Ryttar-EM från soffhörnan idag. Tack och lov att SVT Play finns, livet stannar ju inte för att stan (Göteborg) är full med hästar.

Det finns ganska stora skillnader på bra och väldigt mycket bättre ridning. Jag har inte sett hela klassen men jag såg Tinne och hon red himla proffsigt på sin reservkuse Paridon Magi.

En annan positiv sak är att jag bara sett en eller kanske två ryttare som rider bakåtlutad, alltså hängande i tyglarna. Det verkar vara ett fenomen som finns klickvis, här och där. Hoppas verkligen att det är ett tillfälligt hjärnsläpp hos dessa ryttare.

Jag har sett EN ryttare med hjälm...  Diedrik van Silfhout från Holland. Han har förresten ridit Arlando innan, den hästen som Anna Zibrandtsen DK rider nu. Vilken häst! Ny favorit för mig och idag ny highscore för Anna.

Tyskland i topp efter första dagen och ingen är förvånad. Läktarna i Ullevi gapade ganska tomma, hoppas det blir ändring på det.

En häst blev utblåst, bloodrule och en blev istadig, vände och försökte springa hem men allmänt sett verkar alla vara på gott humör.

En tråkig nyhet nådde mig idag, Lasse Parmler har avlidit.

Det känns omtumlande sorgesamt att vi tappat en riktig profil i sporten. En som alltid hälsade mig när vi möttes i traktens ridhus mig med orden: "Tjenare tränar´n, hur går det med piffen och puffen idag?" Lasse hade alltid med glimten i ögat och respekt för en kollega, oavsett gren.

Mina tankar till hans familj, det är en stor förlust...

Om jag ska köpa en begagnad bil så finns det en prislista hos handlarna just för det märket och den modellen. Priset beror på ålder, miltal, skick och i sista hand ev extrautrustning. Med en viss differens vet jag sen ungefär vad jag har att förvänta mig.

Ska jag däremot köpa en häst är det rena vild västern i prisbilden och jag blir inte riktigt klok på hur värderingen görs när priset sätts.

Jo, jag fattar ju att det blir ett extra pålägg om hästen står till försäljning på ett handelsstall. Alla ska ju ha betalt för sitt jobb. Men hur värderas hästen i sig? En ung häst kan ju säljas på förväntad framgång, men en som är dubbelt så gammal, 13 år och uppåt och endast nått halvvägs i utbildningsstegen lär ju knappast genomgå någon större förvandling och börja utföra storverk på banorna.

Den sista tiden har jag tittat på ett antal hästar, till salu som dressyrhästar, vilka legat på en tämligen hög prisnivå. Alltså flera hundra tusen och uppåt...

Den hästen jag avser kan vara t ex 8 år med inga eller få tävlingsresultat i Msv C-Msv B och oftast med EN riktigt bra gångart. Eller så är den 13-16 år, har gjort några starter i Msv A-St George med varierande resultat och är förvånande ofta "inte riktigt igång" p g a det ena eller det andra. Alltså inte tävlad under detta året.

Eller så är det en ponny, 13-16 år gammal med hyfsade resultat i FEI-programmen, alltså utbildningsnivå Msv C, men som inte har inte gått OBS-tävlingarna och har inte varit med i de riktigt stora sammanhangen.

Dessa olika typer av hästar/ponnyer kan då kosta allt mellan 350.000 upp till 500.000:-

Jag har även tittat på hopphästar, för att inte missa någon bra häst, i samma ålder, med bra resultat i upp till 130-klasser och de kostar mellan 150.000-220.000:- Ofta riktigt trevliga atleter och med EN riktigt bra gångart.

Så nu undrar jag: Vad kostar en häst och exakt vad är det jag ska betala de där flera hundra tusen kronorna för? Är det galoppombytena (vilka ofta är av blandad kvalité) som kostar alla dessa kronor?. Hopphästarna byter också galopp och de kostar inte alls lika mycket.

Jag har haft uppe ämnet förut och jag blir bara mer och mer konfunderad. Hästen på bilden har inget med artikeln att göra, den är inte till salu. Men den byter galopp!

Hästskötaryrkets vara eller icke vara har stötts och blötts i medierna det senaste. Jag har ett livs distans till frågan för jag började mitt yrkesverksamma hästliv med att vara hästskötare. Jag har verkligen hunnit reflektera över för- och nackdelar.

