Foto: Sara Scander

 
När jag var på dressyrmöte på klubben för ett par veckor sedan togs bristen på funktionärer upp, ett problem som de flesta klubbar har och som hotar sporten. De flesta klubbar går runt tack vare inkomster som tävlingarna som anordnas drar in. De tävlingarna, som vi tävlingsryttare åker runt på genomförs med hjälp av ideellt arbete och är helt beroende av dem.

De flesta klubbar har "funktionärsplikt". På min klubb ska man vara funktionär två halvdagar eller en heldag per termin, två dagar av årets 365. Problemet är att de blir svårare och svårare att få folk att hjälpa till, man har inte tid. Men jag tror att om vi rannsakar oss själva så tror jag att man två dagar om året hinner hjälpa till på sin klubb, eller?
Ridskolechefen berättade om hur förbundet börjat få upp ögonen för de klubbar som bildas enbart för att ryttare behöver en klubb att tävla för och inte vill hjälpa till. En klubb utan anläggning, utan tävlingar eller liknande arrangemang, klubbar som bara tar och inte bidrar till sporten. Som tur är verkar det som att det ställs krav på dessa klubbar från förbundets sida.

För vad kommer hända om vi alla byter från våra klubbar som betalar våra lagavgifter och anordnar tävlingarna vi åker på, för att gå med i och tävla för en som enbart existerar för att man ska kunna lösa licens för dem? De kommer inte finnas tillräckligt många medlemmar som kan vara funktionärer i klubbarna, och då blir det omöjligt för de flesta att anordna några tävlingar = det kommer nästan inte finnas några tävlingar för oss ryttare att åka på. Och de som kommer finnas kommer att bli dyra. För klubbarnas ideella arbetskraft har försvunnit och då behöver man anställa funktionärer som ska ha lön. Och ska klubbarna betala alla funktionärer lön så kommer de behöva höja startavgifterna för att det ska gå runt.
Vår sport är redan dyr som den är. Utrustning, bensin och licenser kostar och det klagas mycket på alla de avgifter som hela tiden höjs, det blir hela tiden dyrare att tävla. Vill vi verkligen att startavgifterna ska höjas också? Vår ridskolechef sade att om de fortsätter åt de hållet lär man behöva betala 500 kr för en start lokal LB/110centimeter. På grund av att man inte orkar lägga två dagar per år på att hjälpa till. Det handlar inte om att göra massa skitgöra. Oftast är de roligt att vara funktionär. Att kanske mocka framridningen, samtidigt som man kan studera andra som värmer upp, hur de lägger upp sin uppvärmning för bästa prestation. Eller stå i öppningen till banan och kunna kolla på olika ekipage, inte så hemskt?

Jag menar, på vår klubb handlar det om nationella tävlingar som man inte kan få funktionärer till. Tävlingar där man samtidigt kan få tillfälle att studera och inspireras av Sveriges elit. Där man efter man öppnat "grinden" kan ställa sig och se på när till exempel Charlotte Haid Bondergaard genomför ett GP-program, ändå är människor för lata och egoistiska för att hjälpa till.
Tänk till, utan ideellt arbete kommer sporten krympa. De blir färre tävlingar och de som finns kommer antagligen vara för dyra för att alla ska ha råd att åka dit, startfälten krymper och de kommer bli en nedåtgående spiral som inte kommer gynna vår sport, det är vi själva som förlorar i slutändan.
Självklart finns de dem som verkligen inte hinner eller kan, men det är inte dem jag syftar på i detta inlägg. Jag tror inte heller att de som på riktigt inte kan och har tid är orsaken till problemet, utan dem som bara inte vill.

/Matilda Scander

Foto: Privat

  
Så var det dags. Sjätte lektionen och vi skulle pröva galopp. Jag har fem sjukt bra lektioner i ryggen, det har varit kul och jag har känt att något har förbättrats efter varje lektion. Jag har förstått något, upplevt något eller känt något. Det har varit jävligt kul helt enkelt.
När jag kom till stallet i dag fick jag reda på att Sultan, den häst jag har ridit på, hade gjort sig illa i hagen. Han skulle vila i tre veckor. Denna gång var det Serik jag skulle rida. För mig är det helt okej, jag blev dock lite ledsen för Sultans skull… Vi har ju upplevt så mycket ihop, tror nog han var sugen på att visa mig galopp.
Han såg ledsen ut i hagen. Jag gjorde ingen stor sak av det, vinkade lite när vi gick förbi, men han slog bort blicken. Tror att han skämdes.
  
