Hej på er! Vi har haft manfall i helgen! Ryggskott och sjukdom har gjort att arbetshandskarna fått ligga lite på hyllan. Istället har vi ägnat lite tid åt att julpynta på gården. Med en hjälpande hand från svärföräldrarna har ljusslingan kommit upp i päronträdet på gårdsplan, en liten gran pryder förstutrappen och en krans med granris, kanelstänger och torkade apelsiner hänger på ytterdörren. Och inne i huset har vi fått upp ljustakarna i matsalen, och en stjärna i köksfönstret. Det blir genast julstämning på hela gården! Visst behöver man lite extra ljus i vintermörkret? Men i brist på byggnyheter tänkte jag istället bjuda på en riktig nostalgipärla som dök upp i mitt nyhetsflöde härom dagen. Året var 2009 och jag hade precis avslutat min tjänst hos Minna Telde. Jag visste inte riktigt vad jag ville göra med mitt liv och framtiden var ett oskrivet blad. Det här inlägget skrev jag min första riktiga arbetsdag i Frankrike. Låt mig ta det från början....

"I mitt jobbsökande hittade jag en annons från Pamfou dressage som fångade mitt intresse. Isabell Judet som driver anläggningen är internationell dressyrdomare, Jean-Claude Cheret är tränare på hög nivå och deras dotter tävlar svår dressyr internationellt och har vunnit franska mästerskapen för young riders. Ja, det låter ju bra. Så jag mejlar och får svar. De vill gärna att jag kommer. De utlovar möjlighet till mycket ridning och träning och jag bokar flygbiljetter till Paris. Gården ligger ca 1½ timme sydöst om Paris. Men det är med viss skepsis jag åker dit. När något låter för bra för att vara sant är det oftast inte sant, är en läxa som jag lärt mig genom åren. Dessutom blomstrar min verksamhet på hemmaplan och jag är nästan helt övertygad om att jag hur som helst inte ska flytta till Frankrike. Men det kan ju vara ett spännande litet äventyr ändå, så jag åker.

Första intryckt är sådär. Jag kommer fram efter att ha rest en hel dag. Det regnar. Vi hittar inte varrandra på tågstationen och jag får vänta nästan 40min extra. Det är Jean-Claude som hämtar mig och vi för ett taffligt samtal på knagglig engelska. Det är kolmörkt när jag kommer fram och jag är trött och blöt. Jag visas till ett litet, men mysigt rum där jag ska bo. Dock har luftfuktigheten krypigt in och gjort allting i rummet fuktigt och kallt. Det element som ställts in har ännu inte hunnit värma upp rummet. Den kvällen lärde jag mig två nyttig läxor - res aldrig utan pyjamas och hårtork! Efter att ha bylsat på mig underställ, collegetröja och raggsockor och med elementet uppdraget till sängkanten, kryper jag ned i min fuktiga, halvråa säng och försöker sova. Eftersom jag sover ovanför stallet och inte riktigt är van vid ljuden som hästarna för på nattetid blir det en rätt orolig natt med många uppvaknanden.

Morgonen därpå regnar det fortfarande. Jag känner mig fortfarande fuktig in på bara kroppen och känslan förbättras knappast under dagen. Men jag får rida fyra hästar och får lektion på två av dessa. Eftersom jag inte ridit på två veckor, och mest legat på soffan, blir jag både trött och svettig. Det känns kul att träna, men är svårt att avgöra om det gått bra eller inte. Det finns skillnader i hur Minna och Isabelle undervisar, men jag tycker att jag anpassar mig bra och lär mig. Vi äter rester från helgen till lunch, och klockan 20:00 är det middag i Isabells o Jean-Claudes hus på gården. Jag känner mig fortfarande mest blöt, lite osäker på min prestation och allmännt förvirrad av allt nytt.

Dagen därpå skiner solen och allt känns genast bättre. Det är en vacker anläggning med ett ridhus, två utebanor och stallängor med uteboxar omgivna av en park med lövträd och en liten bäck. Runt omkring anläggningen breder lövskog ut sig över det kuperade landskapet. Jag ska rida två unghästar för Jean-Claude idag. En 3-årig valack vid namn Simba, och en 4-årig hingst vid namn Saladin. Det går bra och jag får mycket berömm av Jean-Claude. Det är som balsam för min sargade ryttarsjäl. Sargad är kanske en överdrift, men klart kantstött får man ändå säga. Under dagen rider jag fyra hästar till, och får lektion av Isabelle på en av dem. Vi rider mycket förvänd galopp. Det var länge sen, och jag känner mig lite ringrostig, men det går bättre och bättre och till slut är det riktigt bra. Isabelle fattar alltid galopp för ytterskänkeln (typiskt, och jag som spenderat ett år med att skola om mig till att fatta för inner).

På lunchen sitter vi ute i solen och äter (i november!) och jag känner hur bra jag trivs och hur mycket jag tycker om alla människorna här. På gården finns också Tiffanie som är Isabelles groom. Hon gör i ordning hästar till Isabelle, men är också en rätt duktig ryttare själv. Hon pratar dock bara franska och det blir många stora gester och frågetecken oss emellan. Mot slutet av veckan har vi lärt oss ett slags kodspråk bestående av lösrykta ord på franska och engelska kombinerat med yviga gester. Där finns också Mimi. Hon går i skolan på dagtid och kommer ut vissa eftermiddagar/kvällar och rider 4-5 hästar. I stallet jobbar Michelle (en man) och Joha (typ, gud vet hur det stavas) som sköter all mockning, utfodring, sopning, harvning och allt annat som behöver göras med själva anläggningen.