Hästskötare var det alternativet som fanns om du ville jobba med hästar och jag kan inte säga att jag led någon nöd. Jag kom att tänka på detta häromdagen när jag stod och strök kläder. Det var nämligen under min hästskötartid jag fick klart för mig hur mycket stryktvätt det fanns i en familj. Mangla lakan och stryka kläder, var en liten del av mina uppgifter.

Min familj, alltså den jag arbetade hos, bestod av två vuxna och två barn. Hundar, hönor, ett antal hästar samt en get. (Hon hette Kajsa).

Det var en liten gård, självförsörjande på hö och frun i huset var en kreativ kvinna som startade och drev en uppsjö av verksamheter. Alltså skulle jag förutom sysslor i hem och stall, emellanåt sköta en mindre ridsportaffär samt hjälpa till i det som kvinnan finansierade hela hästverksamheten med. Hon sydde vojlockar, schabrak, transportskydd och täcken.

Det var ingen lite business, hon levererade sina varor över hela Sverige. Så att vara häst och barnflicka var ett yrke som krävde en multitalang! Jag fick vara med överallt och hela tiden , i fest och i vardag. Jag fick till och med en "egen" häst att tävla, för en riktigt egen häst hade jag aldrig haft råd att skaffa.

Om jag bortser från den obetydliga ersättningen i reda pengar fick jag med mig väldigt mycket från det där året.

Jag lärde mig att laga mat, det finns fortfarande en rätt i min vardagsmeny jag kallar för Gullans gryta. Städa, tvätta fönster (100.000 rutor i spröjsade fönster), stryka samt hålla efter trädgården. Jag skulle sköta stallet och hjälpa barnen med deras ponnyer och läxor. Jag red mycket för mannen hade ett annat jobb på dagtid. Jag skulle stå  affären, handla, harva ridbanan och vara med och köra hö. Jo, det var där jag lärde mig att köra traktor.

Jag fick lära mig att hålla iordning en tävlingsryttares sadelkammare, vara groom på tävling eller åka med och tävla någon häst själv. Åkte familjen på semester, fick jag sköta gården själv under tiden.

"Det är inte kärnfysik att vara hästskötare" uttryckte "Ponnymamman" i en tråd på fb härom veckan. Det är tur att kärnfysikerna sköter sitt och hästskötarna sitt tycker jag, båda behövs. Men om någon tror att mockningen är huvudsysslan för en hästskötare så tror jag personen är långt ifrån de flestas verklighet.. Jag mockade mycket mer när jag jobbade på ridskola än vad jag gjorde som hästskötare.

Men att jag skulle lära mig laga mat, stryka, inventera en affär, sy hästutrustning på maskin och rida fin hoppning, utöver hästskötsel, hus- och hästhållning det hade jag inte med i beräkningen. Tack Gullan och Janne för det!

Att jobba och tjäna sina egna pengar till det man vill göra kan aldrig vara mer fel. Steker du hamburgare, bär ut tidningar eller vad som kan vara aktuella jobb för ungdomar är det precis lika bra som att jobba i ett stall. 

Personligen tror jag att det handlar om att lära för livet, det krävs mycket egen kraft för att komma nära sina drömmar. Hästskötarjobbet kan för många ge det första steget på ett härligt liv med hästar i centrum.

Alla är vi barn i början och hästlivet kan vara lite ansträngande...

Jag har varit på semester några dagar. Inte en häst så långt ögat nådde och det nådde miltals över Skottlands böljande landskap. Så vackert, jag är helt lyrisk! Drömlikt i verkligheten.

När jag började rida, eller när jag fattade att det fanns en värld utanför ridskolan, växte det fram en dröm hos mig om att rida Grand Prix-dressyr på Strömsholm, på Slottsbanan.

Den känslan som jag hade i hjärtat när jag verkligen red in i Grand Prix på Slottsbanan ett antal år senare, den är svår att beskriva. Att jag var där i min dröm, i hästeriets hjärta

Jag hade samma känsla när jag slog ut på första tee på New Course St Andrews i Skottland i söndags. En dröm jag haft sen golf började fascinera mig. Och det var långt innan jag började spela. Här var jag också i min dröm, i golfens Mecka och jag hade kunskap nog att klara spelet.

Jag kan berätta att ridning och golf är väldig lika, det bygger på att ha koll på sig, både fysiskt och psykiskt.

Nu är jag tillbaka på jobbet och det ramlar in filmer, bilder och info från överallt precis som vanligt. Först i inboxen kom bilden på ett litet svart föl.

