När andra får höra att jag är funktionshindrad och inte har några ben, så är det ofta ”stackars henne” som kommer ur munnen på dem. Inte direkt till mig, men till mina vänner och familj. Men sanningen är att jag lever ett mycket bättre och rikare liv än många människor utan funktionshinder. Enda skillnaden för mig är att jag måsta använda hjälpmedel i min vardag.

När jag började rida igen efter min olycka tror jag att flera hade svårt att se någon riktig framtid för mig inom ridningen. Men allt eftersom jag tränade mer och mer förbättrade jag balansen och min ridning blev bättre och bättre. Nu är det inte speciellt stor skillnad mellan ryttaren jag var med ben, och ryttaren jag är idag utan ben - har bara lite svårare med balansen.

Men så klart har jag vissa anpassningar för att ridningen ska fungera och för att jag ska kunna vara mer självständig. 

För det första byggde vi en ramp till mig, det var en kvinna som startade en insamling i en FB-grupp där medlemmar kunde skänka pengar, vilket kändes fantastiskt. För några veckor sen fick jag hem min första egna sadel. Innan hade jag ridit med en westernsadel så det blev en stor omställning. Jag var inte alls van vid att sadeln var smalare eller att man satt i en mer lodrät sits. I början kunde jag bara skritta runt med den, men nu efter många träningstimmar galopperar jag. Det som har anpassats på den är att vi har stoppat den lite extra framför benen på sadelkåporna, satt ett handtag framför mig som jag kan ta tag i ifall jag hamnar i obalans eller håller på att flyga av, och sen till sist har vi kardborreband som vi sätter fast över mina ben. 

På westersadeln är den enda anpassningen att vi sätter fast kardborreband över mina ben, men ingenting annat. I övrigt så rider jag inte med någon annan speciell anpassning. Men när jag nu ska rida på tävling för icke funktionshindrade har jag fått söka dispens i dressyren och westernridningen. Istället för skänklarna använder jag två ridspön, ett i vardera hand och jag har även tillåtelse att använda rösten i dressyren. I western får jag använda rösten, använda tygeländarna som framåtdrivande hjälpmedel och ha tyglarna på båda sidorna om hästen - man har tyglarna bara på en sida av hästen när man rider på en hand annars.

Har ingen närbild, men det gröna är kardborreband som vi spänt över mina ben.