Vartefter dagarna går trivs jag mer och mer. Min ridning går från klarthet till klarhet och jag får rida massor av olika hästar. Bland annat får jag öva seriebyten och piaff, samt sitta upp på en mycket fin 3½-åring som just kommit till gården. Det är helt enkelt för bra för att vara sant, med undantag för det faktum att det faktiskt är just sant. Och ett faktum börjar klarna för mig - jag vill vara här! Men jag vill ju vara hemma också... Träffa mina vänner, vara med Jörgen, ha mina kunder... Men Isabelle har en lösning på det också! Det är ju bara att jag åker hem var femte vecka. Det skakar vi hand på. På lördagen liftar jag med en av Isabelles elever in till Paris där jag ska övernatta och blir bjuden på femrättersmiddag hos hennes syster Anna. Tidigt på söndag morgon är det nämligen dags att åka hem till Sverige igen. Men bara för en kort stund. Här hemma har jag haft en hektisk men underbar vecka. Full av förberedelser, förväntningar, underbara vänner och julmys. Det är så mycket som ska fixas. Detta blir en ny era i mitt liv. Dags och sprida mina vingar och flyga, eller ja, åtminstonde rida mot nya äventyr!"

Här kan ni njuta av några fina bilder från Parc de Chapuis:

Det har varit lite tyst här på bloggen ett tag. Det måste vi ändra på! Med bygget händer det massor och ingenting.... Del vill säga vi håller fortfarande på och gjuter stöd-socklar för grunden i gamla delen av nya stallet. Men det går framåt! Vi har faktiskt bara en stor gjutning kvar (och sen några små runt dörrar mm), så om saker och ting går enligt plan så borde vi vara färdiga med detta i slutet av denna veckan. Sen kan vi fortsätta schakta bort de sista jordmassorna och sen är det golvdags! I projekt "gjuta stallgolv" ingår även att lägga ut makadam och armering i grunden och få det helt jämnt, samt att planera för avlopp och eldragning. Så det är inte bara att gjuta hur som helst. Men det känns som en stor milsten att få ett golv på plats, så jag ser verkligen fram emot att få det klart! Exakt när det blir beror förstås också på när betongbilen kan komma. Och ärligt talat vågar jag inte boka något ännu, för vi har blivit försenade så många gånger nu. Bättre att boka när jag vet att allt är klart. Men det kan förstås betyda lite väntetid. Det är i alla fall inte precis högsäsong för plattgjutning, så med lite tur kan vi ha det klart innan jul. Om ni vill följa bygget steg för steg så kan ni gå in och gilla vår facebooksida, som uppdateras löpande med bilder och filmklipp.

Här ser ni det som kan vara vår näst sista gjutning! Fingers crossed! Bara en stor sektion kvar!

Jag tänkte ägna det här inlägget åt ett annat fenomen som jag har lagt märke till, men som det inte verkar skrivas så mycket om? Jag var och tränade för min tränare i förra veckan. Det var första träningen på ett par månader eftersom all min lediga tid och ork på sista tiden har ägnats åt bygget. Det var så himla kul att komma igång igen! Dressyr handlar ju mycket om tajming och precision. Det är dom små detaljerna som gör hela skillnaden. Målet är att alltid rida i balans. Svårigheten är att veta hur mycket eller hur lite man ska be om just här och nu. Det är det som kallas "känsla". Att veta exakt vad just den hästen behöver i just det momentet. För att uppnå känsla kan man rida massor av olika hästar (helst välutbildade) och/eller rida för tränare så ofta som man bara kan! För även om man inte rider många hästar, och kanske inte ens har det som mål, så kan man bli expert på att rida just sin egen häst.

Det är här jag blir lite förvånad över hur folk verkar tänka. Jag hör så ofta från ryttare att det inte vill träna för ofta för de vill hinna öva på det man lärt sig på senaste lektionen. Det låter ju logisk. Eller? Fenomenet som jag har märkt av (både på min egen ridning och på mina elever) är att man har en tendens att överkompensera. Jag menar såhär; jag kanske har en elev vars häst tenderar att bli lite långsam och trippig när den går in i rörelserna. Då kan instruktionerna handla om att få kvickare bakben, kvickare hjälper, längre steg, mer energi. Vi jobbar på detta som ett genomgående tema genom hela lektionen och mot slutet känner vi oss alla rätt nöjda. Nästa lektion börjar vi med repetion - men då plötsligt är inte hästen för långsam längre. Den är istället lite för snabb, springig, tar lite för långa steg för att vara helt i balans och vi får istället jobba med halvhalterna, kadens, rytm, balans o.s.v.

Det spelar ingen roll vad det handlar om: ryttarens sits och hjälper, hästens rytm eller form, rörelsernas utförande. Det är alltid såhär. Både för mig och mina elever. Sist jag red fick jag till exempel lite bassning för att jag red för slarvigt genom hörnen. Så jag gjorde vad alla ambitiösa ryttare skulle ha gjort och gick hem och övade hörnpasseringar tills jag hade hovspår nästan ända ut mot staketet. Den här lektionen fick jag höra att jag red FÖR långt ut i hörnen, det blev liksom FÖR fyrkantigt. Tänk att det kan vara så enkelt och så svårt på en och samma gång! Det är de små detaljerna som gör hela skillnaden! Rider man ofta för tränare så kan man göra små korrigeringar - rider man sällan så blir det större korrigeringar. Så är det bara. Självklart har jag förståelse för att man i perioder kanske inte har tid eller råd att träna så ofta som man kanske skulle vilja. Men är det något man verkligen ska lägga pengar på när man har häst så är det att rida för tränare! En bra tränare kommer också se om hästen är rätt i hullet, om utrustningen sitter som den ska och om hästen visar någon orenhet eller symptom på smärta som du kanske har missat. Det är lätt att bli hemmablind.

Nu ska jag öva på att göra mjukare hörnpasseringar, samt jobba på att få min häst ärligare på yttertygeln och kvickare på vänsterskänkeln tills nästa lektion (antagligen kommer jag då få höra att jag måste lätta efter på yttersidan och att min häst går emot högerskänkeln, men det är ok. Det är bara så det fungerar).

Min underbara, söta häst som alltid, alltid ställer upp för sin ryttare och gör så gott han kan.