En hingst e. Dalwhinnie och med "Bompan" (Beyonce e. Boston - Wolkentanz II) som mamma.

Ett rart litet gryn precis som alla andra små gryn som föds nu. Alla med förhoppningen att de ska bli något stort... Den uppmärksamme läsaren kanske minns Bompan?  "Rödhåriga fruntimmer..." Hon var ett begåvat och stundtals rivigt "fruntimmer" och nu en öm moder. Vi har alla en uppgift.

På tal om föl, fb och Instagram gör att jag har aldrig sett så mycket efterbörder och fosterhinnor i hela mitt liv! Alla verkar vilja fota och dela innan de små grynen knappt stuckit ut sina mular i den riktiga världen. Klibbiga små föl med öronen på sned är gulliga men fosterhinnor med vidhängande grejer kan jag vara utan, de är inte gulliga. Jag är ingen vän av att titta på förlossningsfilmer/-bilder från humanvärlden heller. Hur normalt det än är...

Den här bilden gillar jag!

Balvenie f. 20170530 e. Dalwhinnie  u. Beyonce ue. Boston

Uppfödare och fotograf: Helena Eriksson Göteborg

Nu har jag skaffat mig något stort att fundera på: Har hästen, som vi människor, balanssinnet i örat? Fast nu har jag läst på och tror mig förstå förmågan att hålla balansen för oss är ett samspel mellan fyra olika sinnen.

Equilibrioception, en genialisk uppfinning inne i örat.

Synen

Proprioception, något som är kopplat till musklerna

Känsel.

Balanssinnet kan förbättras med träning eller avta med brist på träning. Vi människor kan öva balansen sittande, stående eller gående.

En häst föds med mycket bättre balans än vi, den kan stå upp efter någon timme. Sen kan den dia, springa och äta från marken tämligen snabbt utan att ramla omkull. Behöver den sen träna sin balans?

Nu undrar jag i så fall, varför skulle hästen vara tvungen att springa fort när den rids, för att "hitta sin balans"?

"Rid mera framåt så *den* hittar sin balans", detta är ett vanligt uttryck."Sätt tillbaka för att hitta bättre balans" är ett annat uttryck och det bygger följdaktligen på en annan teori.

I min värld borde det vara oändligt mycket lättare för ridhästen att hitta egenbalans om farten, dvs steglängden, hålls kortare. Hög tempo är långa steg, vem kan hitta balansen då?

Hästen håller när den rids balansen med hals och huvud har jag fått lära mig. Någon säger att den håller balansen med svansen.

Kan det vara så att ingen vet, på riktigt hur det förhåller sig? Att vi griper teorier rakt ur luften?

Det finns ett ordspråk, att man ska lära sig gå innan man kan springa,  det väljer jag att tro på även för hästen när den ska ridas.

Den här hästen har 100 % koll. "Hot Chocolate" f.-14 e.Floricello

"Hästarna har format mitt liv..."

De orden har jag hört och läst många gånger och det finns säkert många med mig som kan skriva under på det. Men, det där tänker jag handlar om den vakna delen av livet. För mig gäller detta även nattetid, när jag sover.

Mardrömmar räknas inte till det positiva precis och det finns fler uttryck som med den företeelsen beskriver det värsta möjliga scenariot:

"Det vore en mardröm att..." eller "Inte i mina värsta mardrömmar kunde jag förställa mig att..."

Aldrig är jag så lycklig som när jag vaknar ur en mardröm och inser att jag är i sängen, ganska trygg och säker.

Jag har en återkommande mardröm fast den innehåller olika huvudpersoner. Eller mer olika huvudhästar och det är alltid samma "fasa". Så här är det...

Jag är på en tävlingsplats, oftast en jag varit på nån gång där jag vet hur det ser ut. Sen börjar eländet. Jag kan inte hitta i vilken box min häst står. Eller så hittar jag hästen, det är alltid en häst jag känner väl,  men är i så dålig tid att jag inte hinner borsta, utrustningen är borta eller så passar den helt plötsligt inte. Klockan går och starttiden närmar sig och jag springer bara runt, runt.

Inatt, eller snarare i morse för tack och lov var det dags att gå upp så sambon väckte mig, var det en ännu värre variant. Jag kunde inte programmet! Jag skulle rida en Grand Prix och kunde för mitt liv inte komma ihåg om jag skulle svänga höger eller vänster framme vid domaren efter hälsningen. Jag sprang runt för att hitta någon att fråga men plötsligt var det bara jag där. I boxen stod hästen med halm upp till magen och var inte färdig. Till min hjälp hade jag en helt främmande man med sina två små söner och de kunde ingenting. De små killarna lekte "Gömme" i halmen, fast de gömde mitt kandar. Pappan försökte sätta på grimman så han kunde börja borsta hästen och det gick ju naturligtvis inte heller.

