galoppspurt, men sen var jag uppe och vi knallade på hela resterande vägen med glad motor framåt!

Snabbgroom och avslut: 

Ibland när vi kör lite längre eller snabbare pass, så övar vi på momentet ”snabbgroom” när vi kommer tillbaks. Det gjorde vi denna gång också. På distanstävling så har man 20 minuter på sig från sin ”in-tid” till att hästen måste komma ner i puls. Inom 20 minuter ska hästen presenteras för veterinär, visa godkänd puls och besiktning inkl upptravning.

Så, jag tar av sadeln i farten, ett moment vi båda övar på just nu. Hon får någon belöning för att hon går på medan jag spänner upp sadelgjord osv. Jag ställer upp Pohzera mellan två hinkar vatten och kyler och tvättar av henne. Kontrollerar puls med stetoskopet. Hon får kanske tre godbitar under ca 5 minuter för att jag vill visa att hon gör rätt som står stilla.

Vi travar upp och jag belönar henne med en godbit för snygg trav. Sen chillar vi lite och gör oss redo för hemfärd!

Hon och jag <3

Det här blev en väldigt lång och detaljerad beskrivning av ett av mina träningspass, men det jag vill komma fram till är en liten slutsats och sammanfattning; vad har vi egentligen gjort? Jo, vi har använt kanske tre morötter och ett äpple, högt räknat. Fördelat över några väl valda tillfällen under vårt ganska många timmars långa äventyr. Ja, just det – lite mash också. Belöningsbaserad träning betyder inte morot för varenda litet steg. Vi har en lång förstärkningshistorik tillsammans bakåt i tiden som gör att Pohzera vill göra massa saker och behöver inte ha belöning för exakt allt. Att få göra sakerna blir till slut förstärkande i sig. Och här är vi just nu, i skrivande stund, jag och Pohzera. Vi har kommit jättelångt i vissa bitar och annat tränar vi fortfarande på. Andra saker kommer vi på att vi behöver träna på, som galoppintervallerna. Vi jobbar på 100% frivillig basis både hon och jag. Det är så himla kul, för vi båda två älskar verkligen det här! 

Alltså tveka inte. Är Ni det minsta sugna? Prova belöningsbaserad hästträning Ni också!

/Inspirationskramar från Linnéa, Team R-plus

Följ oss gärna på instagram: @teamrplus

Håll koll på vår hemsida för fler inlägg!

 Legitimerad Veterinär FlexiVeterinären/Veterinärsamverkan Sverige AB  

.......................................................................................................................................

Varmt tack till Linnéa för att vi får dela dina erfarenheter!

Föreningen Belöningsbaserad hästträning i Sverige hittar ni som vanligt på hemsidan, Facebook och Instagram. 

Nästa medlemsevent är Hästens tänder och munhälsa ur ett belöningsbaserat perspektiv med veterinär Sara Ellevik och äger rum den 11 oktober kl 20.

Vi vill också redan nu flagga för den digitala konferensen BHIS-dagarna som äger rum den 7-8 januari 2023 på temat "Den sociala hästen". 

Medan BHIS ordförande Maria återhämtar sig efter sin ryggskada kommer här ett tillfälligt inhopp. Jag som skriver heter Lottie Eriksson, är sekreterare i föreningens styrelse och har varit med sedan starten. Numera är jag hästlös, men jag tränade belöningsbaserat i många år med min änglahäst Aslak.

Säkerhet är viktigt att tänka på för alla som håller på med hästar, och det är ett ämne som vi i föreningen Belöningsbaserad hästträning i Sverige återkommer till. Olyckor går aldrig helt att undvika, men det finns mycket man kan göra för att förebygga och minska riskerna. Även i sammanhang som inte har med belöningsbaserad träning att göra påpekas allt oftare att en hästvänlig hantering ökar säkerheten. I en artikel i Hippson nyligen om en tragisk olycka med ett föl säger t.ex. veterinär Anne Haglund att ”Det är som med all hästhantering. Man måste ge eftergifter och aldrig hålla en häst med våld, definitivt inte ett föl.”