Att bygga en bra grund...? För mig betyder det att ha en häst som alltid är lösgjord, mentalt och fysiskt. Att kunna kontrollera tempo och steglängd inom hästens kapacitet. Att ha en häst som är på hjälperna och suger på bettet och svarar för skänkeln både framåt och i sidled. Att ha en häst som rör sig genom ryggen, samt att kunna kontrollera ställningen och böjningen utan motstånd. Men så är jag ju en dressyrnörd också... För just nu betyder det något helt annat!

Jag nämnde i förra inlägget att vi stött på lite konstruktionsproblem. Det är nämligen så att när vi skulle gräva ut de sista bitarna av jordgolvet i ladan, de närmast väggen så märkte vi snabbt att den gjutna sockeln som vi hade hoppats var ett starkt gjutet fundament, bara består av stora stenbumlingar staplade på varandra med lite betong kletad på utsidan...! Och under marken vilar hela ytterväggen enbart på en stengärdsgård... Det känns inte helt stabilt... Så vi måste vara ytterst, ytterst försiktiga när vi fortsätter med utgrävningen. Annars riskerar vi att hela ladan rasar! Vi har lite tankar om hur vi ska lösa det hela, men för att vara riktigt säkra på att få en riktigt stabil konstruktion som kommer att hålla i många år framöver så har vi kallat in en byggnadsingenjör. Hon kommer på måndag eftermiddag.

Hon ska också få titta på taket och de obefintliga takbjälkarna som förgående ägare på gården tog bort för en sisådär 20 år sedan eftersom de var genomruttna. Jag älskar den öppna planlösningen och har inga som helst planer på att sätta in någon ny loge, men det vore ju synd om taket rasade in... Vår plan har varit att lösa det genom att spänna upp stålvajrar där bjälkarna tidigare har gått. Men även här vill vi ha expertråd. Räcker det med vajrar? Vilken sorts vajrar ska man ha? Vart ska de fästas för bästa hållbarhet och hur ska de fästas?

Det här är viktiga frågor när man har med en gammal byggnad att göra. Jag citerar vår byggnadsingenjör på ett ungefär när jag säger "bara för att det är en gammal byggnad så tror folk att man kan göra vad som helst". Det var hennes svar när jag berättade om hur han tagit bort de bärande bjälkarna... Med det sagt så har ju ladan stått så i över 20 år och klarade sig oskadd genom till exempel Gudrun och andra höststormar. Så såååå illa ska det väl inte vara. Men tänk er för noga innan ni ändrar konstruktionen på en byggnad och ta hjälp av ett proffs! Det är mina bästa tips i frågan. Håll nu tummarna för att allt går bra på måndag!

(Bilder kommer men jag måste gå in på datorn och det hinner jag inte just nu för nu ska jag ut och rida! Så länge kan ni bilder på vår facebooksida).

I torsdags fick jag upp en bild på Facebook. Den visade mig och Ferdinand och bildtexten lydde " First time in the saddle", eller första gång i sadeln på svenska. Det var tre år sedan och det har hänt mycket på den tiden. Han har utvecklats från en talangfull, men rätt så nervös och osäker liten 3-åring, till en självsäker och cool 6-åring. I veckan som gått har vi jobbat mycket med samling och tagen bakdel och han bjuder mig stundtals på både tramp och fina slutor. Åh vad jag älskar den hästen! Han är så rolig att rida och träna! Men det har tagit tid. Jag tror att Ferdinand har kommit in i mitt liv för att lära mig tålamod. En egenskap som jag erkänner inte är den mest framträdande i min personlighet... Men just nu är han värd varje uns av tålamod och tid som jag lagt ned, för han är bara så fantastisk! Man lär så länge man lever, och tur är väl det!

Min fina, fina älskade häst! Bilden på mig och Ferdinand för tre år sedan kan ni se på min facebooksida https://www.facebook.com/horseandhuman/

Jag brukar säga att Domingo har kommit in i mitt liv för att lära mig ödmjukhet. Det är nämligen inte så lätt att rida när man sitter på en laddad bomb, men något som gör det ännu svårare är alla dömande blickar! Jag vill sticka ut hakan lite och säga att det är ett svenskt fenomen. Ni vet - jantelagen och allt det där. I Tyskland fick jag aldrig några sneda blickar. Tvärt om så kom folk fram till mig efteråt och klappade mig på axeln och sa "wow, så fantastiskt att du klarar av den där hästen". I början när det hände trodde jag att de skojade eller var sarkastiska... Så ovan var jag vid att man berömde varandra, istället för att döma. Men de menade allvar och jag märkte snabbt hur mycket bättre det gick att rida. Hur mycket mer avslappnad min häst blev när matte slapp oroa sig för läktarkårens dömande blickar. Han kunde fortfarande ha sina dagar, men de blev färre och mildare. Nu låter det som om han är världens monster! Det är han inte! Han är magisk att rida på en bra dag (och de är trots allt betydligt fler än de dåliga). Men så kan han också ha dagar när han står mer på två ben än på fyra. Min förre tränare kallade honom för ett "popcorn". Det kändes väldigt passande!

En annan svidande lärdom som han gett mig är att hur bra man än rider och hur mycket man än tar hand om och månar om sin hästs hälsa så kan man inte stoppa alla hältor. Domingo har varit ett sorgebarn som har drabbats av mer eller mindre alla hältor, syndrom och skador som finns i boken... Ni vet vad SIS är? Skit I Sadeln, och hur det raljeras och skylls på ägaren (fel ridning, fel foder, fel sadel, fel hovslagare osv) när en häst blir skadad. Och jag som ändå är utbildad massageterapeut (jag borde ju kunna förebygga varenda skada) kände mig ett tag så misslyckad som både hästägare och ryttare att det knappt var roligt att gå till stallet längre. Sen skaffade jag Ferdinand som knappt varit skadad eller halt en enda dag på tre år och insåg att det kanske inte är jag som är SIS ändå...