Stresspåslaget när jag vaknar är totalt. Hjärtat bankar, svetten rinner och  jag har ofta svårt att släppa den drömmen. Den hänger med mig under dagen. Jag är fostrad in i sporten, det finns klara regler och dem bryter man inte mot ostraffat.

Att vakna ur mardrömmen idag var både jobbigt och skönt. Skönt för jag vet att jag har tid att läsa på programmet ordentligt om jag nu skulle starta en ny Grand Prix och jobbigt för att det finns en anledning till drömmen, en hög med saker som stressar mig. Jag har lärt mig att den där drömmen kommer när jag har mycket i huvudet eller när omvärlden är upp-och-ner.

Terrordåd i verkligheten, olösta problem på jobbet och en liten bugg i min organisation, det var anledningen till drömmen och att "min" gamle häst Hector åter var min tävlingskamrat.

Hector (e. Herkules - Obelisk) var ingen GP-häst men en hygglig St Georghäst så det var ju tur att jag aldrig styrde in i den där Grand Prix-klassen. Jag hittade en gammal bild på fina Hector och där även min underbara Borderterrier Penny är med.

Som av en slump har äventyraren Annelie Pompe idag, i sin tänkvärda krönika i Göteborgs-Posten, skrivit om att styra in hjärnan på det positiva.  Läs den här om du vill och pröva att stretcha tanken. Det ska jag göra, bort med mardrömmarna...

Jag brukar säga att jag tror på ödet. Jag tror på lite annat också, som egen insats och inte minst hjälp från andra. Andligen eller från människan....

När någon går bort, någon som varit med och påverkat ditt liv är det lätt att hamna i en stunds eftertanke. Idag fick jag veta att "Farbror H" har gått bort. Det är ingen som jag haft nära mig på många år men det var han som startade "min" ridskola så jag äntligen fick börja rida. De var hans vision om en ny verksamhet som gjorde att jag fick möjligheten att utvecklas till det som är jag idag.

Hans fru, tant N hon stod för omsorgen och såg till att hästar och folk hade det bra. Alla barnen i familjen var med i stalljobbet och vi blev fina kompisar.

Vi fick lära oss att arbeta, hålla ordning och sköta hästar. Vi fick verkligen ta mycket ansvar och med det fick vi en god sammanhållning i stallgänget och många tillfällen att ha roligt på riktigt.

Hur? Jo, för nivån på ridningen tillät äventyr, bus, lite galenskap och tillfällen att få uppleva många olika hästar och känna på alla discipliner. Vi hoppade, red terränghoppning, vi simmade med hästarna och fixade hajker med övernattning. Vi red jakt på höstarna och hade riktiga Hubertusbaler. Vi fick vara med vid betäckningar och hjälpa till vid fölningar. Vi körde hö och hade ridläger. Ridskolan blev vårt andra hem.

Allt det där blev grunden till mitt beslut att ägna livet åt hästarna. Jag har aldrig ångrat det och jag är farbror H evigt tacksam att han gav mig möjligheten att få försöka.

Idag, när hästbranschen skakas av rapporter om utnyttjanden och övergrepp av unga i beroendeställning känns det väldigt bra att vi slapp det. Vi fick jobba hårt, men det gick ingen nöd på någon och vi hade roligt.

Farbror H var auktoritär, det var aldrig snack om att mopsa sig eller bjäbba. Vi gjorde som han sa och det funkade.

Jag tror han sitter i sin himmel och tänker: "Kajsa blev bra på det där med hästar trots allt. Tur att hon fick hålla på"

Tack.....  ♥

"Aha! En hopphäst med bra gångarter!"

Sådär svarar många av mina kontakter då jag preciserar vad jag söker. Det är aldrig, aldrig någonsin någon som säger:

"Åh, du söker en dressyrhäst som hoppar lite!"

Varför är det så?

Jag letar efter en häst som ska ridas av en junior och hon ska klara av att rida den själv, utan hjälp vid ringside 24/7. Hästen ska ha hoppat lite och det ska gå att galoppera ut i terrängen och hoppa över en stock. En typ av häst som helt klart är en bristvara...