Vid nästa medlemsevent i BHIS kommer hästetolog Renate Larssen och klickercoach Sandra Månsson att föreläsa på temat säkerhet och ledarskap inom belöningsbaserad hästträning. Hur ser vi på begreppet ”ledarskap” inom belöningsbaserad hästträning? Hur gör vi för att få en trygg och säker samvaro med våra hästar? Det blir en intressant kväll som jag ser mycket fram emot!

Säkerhet har också varit grundläggande i mitt eget utforskande av belöningsbaserad träning. Det började med ett problem: Aslak skenade på uteritter. Att sitta på en nordsvensk brukshäst som i panik rusar fram genom tät skog är en allt annat än behaglig upplevelse! Saken blev inte bättre av att jag hade mycket ridrädsla i bagaget sedan tidigare, efter en del otrevliga incidenter med andra hästar. Hösten 2005 började jag leta orsaker och sätt att lösa problemet. Det visade sig att Aslak hade vargtänder där bettet låg an och orsakade smärta. Dessutom passade inte den begagnade sadel jag nyss köpt lika bra som jag hade trott.

När de fysiska problemen var åtgärdade återstod de psykiska, för både mig och Aslak. Skenturerna skedde alltid på hemvägen, och jag insåg att han inte kände sig trygg när han var hemifrån ensam med mig, utan sina flockkamrater. Vid den här tiden fanns inte alls samma utbud av resurser inom området som idag, och det skulle dröja flera år innan jag hittade en svensk tränare med kunskap om belöningsbaserad träning. Men en liten skrift av Alexandra Kurland fanns översatt till svenska, och med hjälp av den och en amerikansk e-postlista (ett slags otymplig föregångare till dagens Facebook-grupper) provade jag mig fram. 

Det tog lång tid, inte minst på grund av mina många misstag, men så småningom kunde vi tryggt rida ut ensamma. Den belöningsbaserade träningen gjorde att jag blev bättre på att uppfatta Aslaks signaler och därmed kunde undvika att försätta honom i alltför svåra situationer. All positiv förstärkning byggde också upp ett stort förtroendekapital, som gjorde att han började lita på mig även när något oväntat hände. Kvittot på detta kom när han under en skogstur blev skrämd av en crossmotorcykel. Istället för att få panik, bli helt okontaktbar och falla i sken, fortsatte han lyssna på mig och vi kunde ta oss hem under ordnade former.

Eftersom både Aslak och jag bar på rädslor var min utgångspunkt i träningen hela tiden att bara göra sådant som kändes bra. Magkänslan fick styra takten. Jag lade ner all ridning under en period och började om från början, med att ställa upp och stå stilla vid uppsittningspallen. Det blev många repetitioner med klick och belöning innan jag ens började sitta upp. Även det momentet bröt jag ner i små steg och förstärkte (belönade) vart och ett upprepade gånger – kliva upp på pallen, vända mig mot hästen, lägga handen på sadelhornet, lyfta benet, sätta foten i stigbygeln, ställa mig upp i stigbygeln osv. Det kan låta motsägelsefullt, men ju mindre steg man tar, desto fortare går det att komma framåt!

 

Genom att se till att hästen hela tiden lyckas bygger man nämligen en stark grund där önskade beteenden har förstärkts många gånger, vilket innebär att enstaka missöden inte behöver rasera stora framsteg. Om man i ett senare skede stöter på problem kan man lätt backa tillbaka bara en liten bit för att komma till en punkt där det hela fungerar. Mina första ”ridturer” bestod i att stå stilla vid uppsittningspallen. Så småningom tog vi ett varv runt stallplan, och senare red vi typ 20 meter in på stigen från gården. Då hade jag i förväg placerat ut en target, ett föremål som gav oss ett tydligt mål att sikta på, och kunde lägga in ett antal förstärkningstillfällen där innan vi vände tillbaka. 

Aslak och jag tränade också många trick, något som vi båda tyckte var roligt. Det var dessutom ett bra sätt för mig att under avslappnade former utveckla mina tränarfärdigheter. Här är en gammal film som jag gjorde sedan hans artros blivit så kraftig att han inte längre mådde bra av att ridas. Vi fick många fler fina år tillsammans efter detta.