För trots att jag gjort allt för min häst (anpassat sadel, ridit för duktiga tränare, gett honom vilodagar och varit noga med fram- och avskrittning, masserat, kollat tänder, avmaskat, anlitat duktig och dyr hovslagare osv), så gick han sönder gång, på gång, på gång. Och varje gång gick mitt hjärta sönder i tusen bitar tillsammans med honom. Efter detta har jag slutat att döma folk som har halta hästar. Självklart är det så att det finns gånger då man hade kunnat förebygga skada eller gjort saker bättre. Men det är så lätt att skaka på huvudet, och prata bakom ryggen på folk. Jag har sett många exempel där det tisslas och tasslas om att hen borde gjort annorlunda, och om hen bara hade ... så hade hästen varit frisk osv... Och nu pratar jag inte om folk som anlitat hästpratare på distans till sin halta, magra häst! Utan om helt vanliga, seriösa medelsvenssonsryttare som tränar för tränare och anlitar veterinär och gör så gott de kan för sin häst. Det ger så mycket mer om man istället stöttar och höjer varandra!

I dagsläget har Domingo varit frisk och ohalt i drygt två års tid. Jag har hittat en balans och ett sätt att rida/träna och sköta honom som fungerar för just honom. Dessutom har han fått tid att växa och mogna i kroppen, och det tror jag spelar en stor roll i just hans rehabilitering. Han fortsätter att lära mig nya saker nästan varje dag.

Här är en relativt nytagen bild på mig och Domingo när vi leker med lite tramp på banan.

September är här och det börjar kännas mer och mer som höst. Vanligtvis är hösten min favorit årstid, men i år känner jag att sommaren har gått lite för fort! Jag kan egentligen inte klaga på vädret. Vi har haft många soltimmar, men vi har inte hunnit njuta av den sådär värst mycket. Jag får försöka njuta av allt underbart som hösten för med sig istället - soliga, krispiga dagar, vackra höstlöv, galopper på stubben och äpplen. Massvis med äpplen! Vi har inte mindre än fem äppelträd på tomten så vi hade lätt kunnat baka en äppelpaj om dagen och ändå ha äpplen så det räcker och blir över.

Det ramlar ned en skottkärra med äpplen om dagen!! Hästarna är glada i alla fall...

Förra veckans förkylning börjar gå över. Det är svårt att vila sig i form när man har en hästgård att sköta och renovera. Jag blev dessutom tvungen att köra tur o retur till Fjälkinge med Doriz i onsdags. Vi gjorde ett sent sista försök till inseminering, men det ville sig inte. Så vi kommer inte få någon Firenzebebis här nästa år. Det känns jättetråkigt, men jag får se det som en nyttig läroerfarenhet. Vårt ena sto var superenkel och tog sig på första försöket (med en hingst dom haft dålig dräktighet i år) och vårt andra sto tog sig inte alls trots behandlingar, hormonsprutor och sköljningar och flertalet försök. Trots att "hennes" hingst haft en mycket bra avelssäsong med bra dräktighetsprocent. Ja så kan det gå.

I stallet murar vi vidare! Både på tegelväggen som vi påbörjade förra veckan, och så har vi murat igen en mindre dörr som gick in till det som ska bli sadelkammare. Vi ska istället ta upp en ny dörr mitt på väggen (den dörren som vi just murade igen gick rätt in i det som ska bli en av boxarna). Eftersom det bara är jag och min man som murar nu så går det lite långsammare, men vi har ändå kommit en bit på väg.

Den mindre dörren murade vi igen med lättbetongblock. Det är samma block som resten av väggen består av så det kändes naturligt. Vi använde samma murbruk som när vi murar med teglet, plus att vi har borrat in armeringsjärn i den gamla väggen på varannan rad. Det gick två och ett halvt block på varje rad så vi fick dela några block med vinkelslipen. Att mura med blocken går mycket snabbare än att mura med tegel - eftersom blocken är så mycket större! Men de är också rätt tunga och kan därför vara lite svåra att hantera. Jag kan t.ex. inte mura med dem. Jag kan lyfta dem och flytta dem, men inte med någon vidare precision. Så min man fick vara den som lyfte blocken på plats. Och till och med han tyckte att de sista blocken som han fick lyfta rätt upp över huvudet var rätt jobbiga...

Bara sista pusselbiten kvar. Se till att skarvarna inte hamnar precis ovanför varandra för ett mer hållbart resultat.

Trots det var själva murningen det enkla jobbet! Det svåra var att få bort dörren i första taget! Vi använde först vinkelslip, sen slagborr och så en tigersåg för att kapa armeringsjärnen. Hade vi haft en större vinkelslip hade det varit enklare. Som det var nu så nådde den inte genom hela väggen och vi fick "knacka" bort det sista bruket med slagborren. Att mura igen dörren tog drygt 3 timmar. Att få bort dörren tog nog nästan 10 timmar...

Men det var det här jobbet som verkligen tog tid! Att få bort dörren i första taget!

Det är häftigt att se stallet växa fram! Jag har en så tydlig bild i mitt huvud av det färdiga resultatet. Men det kommer nog ta hela hösten/vintern innan vi verkligen är där. Planen är att börja med det som ska göras "utomhus" som socklar och dörrhål/fönster m.m. Så kan vi jobba under tak när det börjar bli mörkt och ruggigt ute. Gjutarbeten ska man helst inte göra när det är kallare än 5 plusgrader ute (man kan tillsätta något i betongen så att den härdar även i minusgrader, men det verkar vara något man ska undvika om man kan). Det största problemet är som vanligt att det kommer annat i vägen som måste fixas. Vår gräsklippare har t.ex. gått sönder igen och måste lagas. Och jag börjar bli galet träningssugen! Jag har tagit en liten paus nu över sommaren för det har helt enkelt inte funnits tid, men nu vet jag snart inte hur länge jag kan hålla mig! Att rida dressyr är också ett byggprojekt. Man bygger styrka, kondition, karaktär och  spänst. Om man går för fort fram blir hjälperna grova. Man får lov att använda motorsåg eller yxa och ridningen blir kantig och stel. Om man istället ger sig tid att använda sandpapper så blir formerna gradvis mjukare, rundare, mer precisa och vackrare att se på! Dags att plocka fram sandpappret igen! 