När läraren gick för att hämta Serik hann han säga: ”Jaha, i dag ska du få sitta på ett schabrak”. Schabrak? Vad fan är ett schabrak? Är det ens ett riktigt ord? Jag trodde typ att det var ett Ankeborgsord! Det visade sig var ett litet täcke, ett supertunt täcke. Å fan, jag ska få rida typ barbacka? Coolt, var min spontana tanke! En nanosekund senare undrade jag varför? 
”Jo, du ska få hålla i den här”, sa min lärare och tog fram en gjord av något slag, med två handtag på. ”I dag ska du bara få koncentrera dig på rytmen och balansen”, förklarade läraren. Eftersom jag lagt mitt liv i hans händer fem gånger tidigare hade jag ingen anledning att misstro hans plan. Jag fattar väl att det är så här man gör, eller att man kan göra så här. Läraren skulle longera mig i trav och galopp så att jag skulle få känna hästens rytm bättre.
I stallgången, då detta samtal pågick, förstod jag inte vad som väntade mig. Det fattade jag när jag, Serik och ridläraren gick mot ridhuset. Då slog tanken mig. ”Men, om jag inte har några stigbyglar, hur ska jag då kunna rida lätt i traven?” Och då började jag förstå att det var pungkross på gång.
När vi kom in i ridhuset och hade ställt oss i mitten som sig bör, sa läraren att Serik är lite ”knotig”. Han är inte så musklad i ryggen så jag kommer att känna hans ryggrad ganska så väl, men så är det inte med alla hästar. Nähä. Inte alla hästar, vad bra tänkte jag! Men det är Serik vi tog med oss. Inte någon annan häst.
  
Det tog inte lång tid för mig att förstå, när jag väl hade krånglat mig upp på Serik, att det här kommer att göra ont. Jag kände hans ryggrad tydligt. Jag satt på den, BARA den. Jag hade så många frågor, men jag kunde inte fråga. Jag kunde ju inte fråga min lärare vilken sida om ryggraden han brukar ha pungen på? Eller lägger han på både höger och vänster? Vilket gör minst ont? För när Serik började röra på sig saknade jag mina stigbyglar, jag kände minsta lilla rörelse genom hans ryggrad. Jag var livrädd för traven, hur fan ska det gå?
Smärta. 35 minuter smärta men jag bet ihop, sa inte ett ljud, läraren sa att jag satt fint, sträck på ryggen Peder, påminde han mig, jag sträckte. Jag fick inte till det. Min lärare må vara nöjd, men Seriks ryggrad var brutal. Kände att min svanskota började röra på sig, hur smärtan steg upp över ryggen, in i njurarna och runt min lever. Jag bad om en paus.
Gled av och tog några djupa andetag. Upp på ryggen igen, läraren longerade oss på en ganska liten volt. Serik var taggad, läraren snurrade lite på linan och Serik galopperade. Galoppen är ju en aning skonsammare men smärtan steg, ryggraden jag satt på var ju kvar. Galoppen i sig var inga problem, den kommer jag att behärska. Det var en skön insikt. Men att sätta mig på Serik igen med endast ett tunt schabrak mellan honom och mig – aldrig.
  
Jag sa inget. Jag sa att det gjorde ju lite ont men vad fan, det ska det väl göra? Läraren garvade och höll med. ”Ja du, nu kommer du att uppskatta sadeln mer”. Jag skrattade lite och sa inget om att jag blödde. För det kände jag tidigt in i lektionen, där min svanskota förr satt blödde jag.  
Folk i stallet sa efter lektionen att det var modigt gjort av mig att rida barbacka på Serik. Modigt? Jag hade ingen aning. Hade jag haft det hade jag krävt mer än ett schabrak.
Om en vecka ska jag galoppera igen. Med sadel. Jag ska galoppera som en gud, ska galoppera så att Rolf-Göran Bengtsson ringer och ber om att få tillbaka sin teknik! Bara såret runt min spräckta svanskota har läkt.
  
Respekt.
/Peder

Här kan du se när Peder red lätt för första gången: 

FOTO: Privat

”Söndagen den 10 januari är en dag jag sent kommer att glömma, och det är troligtvis en dag min sambo kommer att ha på näthinnan en lång tid framöver. Dagen började precis som alla andra här hemma på gården, men jag ville inte riktigt rida. Jag sköt fram uteritten och hoppträningen till eftermiddagen, magkänslan var att jag kanske skulle titta på en film till i stället för att sätta mig i sadeln.
I mitt huvud funderade jag på varför jag inte ville rida just denna dag? Höll jag på att bli sjuk? När jag två timmar senare ligger och väntar på ambulansen slår tanken mig – jag skulle inte ha ridit.
  
Kort efter att jag och sambon hade suttit upp på varsin häst, och hade börjat skritta ut mot skogen, stegrade unghästen jag satt på av okänd anledning. Jag tog beslutet att hoppa av i luften för att vi inte skulle slå över, men i stället hamnade jag bakom henne och utsattes för bakutsparkande, och som tur var oskodda, bakhovar.
Första smällen med båda bakfötterna missade precis huvudet, mycket tack vare att min sambo – som fick bevittna allt – skrek åt mig att flytta på mig. På knä i snön med ryggen mot hästen tog den sista sparken rätt i bröstryggen och gav mig fem frakturer på revbenen, en blödande lever och en skadad lunga. Jag förvånas fortfarande över att jag tänkte att jag kunde sitta upp igen efter att jag hade tappat luften och låg krälande i snön.
  