"En ridskolehäst!" sa någon och ja, om mina krav är kriteriet för en sådan. Jag vill ha tag i en välriden svensk halvblodshäst med normalt temperament, hyggliga gångarter och utbildad som man ska kunna förvänta sig av en häst mellan 7-11, jag letar alltså inte efter en häst för internationella mästerskap. Men, ridskolehäst? Nja...

Det finns gott om "unghästar" till salu, alltså de mellan 2-5 år. I det åldersspannet kan utbildningsnivån vara samma oavsett ålder, alltså inridna men sparsamt utbildad. Det finns ganska många "unghästar" i 4-6 års ålder som: "Säljes till ryttare med unghästvana! Hästen är pga tidsbrist lite efter i sin utbildning." Där luktar det problem.

Sen finns nästa avdelning hästar, 6-år och uppåt. Där är de flest utvecklingsbara utan gränser, utbildningsnivå Msv C och byten påbörjade. Så här kan det stå: " Född -03. Hästen är rolig att rida varje dag, och har en arbetsmoral av guld! Den är tävlad tom msv C och är kvalad till msv B. Säljs väldigt förmånligt då denn inte är tävlad på ett tag men fullt igång och skulle med rätt ryttare kunna klättra långt upp i klasserna! 

Jag tänker, hästen är 14 år, hur långt upp i klasserna tänker de att han ska hinna? Och vad har han gjort de senaste 10 åren om han inte kommit längre i sin utbildning?

Jaja, detta är hur jag tänker och alla är vi olika. En luttrad hästägare jag fått kontakt med tycker det är synd att så få letar häst norr om Stockholm och den inställningen kan jag förstå. Där finns säkert många fina hästar MEN, det är trots allt lika långt mellan Göteborg och t ex Boden som det är mellan Göteborg och Bryssel. Det är en bit att åka så att säga.

En annan sida av saken påpekade en annan kontakt jag har i hästsäljarkåren. Hon menade att många uppfödare inte längre annonserade ut sina hästar då de fick så mycket merjobb p g a oseriösa köpare. Det låter i mina öron fantastiskt tråkigt om det är så.

Vi kanske behöver equidejtingsajter som matchar köpare och säljare?

Elitsinglar för de som letar svårklassämnen.

E-Darling för de sofistikerade hästsökarna

Academic Singles för de högskoleutbildade hästköparna

Osv, osv...  Som alla förstår är jag trött på att läsa annonser.

Storleken på "hästvärlden" i Sverige är att jämföra med en ankdamm. Det vet nog alla som på ena eller andra sättet är yrkesmässigt sysselsatta i ridsporten.

Jag brukar säga att det du gör idag, det vet de flesta imorgon. Även om du gjort något som du tror eller hoppas inte ska komma till allmänhetens kännedom.

Lyckas du på tävlingsbanan eller köper en fin häst vet alla det.

Bär du dig illa åt mot din häst, då är det strax allmänt bekant även om du inte vill kännas vid det.

Pratar du illa om någon eller far runt med skvaller, ja då är det också strax på allas läppar. Ibland är sanningshalten i informationen kanske tveksam, men ingen eld utan rök.

Jag har varit med länge och lärt mig lyssna till allt som sägs med en stor nypa salt. Men jag har också varit med så länge att jag tydligt ser ett mönster i det som sker. Till exempel vem som ofta dyker upp i sammanhang som inte är ok.

Hästhandel.... Det är en infekterad bransch och nu har jag blivit upprörd, på riktigt.

Någon har försökt att uppenbart lura min elev och indirekt mig. Eller friserat sin information, om jag ska beskriva det vänligt.

Ridsport-Sverige är för litet för det. Tre, kanske fyra telefonsamtal, lite grundligare sökning på nätet och vips har jag en historia som är låååångt ifrån den jag fick av säljaren.

Några personer anser uppenbarligen att jag är dum i huvudet eller otroligt blåögd... Jag har förvisso blå ögon men jag är full kapabel att hämta information, även den som undanhålls.

"Bedrägeri är enligt svensk lag ett brott, som består i att någon medelst vilseledande förmår annan till handling eller till att underlåta något som medför vinning för gärningsmannen och skada för den vilseledde enligt 9:e kapitlet § 1 brottsbalken.″

Just den här juridiska biten tror jag många som vill handla med hästar skulle sätta sig in i.

Det höjs ofta röster mot den lagstiftning som finns för att skydda köparen vid t ex en hästaffär. Den kan säkert kännas jobbig för de som säljer hästar, men om alla vore ärliga skulle färre affärer sluta med tvister. Med alla menar jag BÅDE säljare och köpare.