Såhär långt har vi kommit med murandet i skrivande stund. Till vänster i bilden ska fönstret vara. Fler bilder finns på vår facebooksida Örstorp Gård AB.

Sitter i soffan efter en soft söndag och väntar på det där regnet som jag blivit lovad och planerat min dag efter... Men det verkar inte vilja komma. Det hade varit bra för betet och för potatislandet om det ville regna lite. Det finns fortfarande gott om grönt, frodigt gräs, men det hade ju inte varit fel med lite återväxt. För ridbanan spelar det dock inte så stor roll eftersom vi under gårdagen kopplade in bevattningen, som efter lite om och men verkar fungera alldeles utmärkt.

Först hade vi lyckats koppla utsuget till in-slangen och tvärt om. Då hände det inte så mycket (man kanske ska kolla instruktionsboken innan man börjar koppla ihop grejer? Tips från coachen). Sen återanvände vi en gammal koppling för att spara några kronor (jag gick igenom förra årets byggbudget nyligen och den är verkligen imponerande låg, om jag får säga det själv. Vi har återanvänt och omvandlat gamla material till det yttersta. Årets byggbudget kommer inte bli lika imponerande eftersom vi måste köpa en hel del nya saker, men det ger en oväntat skön känsla när man lyckas skapa något och kan ge nytt liv åt något som annars hade gått till spillo).

Ja, det blev en lång parentes, det jag skulle skriva var att i den gamla kopplingen fanns en gammal packning som inte längre höll tätt. Vilket gjorde att pumpen drog in luft istället för vatten och ni kan tänka er att trycket i spridarna var föga imponerande. Som tur var hade vi några nya packningar så vi kunde byta och sen fungerade det alldeles utmärkt!

Efter lite om och men så fungerade pumpen alldeles utmärkt!

Så nu när vi sett att det faktiskt fungerar så som vi vill så ska vi bara köpa ett par till spridare, en ordentlig slang och några nya kopplingar så har vi vårt permanenta bevattningssystem på plats. Spridarna har upp till 26m spridning, men eftersom de ska stå utanför banan och inte i mitten kommer varje spridare max att täcka 13m på bredden. Det måste alltså stå 3st på varje långsida, så jag kommer att behöva 6st allt som allt.

I veckan har jag satt upp några krokar och en spöhållare i det som jag kallar för mitt pit-stop hörn på ridbanan. Dvs det hörnet där staketet är högre än resten av banan. Tanken är att jag ska kunna hänga av mig min jacka, lägga av mig eventuell skrittfilt. Kanske ha en vattenflaska stående, och kunna ta ett spö om jag behöver det. 9 ggr av 10 rider jag utan spö, men det finns gånger då det är bra att ha. Till exempel i början när man övar tramp och slutor. Samlande övningar som kan få vissa hästar att tappa lite bjudning initialt. Eller om en häst helt enkelt ignorerar din skänkel. Jag vill inte behöva sitta och tjata på min häst. När jag ber om något ska han svara direkt, annars kommer en snabb korrigering och sen direkt tillbaka till eftergiften. Det är ju liksom eftergiften som man ska rida på. Hästen ska stanna kvar hos sin ryttare, men ändå alltid vilja bära denne framåt. Då blir det som allra bäst. Hur som helst - supernöjd med mitt pit-stop hörn! Vad tycker ni?

Och just det! Nu när ridbanan är färdig innebär det att jag kan börja ta emot elever här hemma på gården! Så varmt välkomna att höra av er på marie@horseandhuman.com om ni är intresserade av att ta dressyrlektioner i vacker och inspirerande miljö strax utanför Landskrona! Jag som håller lektionerna har arbetat som beridare och hästskötare hos bland annat Minna Telde, Blue Hors Aps, Isabelle Judet i Frankrike och Hermann Gösmeier i Tyskland. Jag är också dipl. Hästmassör, cert. massör samt dipl. Massageterapeut och arbetade under många år med att behandla idrottsskador på både hästar och människor. Nu på eftermiddagen har jag dessutom ägnat en och en halv timme med att klättra i träd och såga ned grenar som hotade att sträcka ut sig över staketet och in på banan. Mer redo än så här blir den inte! 

Invigning av banan för två veckor sedan. Det är sjukt hur allt grönt bara exploderat sedan dess!

Brrrr....! Jag skriver till er från ett kallt och blåsigt Skåne. Vi har haft vinterjackor, vantar och mössor på oss sedan någon gång i slutet av förra veckan! Men imorgon ska det visst sluta blåsa och bli lite vårlikt igen. Inte en dag för tidigt om du frågar mig!

I helgen fick vi massor av bra saker som jag väljer att gruppera under namnet "vårstädning" eller kanske ska man kalla det "vårinventering" gjorda? Vad är det med våren som gör att man per automatik plötsligt vill putsa fönster och sopa ned spindelväv? Så är det i alla fall för mig. Plötsligt drabbas jag av en icke-försumbar städlust som lyser med sin frånvaro hela vintern. Nåväl - man får mycket gjort i alla fall! Förutom att städa har vi släpat bort ris som blåst- eller kapats ned. Min granne har en hittat en aktör som kommer ut med en griparm och flismaskin och flisar både ris och hela stockar på plats - gratis (mot att han får flisen förstås)! Så jag passade på att fråga om han inte ville ha vårt ris också - och det ville han gärna. Så då blev vi av med det! Men ingen fara - vi har fortfarande massor av ris kvar att bränna på Valborg, om någon nu oroade sig för den saken....

En annan del i "vårinventeringen" var att se över hagarna. Vi har tryckt ned hörnstolparna lite extra med lastaren, så att de verkligen sitter. Och gått över de andra stolparna för att se om det är någon som tryckts upp av tjälen som behövde tryckas till lite. Vi har också spänt trådarna och kollat över isolatorerna. Fler stängseltips hittar ni på Djurgårdens Ridsport & Stängsels här.
  