Fyra dagar på intensiven med fördragna persienner, släckt lampa och epidural i ryggen mot smärtan är som en suddig dimma. Efter ytterligare tre dagar på avdelning ville jag inte mer, jag ville hem. Hem till gården, hästarna och det vanliga livet. Trots doktorer som pratade om änglavakt, föräldrar som vädjade om att jag skulle vara rädd om mig, och vänner som ställde upp med stallskötsel och hästvakt fanns bara en sak i mitt huvud – jag ville till stallet.
  
När jag började må bättre på sjukhuset funderade jag över om jag skulle bli rädd för hästar nu. Jag menar, det vore inte helt oväntat efter att ha fått en sådan omgång – inklusive frakturer några få centimeter från ryggraden – att man kanske blir rädd för sin hälsa och framför allt sitt liv.
Men när vi rullade in på vägen upp mot gården och såg hästarna i sina hagar fylldes hela hjärtat av värme och saknad. En hel vecka hade gått utan att jag hade fått andas in doften av stallet och hästarna, utan att jag hade fått klappa de mjuka mularna och titta in i de chokladbruna ögonen. Det fanns bara en sak att göra, nämligen att stanna till hos dem innan vi åkte upp till huset.
  
Med min överbeskyddande sambo vid sidan fick jag hjälp att gå in till en av hästarna, den där det fanns minst risk för att hon oskyldigt skulle puffa till mig så att jag föll. När jag lyfter upp handen och klappar den mjuka mulen, låter henne sniffa mig i håret och hör henne tugga på sitt goda hö försvinner all smärta, alla tårar och tröttheten efter den jobbigaste veckan i mitt liv.
Det var som att hon visste att jag hade ont och behövde tröstas, för hon lade huvudet mot mig och förmedlade värme på det sättet som bara hästar kan, med ordlös kommunikation. Mitt hjärta smälte på nytt.
Ytterligare ett antal dagar senare får jag ännu knappt gå utanför dörren eftersom jag fortfarande är svag i kroppen av all smärtstillande medicinering. Men en gång om dagen får jag klappa på hästarna, vid kvällsfodringen, när jag får sällskap ner till stallet.
  
Medier skriver ofta om att ryttare är bra material för chefspositioner och att ridskolorna formar utomordentliga ledare. Jag har suttit här hemma vid brasan och funderat, och kommit fram till att mina 23 år i sadeln inte har gjort mig till någon vd – undrar om jag borde klaga någonstans? Men jag måste säga att ridsporten, omedvetet, har format mig till en tuff kämpe. Om man åker i backen ska man upp i sadeln igen, om man får ett nedslag provar man en gång till och när allt känns hopplöst stannar man bara upp, sätter sig i boxen och samlar energi. På gott och ont.
  
Alla tre punkter går att översätta till det vardagliga livet. Att ridsporten inte är en hobby utan en livsstil kan jag absolut hålla med om, men jag skulle vilja dra det så långt som att säga att det är en livslång kärlekshistoria där man inte ger upp.
För jag ser mig själv som en kämpe med många erfarenheter, härliga upplevelser och en del skador – men jag är samtidigt fortfarande den nyförälskade ridskoletjejen som för många år sedan satte sin fot i spiltan hos ponnyn Roxette på Upplands-Bro ryttarförening.
  
Hur kommer det sig egentligen att vi aldrig tröttnar på hästarna? Oavsett vad de ibland utsätter oss för? Den frågan har jag ännu inte funnit svaret på här hemma och jag tror nog aldrig att jag kommer att göra det helt och fullt. Mina tankar går åt det hållet att de ger så mycket glädje, energi och minnen att vi lätt blundar för en avfallning eller två, håller ni med?
   
Gud vad jag längtar tillbaka upp i sadeln igen. Jag hoppas att ni njuter av att vara i stallet men samtidigt tänker på säkerheten – i alla lägen. För mig har ridhjälm alltid varit en självklarhet, så även under denna ridtur och alla framtida ridturer. Vi har alltid haft som regel att jag inte ska hoppträna när jag är ensam hemma, inte heller rida ut de piggaste hästarna utan sällskap.
Nu lägger vi även till ett inköp av ryggplatta på trygghetslistan, en enkel åtgärd både för att lugna föräldrarna och för att minska risken att hamna på intensiven igen.
  
Ta hand om er allihop!
  