Jag har verkligen tänkt igenom vad som hände min elev och mig vid det aktuella tillfället och kan konstatera att vi nästan gick i fällan av de klassiska anledningarna. Det var en fin häst, det var uppenbarligen behov av snabba ryck samt undanhållande av viktig  information.

Tur, erfarenheter samt lite eftertanke om vad som egentligen sas vid den där hästvisningen gjorde att vi kom till insikt och backade ur en tänkt affär.

Jag är arg och frustrerad. Mycket för att jag höll på att bli lurad men nästan ännu mer för att en stackars häst är den som får sitta emellan.

Det finns gränser för hur vi sätter hästar i elände för att vi kommer till korta i vårt hanterande av dem. Okunnighet, tanklöshet och girighet gör en del människor fartblinda.

 Jag ska fundera ordentligt över detta några dagar. Det handlar inte bara om rätt och fel rent juridisk, det handlar om respekt för människor och djur.

Och som sagt, nu är jag arg. På riktigt...
  

Utvecklingen går framåt och det är bra, så vill jag tänka. Fast ibland känns det som om tiden står stilla

Letade efter adventsljusstakar i ett sånt där skåp som öppnas sällan och där det också samlas lite smått och gott. Där hittade jag ett gammalt nummer av Tidningen Ridsport, det var från 1999.

Bläddrade lite förstrött för att kolla varför jag sparat tidningen. Under mitt letande hittade jag en artikel om ridrelaterade bettskador i munnen på hästar samt en efterföljande debatt om nosgrimmor, hur de skulle användas och spännas för att inte skada hästarna.

Just det, tidningen är 17 år gammal.

En annan artikel handlade om att någon tyckte att det fuskats med uttagningen i samband med "Årets föl" och en annan handlade om att vissa hästar fick för höga betyg i 4-årschampionaten. Detta känns som jag läst om varje år...

Jag tog en paus i tidningsläsandet för att kolla fb. Där skrev en elev till mig ett upprört inlägg om en travtränare som hade udda sätt att hantera tungproblem hos sin häst. Tränaren var så trött på att hästen la tungan över bettet att han tog ett balsnöre och band fast den. Kreativ kille, tyckte han nog själv.

Just det där knepet var ett av de första jag lärde mig när jag kom i kontakt med den "stora dressyrvärlden" för väldigt många år sen.

Men då bands den trilskande tungan fast med en nylonstrumpa. Jo, du läste rätt. Det slogs en knut runt tungan och sen drogs ändarna av strumpa ner på var sida munnen och bands fast under kindkedjan på kandaret. Därav nylonstrumpan, den hade samma färd som hästen och anordningen skulle ju inte synas. Jag har sett mycket, både då och nu.

Hoppas nu verkligen att ingen tycker detta är ett bra trick och går hem och testar. För det finns fortfarande trilskande tungor som hänger både utanför munnar och ovanför bett. Även om ingen i världen vill kännas vid det.

Tillbaka till den gamla tidningen läser jag i ett repotage från det årets Globen-tävlingar att Lussan och Pether Markne hade tävlingarns blankaste stövlar, de hade fått putshjälp av en kille på K1. Alltså före lackstövlarnas intåg. Isabell Werth vann och ryttarna tyckte att prispengarna var för få.

Vidare läser jag att:

Hästskötarnas arbetsförhållanden ansågs vara i nivå med slavarbete och batterisulan i kalla ridlärarstövlar gjorde sitt intåg på marknaden.

Peter Eriksson red för en OS-plats på en ny häst och körde emellan starterna på hoppbanan, racing på bilbanorna. Malin Baryard och RGB låg i topp ute på europatoren

Ett träns hos Hööks kostade 149 kronor och en dressyrsadel, Passier Grand Gilbert gick att köpa för 15.500:-. Ville du ha en Rössli fick du slanta upp nära 20.000:-, hjälp...

Ja, jag kan sammanfattningsvis konstatera att kronorna som ska betalas behöver vara fler, ryttarna är delvis desamma, och stövlarna har fått lacköverdrag. Huvudstadens tävlingar har flyttat till ny arena och prispotten har ökat. För övrig verkar det i det stora hela vara samma saker det skrivs om i tidningen nu som då

Jag hoppas verkligen att ingen binder fast något som inte ska bindas och jag fortsätter städa i mitt skåp.