En sådan här manick kostar inte många kronor, men sparar mycket tid och kraft när man ska sätta upp många isolatorer!
  
Mina föräldrar (som kom i lördags kväll) har ägnat delar av tiden till att sätta upp isolatorer på det som ska bli de nya hagarna (beteshagen där stona ska gå och den nya rasthagen). Jag hittade en liten manick som man fäster på skruvdragaren och sedan drar i isolatorerna med - lätt som en plätt! Den kostade 27kr och känns som en väl värd investering när man har många isolatorer att sätta upp...
  

  
Förutom det så har vi också hunnit färdigt med "projekt-grov-utpytsning-av-bärlagret". Nu väntar jag med spänning på att det ska bli torsdag för då kommer en entreprenör som ska hyvla till bärlagret så att det blir helt jämt - och sedan pytsa ut och jämna till även nästa lager som kommer att bestå av 10cm stenmjöl 0-5. Det hela kräver en hel del koordinatin mellan entreprenör och grusföretag (och eftersom jag betalar entreprenören per timme så vill jag ju inte att han ska stå sysslolös. Samtidigt får det inte komma för mycket grus på en gång för lastbilarna är för tunga för att köra över dräneringsrören och allt grus måste därför tippas i början av banan). Jag har därför ringt runt en massa samtal för att koordinera det hela. Mellan kl 07:00 och 07:30 kommer entreprenören. Vid 11-12 tiden bör han vara redo för första lasset stenmjöl som ska vara på ca 37 ton med lastväxlare. Dock kan det ta mindre/längre tid lite beroende på kvalitén på vårt underarbete(...) så jag får ha gruskillarna på stand-by ifall något ändras i planen... Börjar verkligen känns mig som en riktig projektledare på hög nivå. Om den här dressyrgrejen går åt skogen kan jag ta jobb på en byggfirma! Haha!
  

Så här ser ridbanan ut just nu efter vår grovutpytsning med lastaren och några varv med släpan.
  
Ett bra tips som jag fick av entreprenören var att alltid räkna lite extra när man beställer grus. Han menade att när gruset packas så "tar det mindre plats" (verkar ju logiskt). Och vill man då ha ett lager på till exempel 10 cm så får man räkna på ett lager som är kanske 11-12 cm i opackat tillstånd. i mitt fall innebär det att jag får beställa 150 ton stenmjöl istället för 126 ton. Han tyckte inte heller att man ska behöva packa det extra med en padda eller vält eftersom det packas naturligt när man kör över det med maskin och hyvel. Och även om man vill ha en fast bana - så ska den ju inte vara för hård - då tappar den sina dränerande egenskaper kan i värsta fall bli så hård att den inte känns bra att rida på.
  
Vi har också hunnit påbörja "projekt-dränering-av-markerna". Dvs börjat gräva ett öppet dike som skall gå hela vägen längs markgränsen mellan vår och grannens mark - och sedan dras rätt ned i bäcken. Vi hann väl gräva en 50 meter av de 150 meter som ska grävas (med grävarmen på lastaren förstås - ett sådant jobb gör man inte för hand!!), och ska fortsätta med det nästa helg. Min man är ledig på fredag så vi borde hinna klart med hela diket. På lördag ska vi gå och se Apassionata i Malmö. Det ska också bli kul!
  

     
Min man gräver dike. Det blir ett smalt, ca 50 cm djupt öppet dike, som ska gå längst hela "tomtgränsen".
  
Igår var jag iväg och tränade med Domingo igen! Min tränare sa att det citat "Var som att bläddra i en ridhandbok" att se oss tillsammans. Och menade att det verkligen har lossnat för oss sedan han såg oss sist (alltså förra sommaren - inte för två veckor sedan). Jag tar det som en komplimang! Vi jobbade bland annat med samling, steglängd och kadens, och fick vid ett par tillfällen till en helt underbar början-till-passage-liknande trav, och så fick vi bra hjälp med slutorna! Jag vet att jag är lite tjatig - men jag är så vansinnigt glad för mina fina hästar just nu!
  
Och nu ropar pappa att maten är klar (en STOR lyx med att ha sina föräldrar på besök är att man kan få maten serverad och klar)! Så klart slut för den här gången, jag ska försöka uppdatera snart igen så ni inte missar några av framstegen med ridbanan och allting annat som händer på gården just nu!
  

Ännu en milstolpe avklarad på gården! Alla dräneringsrören är på plats på ridbanan och vi har börjat sprida ut bärlagret! Hade det inte varit för att vi fick soppatorsk på lastaren på söndagskvällen hade vi varit mer eller mindre klara med åtminstone "grovutpytsningen" av bärlagret - eller vad vi nu ska kalla det. Arbetet med att gräva rännor,  lägga rör och täcka över gick till precis som förra helgen. Ni kan läsa en mer detaljerad beskrivning i förra inlägget.

Flitiga familjen! Sista röret på plats och nu blir det fikapaus!
  
Men det återstår med andra ord en hel del jobb innan vi har en helt slät yta att jobba med. Och från och med nu är det helt 100 % slätt som gäller. Inga gropar, hålor, sänkor, kullar eller toppar är ok. Det måste vara jämnt och slätt över precis hela banan om man vill att den ska ha samma ridegenskaper vart man än befinner sig på den - och det vill man ju! Därför håller jag så smått på att ta in offerter på vad det hade kostat att hyvla till bärlagret och sedan lägga ut mellanlagret som kommer bestå av stenmjöl. Jag tror nog att vi kan få det helt slätt själva också, men det kommer att ta oss betydligt mer tid och dessutom måste vi antagligen hyra in en bättre (dvs mindre, modernare, lite mer finkänslig) maskin än vad vi har att jobba med i dagsläget. Och då är det kanske värt att ta in en entreprenör? Det går snabbare och blir (förhoppningsvis) garanterat bra. Men det beror förstås helt del på priset... Det hade varit väldigt skönt att få det gjort. Vi har så många andra projekt som behöver tid just nu. 

En "grovutpytsning av bärlagret är klart. Men det liknar mer ett månlandsskap än en ridbana....
  