/Annelie Lundkvist”

Foto: Privat/Erika Näsberg

"Vet ni vad? Det här inlägget har jag funderat på ett tag. Det här med att vi i ridsporten är så snabba med att döma andra. Att det inte är tillåtet att göra fel eller misslyckas. Vad ger det för signaler till våra unga i sporten? Hur mår vi själva av att efterleva allas krav? Om du dömer mig efter det här inlägget så säger det förmodligen mer om dig än om mig.
  
Vi gör alla fel, så även jag.
 För några månader sedan skulle jag göra framdelsvändning på min häst. Det var lite motigt, han tyckte att det var svårt. Jag är inte ryttaren som tycker att man ska tvinga igenom sin vilja och använde varken spö eller sporrar för att förstärka hjälpen. 
Men där och då tyckte min häst att jag försatte honom i en situation som han inte redde ut och tvärstannade.
Min häst är inte en sådan som man "går på" eller "skäller på", han är väldigt snäll men har mycket nerv och är väldigt känslig. 
Trots fortsatt ridpass utan några som helst krav var han väldigt "spänd i hjärnan". Det kändes inte alls bra – men jag förstod inte då hur mycket jag hade ställt till det, de där få minuterna.

  
Dagen efter tog han inte skänkeln alls. När jag gav framåtdrivande hjälp slog han i niten och blev helt blockerad. 
Jag bestämde där och då, i samråd med min tränare, att han skulle få vila ett par veckor och därefter arbetas från marken innan jag satt upp igen.

I tömkörning och longering har han varit helt avspänd och har arbetat väldigt bra. Vi har flyttat skänkelvikning på marken och har fått det att fungera bra där.
 Innan det var dags att sitta upp igen bad jag min veterinär kolla på honom för att försäkra mig om att det inte var smärtrelaterat.
  
Månader har gått och vi har backat tillbaka till att rida på samma sätt som när man rider in treåringar. Det vill säga – första tiden bli longerad där linföraren har stått för den framåtdrivande hjälpen. När det har fungerat har jag ridit korta stunder lös och kravlöst. Det har gått med myrsteg framåt, men vi har varit väldigt noga med att det ska gå just framåt. Att arbetsglädje är det som är viktigast.
Han har gett mig spänning i form av luftsprång och har visat missnöje vid uppsittning, men har slappnat av och gått bra efter fem-tio minuter. Ofta har då spänningen han har burit på gjort att när han väl har slappnat av, då finns det bara fem minuter av bränsle kvar innan han har blivit jättetrött och det har varit dags att sitta av.
  
Men vet ni vad? I förrgår tränade vi igen, tränaren har hjälpt mig med honom hela vägen genom det här. Då hade jag en häst som efter några luftsprång och försök till att bocka av sig lite överskottsenergi i galoppen var så arbetsglad och full av energi, hela passet på 30 minuter! 
När jag i går satt upp fanns inte ett luftsprång och spänningen var nästintill obefintlig. Jag vet inte när jag var så lycklig på hästryggen sist!
  
Jag ställde till det, det är så fruktansvärt skört det där förtroendet vi har från hästen, tänk på det. En framdelsvändning några sekunder för länge kan förstöra det på en känslig häst. 
Man får inte vara sämre än att man kan rannsaka sig själv och be om hjälp.
Ingen blir bättre på att rida av att inte träna. Min tränare har varit guld värd i det här och jag menar inte att jag är helt i mål, men vi är en god bit på vägen. Att höra en häst frusta och dansa precis som du ber honom om är det bästa vi vet, men det är ett privilegium – inte en rättighet.
Stort tack framför allt till min tränare Marie-Louise Lind och min kollega Linda Andersson som longerat mig i tid och otid. Ni är guld värda.
  
Innan jag sätter punkt vill jag bara säga. Du gör också fel, var inte sämre än att inse att det är DU som måste bryta mönstret och be om hjälp – och var inte fördömande mot andra. Nästa gång kanske det är du själv som gör fel. 
Vi älskar alla hästar! Låt oss stötta varandra i stället.

/Maria Stigsson"

"Hej!
  
Huvudsyftet med att jag skriver det här är att jag vet att många partners, kanske framför allt män, inte tar sig modet att intressera sig för en värld som många av deras respektive lever i. Kanske dels för att man är rädd för att förlora någon sorts manlig värdighet, dels på grund av att man inte vågar erkänna att man känner sig obekväm med ett så stort djur, som besitter sådana enorma krafter som man inte har kunskap om hur man ska kontrollera. Men kanske även för att man inte vill bli stämplad som feminin för att det är ett så pass kvinnodominerat intresse.
Tanken är inte att såga den här inställningen, utan jag vill förklara att ni går miste om någonting.
  
