Beskedet att Distriktsveterinärerna lägger ner sin mottagning i Gällivare har upprört många, inte minst mig själv som blir dubbelt drabbad. Inte nog med att jag förlorar mitt älskade jobb, jag ser med skräck hur situationen kan bli med en akut sjuk eller skadad häst, både dag- och jourtid.
För flera år sedan, då jag ännu inte jobbade hos Distriktsveterinärerna, så hade jag en diskussion med en veterinär där om att de inte fick mer utbildning och verktyg för att jobba med häst. Svaret jag fick var att "om bara 75 procent av hästägarna skulle anlita distriktsveterinärerna för exempelvis vaccinationer så man till ledningen kunde påvisa hur många hästar det verkligen fanns i området, så skulle de lättare kunna äska pengar för utbildningar och utrustning."
Detta fick mig verkligen att tänka om. Vi har haft många inresta veterinärer för att fixa tänder och så vidare, och ofta valde hästägarna att vaccinera i samma veva, det blev ju billigare så...

Jag har själv varit engagerad i att ta upp externa veterinärer, men har inte använt dem för saker som jag vet att Distriktsveterinärerna kan klara av, detta har jag även påpekat för andra.
Tror det var 2012 som en tråkig händelse inträffade i Luleå med en häst som fick benet avsparkat. Det fanns då ingen jourveterinär i området eftersom Distriktsveterinärerna i Luleå hade stängt, så man fick stå fem timmar med en häst med brutet ben, innan någon till slut kunde avsluta djurets lidande. När jag läste detta så skrämde det mig ännu mer, det är en djurägares mardröm!

En distriktsveterinär ska vara som en allmänpraktiserande läkare, de ska kunna den grundläggande informationen om mycket. Hos oss har vi haft inne allt från en havsörn till renar, och många gånger får man använda det sunda förnuftet och en massa kontakter för att lösa ett problem till det bästa. Så visst några specialister jobbar sällan på en distriktsveterinärklinik, men de kan se till att du får en första hjälp innan du remitteras till en klinik med speciell kunskap. Ofta innebär den hjälpen du får på en distriktsveterinärstation skillnad mellan liv och död för ens älskade husdjur.

Jag tillsammans med havsörnen.

I september 2014 skrev jag inlägget Vi gör gott, varje dag där jag lovordade min nya arbetsplats för att redan, på en kort tid, gett mig en inblick i vad en distriktsveterinär gör – vilket är gott varje dag.
Jag är glad för varje minut jag har fått jobba, även om inte jobbet alltid har varit en dans på rosor. Att vara där när en djurägare fattat sitt livs tuffaste och viktigaste beslut, att låta sitt älskade djur somna in är inte alltid så kul. Jag har ändå fått enorm respons för att jag funnits där, stöttat, lagt en hand på en axel, gett en värmande kram och oftast bara lyssnat. Senast i dag har två djurägare tackat mig. Det känns otroligt skönt att höra att man gjort nytta.

Att få vara med vid lyckliga ögonblick är underbart! Engagemang är A och O i det här yrket och som djurägare själv så har man lättare att ta till sig de känslor som djurägarna förmedlar.

Jag hade ingen aning om hur jag skulle tackla operationer, sorg eller glädje när jag började, men insåg snabbt att detta inte bara var ett jobb, utan även en passion. Ju mer hjärta man har desto bättre blir det för både djur och djurägare. Jag har själv upplevt hur det är att stå bredvid en häst med brutet ben som gjorde allt för att försöka stå på det brutna benet. Men det gick inte då benpiporna stack ut genom huden. Haft hästhuvuden i famnen då de dragit sina sista andetag både vid avlivning och där den hjälp de fick av veterinär tyvärr inte hjälpte utan de självdog. Min egen som dog i en brand och vi fick ha en veterinär på plats en lördagsmorgon för att gå in i stallet och läsa av chippet på hästarna så de kunde identifieras innan förflyttning.
Det är med både längtan och sorg jag går till jobbet nu och gör min sista tid. Jag kommer att sakna alla djur och djurägare, men jag hoppas verkligen att jag lämnat positiva spår i deras liv, för det har de gjort i mitt.

Min vädjan till er alla är att var rädda om er distriktsveterinär. Kom ihåg att det är den veterinären du ringer till när du är i nöd mitt i natten, den som sätter sig i bilen och kommer ut och hjälper dig när du står handfallen med ett sjukt djur vare sig det är måndag morgon eller en sen fredag kväll.

/Annika Hagstedt

En spännande skörd ur en svensk häststjärt! Flera olika inälvsparasiter i olika storlekar där en sort är irriterande och en annan kan vara dödlig.

Spolmask, springmask, stor- och liten blodmask, bandmask och fölmask är alla exempel på parasiter hos svenska hästar. Alla har sina egenheter där alla utom springmasken kan kopplas ihop med koliksymtom. (Springmasken ger framför allt analklåda) De olika parasiterna fungerar olika i hur de sprids, där bandmasken nog är mest innovativ. De attackerar olika ålderskategorier av hästar och tar olika lång tid från det att hästen smittats till det att de ger symtom och blir könsmogna och sprider smittan vidare i de flesta fall via betet. Spolmasken är 20 centimeter lång och den lilla blodmasken någon till några centimeter. En spolmaskhona kan urskilja flera miljoner ägg till nya maskar. Gemensamt är att alla lever i tarmen i slutfas – förvisso på olika ställen – men kan vandra genom blodkärl, lungor och andra organ i kroppen på vägen. Fastnar de maskar som vandrar, bildas infarkter.

Inte ens avmaskningsmedel har de helt gemensamt. För att döda dem i hästen krävs tre olika preparat. Det som dödar spolmaskar är blodmaskar resistenta mot och tvärtom. Bandmaskar kräver ett helt eget preparat.

Vet du vad din häst har?
Tar du träckprov för att ta reda på det, finns det två varianter av träckprov:
– Kvantitativt: Man räknar mängden spolmask- och blodmaskägg (går inte att skilja på stor och liten blodmask på äggen så man vet inte om den stora, som kan ge dödliga tarminfarkter, finns) som hästen sprider via bajset. Punkt.
– Kvalitativt: Man gör specialundersökningar för att ta reda på exakt vilka parasitsorter hästen har just nu, det vill säga i provet kan även bandmask hittas, stor och liten blodmask kan skiljas åt och så vidare.

Ett intressant samband man sett, är att hästar med låga äggantal av blodmask tenderar att i högre grad ha stora blodmasken än de med högt äggantal.

När man vet vilka maskar som finns är det ju såklart lättare att avmaska mer riktat MEN när man vet vilka maskar som finns - då kan man också kontrollera och förebygga spridningen och skydda hästarna för lång tid framöver.