"Projekt avel" rullar vidare. Jag var på Gränbos hingstvisning i lördags och fick bland annat hälsa på Domingos pappa "Kung Gränsbo", eller Bocelli som han också kallas. Fick också njuta av Domingos namne Heston for U (från samma stuteri som min D), som verkligen hade utvecklats  fantastiskt sen jag såg honom sist. En riktig wow-häst för framtiden. Han hade blivit så mycket lättare i fronten utan att tappa sina fina bakben, och verkar dessutom ha ett riktigt toppenpsyke. I like! Stona kommer den 30/4 och 1/5 och vi har fortfarande en del saker att förbereda på gården innan vi är redo för dem. Men på lördag kommer mina föräldrar ned och stannar en dryg vecka och hjälper till lite. Så vi ligger bra till i planeringen. 

Rabatten börjar bli grön och fin igen. Påskliljorna är visserligen någon vecka sena - men så vackra i solen!
  
Just nu är vi i en sån där härlig tid på året då allting börjar växa och bli grönt igen. Jag njuter mer eller mindre varje dag av någon ny knopp eller blomma som slagit ut. Det kan vara ett tecken på att jag börjar bli gammal... Jag vet inte, men fint är det! "Tyvärr" innebär det också att "Projekt trädgård" börjar göra sig påmint. Det är framförallt gräsmattan som behöver kärlek i form av gödsel och mossbekämpning, men också ogräs som växer på gårdsplanen, potatis och fröer som ska planteras, björnbärsbuskar som ska beskäras och en oändlig mängd kvistar och grenar som blåst ned under höst/vinterstormarna som behöver samlas upp och brännas mm. Det blir ett rejält majbål här på Örstorp i månadsskiftet... 

En av våra många "små" rishögar som skall brännas upp...
  
Igår var jag och tränade för Kerstin med Ferdinand. Han börjar bli så fin! Det är så vansinnigt roligt att rida just nu och jag är så himla glad och tacksam och stolt över mina fina hästar! Det börjar kännas som att det snart är dags för tävlingsdebut för Ferdi, jag vet bara inte riktigt hur det ska hinnas med. "Projekt tävla" ligger inte jättehögt på prioriteringslistan. Men det hade varit bra övning för honom att komma ut lite så jag får kanske ta mig kragen och bara se till att komma iväg! 

Min söta lilla häst var trött på onsdagmorgonen.

Klicka på en bild för att starta bildspelet.

I helgen har vi "äntligen" börjat lägga ner dräneringsrören på ridbanan! Jag skriver "äntligen" inom citationstecken för det är inte det roligaste arbete man kan ägna sina helger åt, men det är skönt att få det gjort eftersom det är det sista riktigt tidskrävande och jobbiga steget med att anlägga min ridbana (alltså inte det sista steget, men allting efter detta är såååå mycket enklare). Som ni sett tidigare i bloggen har mitt bärlager redan legat och väntat på oss ett par veckors tid, medan vi varit upptagna med andra projekt, men i helgen fick det alltså komma till nytta.

De av er som har följt bloggen vet att vi redan har grävt dräneringsdiken på ridbanan med lastaren - flera gånger till och med! Första gången gjorde vi det för vi trodde det var rätt läge att göra det innan vi byggde staketet runt banan. Sedan insåg vi att vi måste lägga på mer fyllnadsmaterial och att vi inte vill ha rören under detta så då fick vi fylla igen dem igen. Sen insåg vi det vi redan visste - att dräneringen är för dålig på banan - och att om vi ska få den i tillräckligt bra skick för att kunna köra på med maskiner och lastbilar så måste vi hjälpa dräneringen på traven, så då grävde vi om dom igen - fullt medvetna om att de skulle komma att bli förstörda vid nästkommande grusleverans. Sagt och gjort.

Men nu är det alltså dags! Nu ska det läggas i rör som ska täckas över med tvättad bergkross och sen ska bärlagret bestående av 15 cm bergkross 0-32 (0-32 står för storleken på stenen där 0 mm är de minsta och 32 mm de största). Man använder normalt 0-30 eller 0-32 som bärlager på en ridbana mest beroende på vad som finns tillgängligt i trakterna eftersom det är tungt och dyrt att frakta långa sträckor. Till min bana som är 20*42 m kommer det att gå åt 150 ton bergkross! Det motsvarar 10 stycken rediga grushögar.

Vi kommer att lägga dräneringsrör på tvären över banan med ca 6-7 meters mellanrum. Det blir lite olika eftersom vi måste anpassa oss lite efter naturen så att inte rören hamnar precis vid något av de stora träden som ramar in banan. Men det gör ingenting. Här är det inte lika viktigt med millimeterpassning som det var när vi t.ex. skulle gjuta plintarna till staketet. Det kommer bli 6 rör, och så det som vi redan grävt ned framför ridbanan för att samla upp vattnet som kommer rinnandes från gårdsplanen ned för vägen (mer om det arbetet kan ni läsa bland annat här och här).

Vi har redan lagt ned och täckt två hela rör samt två tredjedelar av rör nummer tre. Alltså två och en tredjedel kvar till nästa helg. Sen kan vi börja skyffla ut bärlagret med lastaren!

Först gräver min man ett smalt dike med lutning ned mot bäcken med grävarmen på lastaren. Han börjar bli riktigt bra på det! Eftersom vi inte vill blanda det material vi gräver upp med bärlagret så tippar vi det utanför banan där det så småningom skall plattas till och bilda en liten platå där jag ska kunna sitta när jag håller mina lektioner mm. När diket är grävt jämnar vi till botten med en smal grävspade, och sen för att kolla att vi har en korrekt lutning och inget bakfall någonstans på vägen har vi dragit ned en vattenslang och så fyller vi diket med vatten! Första gången la vi ned röret och gick sedan och mätte hela vägen med vattenpass - det tar en EVIGHET att göra på det sättet! Låter man istället vatten rinna från den högsta punkten till den lägsta så ser man på en gång vart det tar stopp (dvs är för högt), och vart det blir vattenansamlingar (dvs för djupt). Och då är det superenkelt att bara gräva bort lite material och skyffla på lite nytt där det är för lågt. Idéen att använda vatten var min - och rätt så briljant om jag får säga det själv....