Under cirka två års tid hade jag förmånen att få glida med i livet runt hästar, få växa in i livsstilen som det innebär att vara hästägare. Förkärleken till djuren har väl funnits där, åtminstone nyfikenheten på en varelse som trots sina krafter är så tillgiven oss människor.
Jag skulle inte säga att jag efter de här åren känner mig bekväm i hanteringen, trots att jag har varit med oerhört mycket i stallet och har haft förmånen att få träffa på och hantera många olika hästar med enormt goda hjärtan, samt har fått lära mig utav personer med stor kunskap. 
Ingen häst har dock någonsin gjort mig illa, det elakaste jag har träffat på är elstängslet, tror visserligen bara att jag hade mig själv att skylla (?).
    
Nu när jag inte längre har någon att följa med i det här intresset har jag funderat på om jag borde ta tag i det på egen hand, gå vidare med det och lära mig rida, trots att jag inte har någon bekant som sysslar med något liknande. Jag har aldrig varit riktigt intresserad av ridningen, förmodligen för att jag inte har kunnat känna mig helt bekväm med hanteringen av hästarna från marken. Dock har mitt intresse att följa ridsporten från sidan växt vidare, även om jag nu inte är inblandad i hästlivet rent praktiskt.
  
Även om jag saknar mycket med att vara med hästarna, känner jag åtminstone att en del av tomrummet fylls genom att kolla på hästsporten. Jag har älskat både golf och hockey under halva mitt liv och det gör jag fortfarande, men det finns plats för fler saker, till och med saker du aldrig ens kunnat tänka dig att du skulle älska. För mig finns det ingen vackrare sport än att se en kritvit Fibonacci, a.k.a Fendi, flyga över ett 1,60 meter högt hinder. Att få bevittna en Flora de Mariposa med Penelope Leprevost på ryggen blixtsnabbt attackera hindren likt en tiger flyger på sitt byte.
På banan kan man se flyktdjuret bli till ett rovdjur. Det ändrar skepnad. Djuren som ibland känner sig illa tvingade att fly från en stillastående och icke startad traktor, har ett fokus att klara hindren och är ett med människan på ryggen. Jag kan skatta mig lycklig som nu kan inse det jag inte hade en aning om för två år sedan.
Jag inser att det här bandet mellan människa och djur är något helt magiskt, och jag önskar faktiskt att jag någon gång kommer att försöka ta mig modet att flyga tillsammans med den fantastiska varelse vi kallar häst. Jag hade turen som fick chansen att ta första steget genom att bara få vara med de här djuren!
  
Mitt råd är att öppna sitt hjärta och inse vilken fantastisk värld det här är. Ta chansen att bli en del av det här intresset, för du kommer aldrig att ångra dig – det finns inget att förlora. Även om alla är olika, och alla inte kan gilla det, tycker jag att man ska vara oerhört ödmjuk. Kanske följa med under en längre tid för att kunna bilda sig en uppfattning om hästvärlden och få en förståelse för allt vad den innebär. För vad jag har märkt är det tyvärr många som saknar förståelsen för det här, som är ett så stort intresse för ens partner.
  
När du sedan är med – tänk en extra gång och lyssna noga på alla, du kommer att få höra många konstiga saker och det är självklart en hel del att lära sig och tänka på. Men det är mödan värt, för när du har tagit allt det här till ditt hjärta kommer det med största sannolikhet att berika ditt liv.
Även om det kanske inte kommer att vara en lika stor del för dig i framtiden kommer det fortfarande att ge dig roliga minnen för livet. Du kommer att växa som person och tacka för att du fick ta del av allt, jag lovar!
  
/Johannes Korhonen"

  
Att tilläggsregistrera en importhäst 
  
I dag var det dags för en ID-kontrollant att se så att Kryddan verkligen var samma häst som passet anger. Detta för att jag ska kunna registrera henne i SWB, vilket lagen kräver från 2016 eftersom hon är född i Holland. Krångligt? Javisst.
  
EU har bestämt att alla hästar ska registreras i det land de nu befinner sig i, om det är för avsikt att de ska stanna längre än 90 dagar från och med 2016. Detta innebär att ALLA hästar som inte är födda i Sverige och som inte i dagsläget är registrerade i ett svenskt förbund måste registreras här.
Låt oss ta det steg för steg. Om din häst redan är registrerad i ett svenskt förbund, exempelvis finns på Blup och/eller har ett svenskt registreringsnummer, behöver du inte göra någonting. 
  
1.Hitta en ID-kontrollant nära dig
Du måste ta ut en ID-kontrollant för att se så att hästens pass stämmer överens med hästen. Är hästen inte chippad måste detta göras. Välj då en kontrollant som får chipmärka. Lista över godkända kontrollanter hittar du HÄR.
  

ID-kontrollanten läser av hästens chip...
  

...och kollar om virvlar och tecken är rätt ifyllda i passet.
  

ID-kontrollanten fick fylla i ett nytt konturdiagram då Kryddans inte var ifyllt. Detta skickas med passet till SWB.
   