För mig är det tydligt att säkerheten i umgänget med hästar inte sitter i utrustning och metoder för att fysiskt kontrollera hästen. Det som behövs är snarare kunskap om hästens beteende, förmåga att läsa den och en strävan efter ömsesidig kommunikation och tillit. Belöningsbaserad träning blev min nyckel till allt detta.

Det här inlägget skulle ha skrivits för flera  veckor sedan och det skulle handla om belöningsbaserad ridning. Vi hade ju en jättefin föreläsning och livesänd träning på temat i början av juli med Hanna och Ari från Motivationsträning för häst.

Men så råkade jag ut för en rätt banal händelse med min unghäst där hon blev skrämd av något som hände i hagen som vi passerade och jag fick en olycklig knuff i ryggen. Efter ett 55-årigt i princip skadefritt liv som hästmänniska  så är  det plötsligt min tur att tära på sjukvårdens resurser. 

Jag kände direkt att det tog illa, men alla hästtjejer vet ju att en gör klart hästarna först innan en tar tag i de egna problemen. Nu fick jag visserligen hjälp med allt av min dotter och min stallkompis, men jag ringde ju inte 112 direkt. Det var nog dumt. För när de väl kom ut så påverkade det så klart bedömningen och de tyckte att jag kunde avvakta i hemmet med ipren och alvedon eftersom det nog bara var mjukdelsskador. Jag har aldrig haft så ont i hela mitt liv, barnafödande inkluderat, men säger utbildad ambulanspersonal att det är ok så lyssnar jag. Jag kände mig till och med lite dum som upptagit deras tid. De hade ju mycket att göra. Men efter två dygns smärthelvete så blev det till slut akuten och där visade röntgen fraktur på kota i ländryggen. Fyra dygn på den superproffsiga ryggavdelningen på Akademiska sjukhuset  blev det. Shout out till de fantastiska sjuksköterskorna som tröstat när det gjorde som ondast och som kunnigt mixtrat och balanserat smärtlindringen med allt annat som också ska funka i kroppen för att en inte ska bli ett kolli. Shout out även till alla undersköterskorna  som omsorgsfullt sett till att alla basala behov tagits om hand på bästa sätt. 

Det kändes väldigt tryggt att få vara omhändertagen  på sjukhuset och nästan läskigt att  åka hem med korsett, kryckor och pillerburkar. Men det har ju gått bra även om dessa veckor mest varit en dimma av smärta och starka smärtstillande mediciner. Hjärnan är liksom kapad och dagarna flyter ihop. Allt är ett projekt - att gå på toa, att byta kläder, att ta en dusch, att göra några sjukgymnastiska övningar. 

Men det är bara att beta av en dag i taget. Sakta blir det bättre. Sakta kan jag minska på smärtpillren. Jag klarar fler och fler saker själv, som att plocka upp något jag tappat. 

Jag är lyckligt lottad. Jag bor i ett land som tillhandahåller högklassig sjukvård utan att ruinera mig. Jag har hästarna på lösdrift med full service så de lever ett gott hästliv även utan mig. Min dotter, min syster och systerdotter rycker in med pyssel, skötsel och aktivering så de inte blir helt förvildade.  Min man har möjlighet att jobba hemifrån så jag hela tiden har någon i min närhet som kan hjälpa mig. Men jag kan tillägga att om en är van vid att vara gift med en hästtjej som kan allt själv och som dessutom inte är hemma så mycket - ja då är det här nya livet som personlig assistent en stor omställning…

Jag har också världens bästa byrackor som i stort sett troget vilar vid min sida och som trots att deras aktiveringsbehov fått sättas på paus inte har vänt upp och ned på hela huset . Inte hela huset, bara delar…

Belöningsbaserad ridning får vi återkomma till när jag känner mig skarpare.

Föreningsarbetet pågår utan mig, det ser den kompetenta styrelsen till. Håll utkik i våra sociala medier om vad som är på gång. Det är bl a dags att söka till nästa ungdomsstipendium. Du hittar allt på hemsidan. Facebook och Instagram.