När botten på diket är helt jämn och vattnet har runnit bort (det tar kanske 20 min och under tiden kan man börja gräva nästa dike), så kan man lägga ned röret och börja täcka det med tvättat bergkross. Den tvättade bergkrossen är egentligen bara ytlagret av våra bergkross-högar som legat utomhus ett par veckor och blivit tvättat av regnet. Ett bra sätt att spara tid och pengar eftersom tvättat grus normalt sett kostar mer än otvättat, och vi slipper stå och tvätta det själva - bara att låta naturen sköta jobbet! 

Även täckandet av röret måste ske "för hand", dvs med en skyffel, en skottkärra och en kratta och INTE med lastaren. Detta pga att röret knappt väger någonting och man måste hålla ned röret samtidigt som man försiktigt krattar på stenen. Släpper man bara en skopa grus över röret så är risken mycket stor att stenen letar sig in under röret och lyfter upp det. Och då får vi bakfall och vattnet kan inte rinna undan som det ska.
  

Fantastiska Eclectisch med Ida-Linn Lundholm i sadeln från Tullstorps hingstvisning i helgen. Skönt att få njuta av den lite mer glamorösa sidan av hästlivet ibland också... 
  
Det är den här processen och allt handjobb som gör att det är både tungt och tidskrävande att lägga dräneringen. Men jag hoppas att vi blir färdiga till helgen som kommer! Precis som förra helgen kommer jag smita iväg ett par timmar på lördagen för att gå på hingstvisning. Förra helgen var det Tullstorp och nu på lördag är det Gränsbo.
  
Det är så inspirerande att titta på alla dessa fina hingstar! Jag blev lite kär i både Skovaens Rafael och Eclectisch som såg helt magisk ut att rida! Och på tal om magi... I måndags var jag äntligen iväg på årets först träning med Domingo! Han skötte sig exemplariskt och gick på transporten utan minsta tvekan och bjöd sedan på en fantastisk ridkänsla! Det är som att rida på moln och jag har fortfarande inte slutat le! Tänk om den här underbara hästen kan få vara lite frisk för en gångs skull?! Nä, jag säger det inte högt för då går han väl och snubblar i hagen bara för att... Men inombords hoppar jag förtjust på stället och klappar händerna. Håll tummarna för oss är ni snälla! 
  

Min fina Domingo lastad och redo att åka och träna för Henrik!

Jahopp.... Nu har tiden visst sprungit iväg igen. Det känns som om vi jobbar som tokar just nu. Fast jag vet inte om det syns så mycket på ridbanan... Alla ni som byggt något vet vad jag menar. För alla er som inte har haft ett bygg eller renoveringsprojekt modell större, så kan jag berätta att det är två steg fram och ett steg bak - hela tiden!

Det går till ungefär såhär: Jag planerar och förbereder vad vi ska göra så gott jag bara kan (inte så himla lätt alla gånger när man inte har någon tidigare erfarenhet av t.ex. markjobb och staketbygge som vi pysslat med sista tiden). Sedan har vi projektmöte (eller frukostfika kan man ju också kalla det) där alla sätts in i vad som ska göras och vi diskuterar igenom så att jag tänkt rätt, och eventuellt vad som är nästa steg. Sedan går vi ut och börjar bygga. Strax efter att vi börjat bygga kommer vi på att vi trots allt saknar något, eller vi stöter på ett oväntat problem som t.ex. en trädrot, en stor stenbumling, en el-kabel eller något annat djävulskap som gör att vi måste stanna upp och/eller tänka om. Tillbaka på ruta två med andra ord - kort projektmöte - som antingen resulterar i att någon sätter sig i bilen och åker iväg till närmsta bygghandel, eller så fortsätter vi jobba oss runt dagens problem med de verktyg som vi redan har hemma. Strax efter att vi fortsatt jobba på det nya sättet som löst gårdagens problem så stöter vi på ett nytt oväntat hinder - nytt projektmöte - ny lösning - fortsätta bygga - och så håller vi på så tills solen går ned... Eller tills hunden behöver bajsas, hästarna tas in och fodras, katterna ses till eller något annat av alla de saker som har en tendens att hända när man bor på en gård...

Men visst börjar vi se ljuset i tunneln! Eller staketet i tunneln är det kanske? Vi har mer eller mindre gjutit klart halva banan. Och mer eller mindre borrat alla hål på den resterande långsidan. Jag tar förresten tillbaka det jag skrev i mitt förra inlägg om att det är enkelt att borra hålen. Marken på långsidan mot bäcken var väldigt mjuk och lättborrad. Men på övre långsidan var det en helt annan femma! Min stackars man slet som ett djur i helgen för att komma ned med borren i den cementliknade marken. Nu när vi kommit in i "tänket" med mätandet så känns det inte så himla svårt längre. Så det som förra helgen var lätt, var denna helgen svårt och tvärt om. Imorgon kommer mina svärföräldrar och hjälper till lite så då är vi fem personer som kan jobba. Jag räknar med att vi blir klara med allt borrande och i stort sett allt gjutande. Sen kan vi börja såga och sätta upp stolparna och voilà så har vi ett staket! Det känns så himla häftigt! Det här blir en av de få saker som vi gjort hittills som kommer att finnas kvar i många många år framöver. Tänk när jag rider eller håller lektioner på banan om 10 år! Då kommer jag antagligen helt ha glömt vilket slit det var att få det på plats en gång i tiden. I nästa inlägg lovar jag att få med lite bilder på det vi gjort hittills!

   

Den här fina bilden hittade jag på www.ydre-grinden.se. Det är ett permanent dressyrstaket i plast. Jag inbillar mig att mitt staket kommer att se ut lite som detta (i alla fall sett innifrån banan) när det är klart. Snyggt va?!