2. Välj avelsförbund 
Har du en häst av halvblodstyp är det mest naturliga att registera den i SWB. Här finns en lista på alla avelsförbund godkända av Jordbruksverket, där du kan välja att registrera din häst. Har du en häst som är korsning är det Svenska Hästavelsförbundet du ska vända dig till. 
Välj det avelsförbund som stämmer överens med din hästs ras och läs deras regler om tilläggsregistrering/svenskregistrering noga. 
   
3. Skicka in passet
Skicka hästens pass med rekommenderad post. Fundera över om du behöver det den närmaste framtiden (exempelvis vaccinationer, tävling etcetera). Handläggningstiden är lång. Behöver du passet för tävling så ta en kopia på det och be ID-kontrollanten intyga att det är rätt, så är det en giltig handling tills du får tillbaka ditt pass. Ska du vaccinera snart kanske du ska vänta lite med att skicka iväg passet. Du ska också skicka med en handling som styrker att du äger hästen. SWB har även en uppgiftsblankett som ska bifogas i brevet.
  
För halvblodshäst/häst av halvblodstyp:
ASVH/SWB
Box 2
247 29 Flyinge 
  
För korsningshäst/om din hästs ras saknar avelsförbund i Sverige:
Svenska Hästavelsförbundet 
Box 314 
532 24 Skara
    
4. Vänta
Hos SWB är väntetiden 4 till 5 veckor. 
   
5. Ditt pass kommer tillbaka
Din hästs pass kommer tillbaka med en stämpel/ett klistermärke från ditt avelsförbund och du har gjort vad du måste för att följa de nya reglerna. Har du registrerat i SWB kommer din häst att ha en egen sida på Blup där stamtavla och tävlingsresultat kommer att synas. Din häst har också fått ett svenskt registreringsnummer.
   
Processen verkar krånglig men det är inte så himla besvärligt egentligen. Det blir dock lite pengar som går åt, mellan 1000 och 1500 kronor ska du nog räkna med totalt. Så länge man har en till två hästar går det väl an... Byråkrati när den är som bäst, men man får väl anta att det är för en god sak. Trevlig kväll!
  
Till Karin Lindblads blogg

Tidigare på Hippson.se:
Bristfällig information om ny hästpassförordning

Foto: Privat/Dollar Photo Club

”Hästar i trafiken – det handlar om liv och död”

För några veckor sedan var jag ute och red själv med min häst Greta, vilket var första gången på väldigt länge. Jag red i kanten på vägen, som alltid, och jag hörde hur det kom en bil bakifrån. Jag viftade med handen upp och ner, vilket är det vanliga tecknet för "sakta ner".
I samma sekund väjde Greta för ett brunnslock på marken, medan bilen bakom fortsatte gasa – i stället för att sakta ner så ställde han sig på tutan så jag fick kasta mig åt sidan. Greta är väldigt trafiksäker, som tur är, det ska mycket till för att hon ska börja skena och liknande. Men hon hade lika gärna kunnat bli rädd för något i vägkanten som hade kunnat göra att hon hade hoppat rätt ut i vägen.
  
Fortsätter gasa trots "sakta ner"-tecken
Likaså häromkvällen – jag och en kompis red förbi ett hus ungefär 100 meter från stallet, där är vägen ganska smal. När vi precis hade ridit förbi utfarten kör det ut en bil ifrån gården och föraren ser att vi är där, på två hästar. Vi var fullt utrustade med reflexer och jag hade pannlampa. Ändå börjar han varva upp och jag styr ut Greta lite i gatan och tänker att då måste han sakta ner. Men nej! Han fortsätter gasa så att jag får kasta mig in i vägkanten igen. Även där hade vi suttit och viftat med händerna och bett dem sakta ner.
Jag förstår inte hur man kan vara så vårdslös i trafiken. Vi har, enligt lag, lika mycket rätt att vistas på vägen som andra fordon (hästar räknas som fordon). Och med det ska man även visa lika mycket respekt, om inte mer, då det är levande djur.
  
Visa lite respekt!
Om vi hade kunnat hade vi inte vistats på vägen alls, då det är inte ett dugg kul på grund av alla galna bilförare, tävlingscyklister, personer på rullskidor etcetera. Men alla har inte turen att ha en skog precis bakom stallet. Idag måste de flesta på något sätt vistas på vägen en stund för att kunna ta sig till närmaste skog.
Det många inte tänker på är att om du får en häst på 500 kilo genom vindrutan så är du väldigt mos. Så för din och alla andras skull, sakta ner! Vi gör så gott vi kan för att inte vistas på vägen. Då kan ni väl försöka att visa lite respekt! Det är en fara för både oss och er när ni kör på det sättet.
Hur hade ni känt om det var er mamma, syster, bror, pappa eller hund som blev påkörd – för att en annan förare körde alldeles för vårdslöst?

Hej igen!

Tisdagen flöt på bra, red lite på morgonen, visade en häst och klippte mig innan min flight gick kl 13.00 upp till de nordligare breddgraderna i Storbritannien – nämligen  Skottland., grrr kallt. Resan gick bra och jag var på plats strax innan 17, medan hästarna anlände en timme tidigare. När jag anlände så delade jag med mig generöst med mig av min sköna resa med mina lagkamrater som verkligen uppskattade det efter deras 9 timmars resa på Skotska småvägar… ;-)
Vi travade upp hästarna och joggade dem så att det inte skulle vara så stela efter resan.  Franzipan travade inte så bra efter resan, men travade bättre efter några minuters gång.


Ute på tur på tävlingsområdet.

 På onsdags morgonen så travade vi upp hästarna och Franzipan travade bra på gräset, men på asfalten så var hon fortfarande inte helt hundra. Känslan av besvikelse är obeskrivlig då en start känns väldigt långt bort men hon värmde ut det bra på samma sätt som tidigare. Jag joggade henne och hon kändes jättefin. På eftermiddagen så var det dags för besiktning, Franzipan travade bra utanför, där på gräset men inne på asfalten så travade hon inte helt hundra igen. Hon gick till holding box där veterinären inte kunde hitta något och tyckte hon var ok. Hon ombesiktades och travade lite bättre men om man ska vara krass så var det fortfarande inte hundra. Jag red henne efteråt och då var hon fin och travade bra igen så vi bestämde oss för att låta henne vara och undersöka henne under morgondagen för att se om det skulle vara någon skillnad.

För att skingra tankarna lite efter en ganska emotionell besiktningen så bestämde jag mig för att gå terrängbanan, halvt uppgiven. Hursomhelst så träffade jag en delegat som jag känner rätt väl från min tid här upp i norra England hos Chris Bartle. Efter att övertalat (läs mutat med en pint öl) honom så skakade vi hand och han körde mig runt terrängbanan som jag ska lägga upp bilder på i nästa blogg.

Terrängbanan är väldigt vacker och välbyggd i ett helt magiskt landskap. Jag hade dock väntat mig en större bana, men samtidigt kan underlaget här i Skottland ofta bli för mjukt och lerigt vilket ofta gör att den blir 10-15 cm större och betydligt jobbigare. Hur som helst, så verkar detta inte fallet (än så länge!) då underlaget är så bra som det kan bli, kanske till och med lite hårt... Vad är det som händer i Skottland – hårt underlag?!

Det är flera väldigt intressanta komplex med hinder där banbyggaren Ian Stark har gett ryttarna väldigt mycket tid till B delen av komplexet, och ofta i nedförsbacke, vilket ska bli väldigt intressant hur det rids. Ians filosofi är banor som hästarna uppfattar bra men med fler ”rider frighterners” för att ryttarna ska ta sin tid och rida väl.

Att stå utan för EM-laget är förstås inte kul och var verkligen inte som planerat, vilket oturs mästerskap det har blivit, först med Bob och nu Franzipan. Men för att vara med så måste hästen vara 110% fit for fight, framför allt då vårt OS kval står på spel, så det var såklart rätt beslut utav Staffan (förbundskaptenen). 

Nu har jag precis kollat på Johan som red ett helt ok test, lite små grejer, men generellt bra. Nu håller vi tummarna för nästa ryttare i laget Anna Nilsson och sen ska vi ta beslutet om jag ska rida individuellt eller om det inte blir något EM för mig och Franzipan.

Ses snart,

Ludwig

Läs Ludwigs inlägg från tidigare i veckan här

Franzipan njuter av det goda gräset på precamp.

Sist jag bloggade för Hippson så handlade det om hur fantastiskt testeventet i Rio var och nu kommer nästa steg - att kvala oss till en plats dit. Min resa till EM har inte riktigt gått enligt plan, sådär som det så många gånger är med hästar. 

Min dröm och tanke var att ta King Bob till Blair, då terrängen där skulle vara som handen i handsken för Bob, med de branta backarna och leran. Men när Bob tävlade i Aachen gjorde han illa ett ligament, vilket vi snabbt märkte, men han behöver fortfarande lite mer vila så det blir inget Blair för honom i år. Istället är det Franzipan som får chansen, vilket kommer att bli spännande då det är ett kliv upp för henne, men hon känns redo så det ska bli kul! 

Föregående vecka började med dressyrträning för Christoph Hess söndag kväll och måndag morgon som gick riktigt bra. Det var tredje gången som han var över och han var väldigt nöjd med Franzipan som utvecklats super, vilket gjorde mig väldigt glad samtidigt som hon fortfarande är svag och gör missar i programmet vilket gör mig mindre glad…  Efter träningen åkte jag direkt till en Nationell 2* där jag red två nya hästar, Hollyfield och Balham Mist som båda varit hos oss i drygt en vecka och slutade 3:a och 5:a vilket var bra resultat för båda.

De följande dagarna var rätt lugna vilket var skönt för då kan jag flörta med Franzipan, vilket innebär massor med gull, rosor och godis, jag menar vad gör man inte för kvinnorna i sitt liv? 

På fredagen åkte lastbilen upp med 4 hästar till pre-campet i Bishop Burton samtidigt som jag körde min bil så att jag kunde ta en liten avstickare för att kolla på min lillasyster Ellen Svennerståls dressyr i Burghley. Jag absolut hatar när Ellen rider för jag vill så gärna att hon ska göra bra ifrån sig och när man står vid sidan och inte kan göra något är verkligen hemskt. Hennes dressyr gick bra, inga missar, men hon hade kunnat våga lite mer och spänna bågen en uns till. Hursomhelst var min puls så hög att den hade kunnat vara i ett annat land och jag stod och hoppade av nervositet, hur hanterar föräldrar det här?! 

Jag hade inte så mycket tid i Burghley eller snarare sagt ingen så hann inte gå banan utan bara se några hinder som var helt gigantiska vilket gjorde att min nerver höll på att brista, så det kanske var bra att jag inte stannade så länge… 

Jag kom upp till pre-campet där vi direkt började med mental träning för SOKs Henrik som jag har jobbat med sen början av året och som är jättebra. Vi hade en jättebra genomkörare och stämningen i truppen är verkligen superbra! Inom ridningen så arbetar man inte så mycket med mental träning vilket är synd för jag tror många har större problem än vad de vill erkänna då många ser det som att man är en sämre performer om man jobbar med en mental coach. Jag har väldigt länga arbetat med en mental coach och jag gillar det hel skarpt! 

Hursomhelst, rid-träningen började på lördagen då jag hoppade mina extra hästar för Maria vilket gick super. Franzipan fick ett lättare dressyrpass då jag hoppade några terränghinder på fredag morgon och samtidigt gav henne sin sista galopp vilket gjorde att jag vill att hon skulle ha en enklare dag. Följande dag så hoppade alla hästar en bana vilket alla i truppen gjorde med bravur kanske en lite guldstjärna i kanten för min 7-åring Aspe som hoppade super.

På måndagen så red vi dressyrprogrammet för Kicki Klingspor som precis dömt Burghley och kommit upp föregående kväll. Det gick bra, jag fick fortfarande en del missar, men ändå lite nöjd över helheten som blir bättre. Det är sorgligt när man är lite nöjd över ett dressyrtest som inte är bra nog för topppoäng - men Franzipan är inte redo för det och det är tyvärr bara att acceptera.

Vi sprang sedan upp hästarna på eftermiddagen, hästarna sprang super – men ryttarna haltade efter teambuildning övningar som paintball och brännboll där tävlingsinstinkten tog över hand.

Min lastbil åkte hem på måndagsmorgon för att Hollyfield skulle besiktas och nu är såld till Lissa Green. Jag åkte hem på kvällen för att lämna min bil, rida hästarna som var hemma, men också för att klippa håret vilket är en emotionell upplevelse för mig, lite som när man som barn skulle sova över hos en kompis för första gången utan föräldrar, med andra ord jag var helt livrädd. Normalt klipper jag mig hos Sacha hos Sacha Juan som jag litar på med mitt liv vilket gör det lite enklare när guldlockarna ska bort. Det slutade utan tårar så ingen katastrof men gud vad jag saknar Sacha! Nu har jag suttit och skrivit bloggen på flyget som nu kommit fram och ska nu sitta i 1 timmes bilresa till Blair.

Hörs snart igen!

/Ludwig

Hej hej,
  
Jag befinner mig nu i Rio de Janeiro för att kolla på det olympiska testeventet. De arrangerar eventet dels för att se hur organisationen fungerar, dels för att ge oss en bild av hur det kommer att se ut. Jag tycker att det är skönt att vara här för att se hur terrängen kommer att vara – då man redan nu kan se bansträckningen i och med att de redan har börjat vattna underlaget. Vad som är intressant är hur kuperat och svängigt det är.
  
Jag flög direkt från London hit, kom sent på kvällen i torsdags och hann springa på en välkomstdrink, sedan direkt i bädd för att vara redo att ta bussen klockan 07.30.
  
Just nu bor vi i centrala Rio vilket gör att resan upp hit, där tävlingarna är, tar rätt lång tid. Cirka en och en halv timme. Nästa år, under OS, bor vi byn och förhoppningsvis är motorvägen klar till dess. Resan kommer förhoppningsvis ta runt 20 till 30 minuter då. Väl här är det bättre än förväntat, med ett år kvar till att det börjar. Kanske inte lika fint som London, men det kommer det nog att bli. Nu ska jag gå på ett litet informationsmöte, sen ut och se terrängbanan.
  
Se bildbomben ovan! :-)
  
Stay tuned för mitt nästa inlägg ikväll – och mejla mig gärna frågor till svennerstaleventing@gmail.com!
  
/Kram Ludde