Jag pratade lättridning med en elev igår. Jag pratar ofta lättridning och jag skrev om det i ett annat forum för ett knappt år sen. Charlotte Dujardin pratade om lättridning på unghästar när hon var testryttare på Flyinge och läser man i god ridlitteratur står det utförligt om vikten av att rida lätt på den unga hästen.

Nu har jag kollat på finalen för de 4-åriga hästarna på Elmia, den reds i "Dressyrprogram för 4-åriga hästar 2008" och där är nedsittning i trav anbefallen. Ja, det går att välja lättridning när det ska visas förlängda steg vid två tillfällen men annars är det "sitt ner".

Otidsenligt och motsägesefullt kan jag tycka. Programmet passar väl annars, med lagom svårighetsgrad men varför inte bestämma att traven ska vara i lättridning rakt igenom?

Jag skickar bollen till programansvariga i förbundet och bjuder sen på en repris om just "Lättridning"

                                                     - - -

”Kom frrram i trrrav och rrriiid lätt…”

Om jag blundar kan jag höra det där, min ridlärare skrek på skånska. Joo, han skrek…

Jag skulle också enkelt kunna upprepa exakt vad han menade att vi stackars elever skulle hinna med när hästen travade iväg. ”Upp ner, upp ner, FRAM MED HÖFTERNA!! Upp ner, upp ner… Stilla med händerna, trampa ner hälarna, FRAM MED HÖFTERNA!!  Upp ner, upp ner…”

Lite senare i karriären blev det hoppning. Då skulle stiglädren vara så korta att jag knappt kom ner i sadeln. Jag har alltid haft förhållandevis långa ben och det är jättesvårt att rida lätt med bra balans när knäna är strax under hakan.

Efter några år på hopparenorna blev det dressyr för hela slanten och då var det mode i att rida med hysteriskt långa stigläder. Ju längre läder desto bättre ryttare, trodde vi.

För den som inte har fantasi att föreställa sig hur det är att rida lätt med raka ben, ståendes på tå och med höften framåt är det fritt fram att prova. (Pst… det funkar sådär och det ser ut som man håller på med något helt annat än rider på en häst)

Sen hamnade jag, som tur var, till slut under luppen på den gode Richard White. Det var bara att släppa på prestigen.  Gör om gör rätt och inse att rida lätt i balans och i ett på för hästen ett ändamålsenligt sätt, det kunde jag inte.

Nu kan jag!

Rida lätt är alltså långt ifrån en självklar kunskap, även om man ridit i åratal. Är du osäker på om du gör rätt så läs i Ridhandboken1. Där finns tekniken ganska väl beskriven, inte mycket höfterna fram där inte och det är bra för på det viset blir det ingen balans i ryttaren.

Jag tjatar varenda dag om lättridningens fördelar och dess utförande, det kommer jag fortsätta med. Som en lättridningens ambassadör.

"1 2, 1 2, upp ner 1 2..."

Att titta på bra ridning är ett lysande sätt att få inspiration och och hålla idealen uppdaterade. Det finns några ryttare och tränare i världen som jag håller framför de andra.

Kyra Kyrklund och hennes man Richard White till exempel. De kan koka soppa på en spik, alltså göra svårklasshästar av det mesta i hästväg, med begåvat eller mindre begåvat "råmaterial". Jag som haft förmånen att få träna med dem under många år samt även haft ynnesten att på andra olika sätt fått ta del av deras kunskaper är fortfarande fascinerad.

Häromdagen kom det en film från en demo som Kyra gjorde i Stoneleigh/England. Hon visade upp sin "nya" GP-häst Tiphany. En egen uppfödning efter Tip Top och Matadors syster och naturligtvis tämligen begåvad. Hon slutar aldrig att producera nya svårklasshästar!

Det var en fröjd att titta på filmklippet, enkel och okomplicerad ridning på GP-nivå, med små hjälper.

Idag fick jag en länk med helgens tävling i New York, där det gick väldigt bra för Tinne och Pardon Magi. Efter tävlingen gjorde Charlotte Dujardin en uppvisning på Valegro. Hon red küren från OS i London och som alltid när jag tittar på dem blir jag både tårögd och får ståpäls.

Bilden är en skärmdump från utsändningen.

Det är ridning, outstanding ridning. Det går att hitta små misstag, om det nu skulle göra någon lycklig, men det finns i mina ögon f n inget ekipage i världen som kan konkurera med dem.

Här finns länken om du vill se. Charlotte rider ungerfär 2.38 in i sändningen

Det kommer kanske någon lika bra och kanske någon som lyckas få en högre procent men samstämmigheten de har, den tycker jag är unik.

Nästa helg ska jag på dejt med Carl Hester. Ja alltså det är ju inte bara jag som ska dejta honom, vi är kanske sådär en 4-500 stycken som ska med. Men, jag ser verkligen fram emot att återigen få se honom arbeta med ekipage. Han är en av mina absoluta favoriter!

Jag har haft förmånen att fått se mycket bra ridning och även träffat många duktiga tränare och ryttare, vilka jag lärt mig oerhör mycket av och jag är ödmjukt tacksam för detta.

Igår gjorde jag själv en clinic och hade fått uppdraget att prata om vanlig ridning. Alltså det där som 95% av alla ryttare håller på med hela livet och det som känns väldigt, väldigt långt från Grand Prix.

Det är också roligt! Och det är ännu roligare när jag kan förklara för ryttarna det där ibland lite krångliga i vardagsridningen så den blir lite mindre krånglig. Det känns bra på riktigt!

Nu ska jag ladda mot nästa helg, för det kommer bli denna höstens höjdpunkt!

Nu är det söndagskväll. Då kan jag läsa på fb om tävlingsresultat runt om i landet från den gångna långhelgen. Det är många glada miner och grattisönskningar, bilder på prisrosetter och plaketter. Härligt att läsa om glädje och förväntad eller oväntad framgång. Ridsport när den är som allra bäst.

Det som slår mig när jag kollar på de meddelanden jag fått från mina ryttare som varit på olika platser är att framgång mäts på olika sätt.

En ryttare är överlycklig för att den kunde komma iväg på den tävling som var planerad. Det är inte givet för alla tävlingssugna att hästen är frisk, barnvakten är på plats och att bil och trailer fungerar som de ska.

En annan är lättad för att den kom på vad det var som trasslade till det på framridningen. Tävlingen dag 2 gick betydligt bättre än dag 1 och meningen "Vad gör jag för fel?" byttes till "Idag gick det mycket bättre!"

En ryttare har fått bekräftat att nytänkandet i träningupplägget ger resultat och en annan, som verkligen släppt allt och flyttat långt bort, gör sin debut i stora sammanhang och det med den äran.

Jag har en ryttare som sitter med benet i gips hemma i soffan gläder sig med andras framgångar och så har jag en liten ryttare som tappert kämpar för att hitta glädjen i att bara umgås med sin ponny som för tillfället är i rehab istället för på tävlingsbanorna

Jag kan fortsätta räkna upp fler olika sätt som mina ryttare mäter sina framgångar med och jag är oerhört stolt över att alla hittar positiva saker i det de gör.

En ryttare som haft det lite extra trögt skrev: "Idag red jag bra! Jag är riktigt nöjd!"

En annan skrev "Tappade stigbygeln och kom åt henne med sporren 😩 annars gick hon klockrent."

Det värmer ett tränarhjärta!

Nu när jag funderat igenom ryttarnas bravader i helgen är slutsatsen att jag är stolt över allihop och även  mig själv som tränare. De har lyssnat på mitt tjat, tagit till sig och förstått vikten av att analysera sin insats. De ger hästarna en ärlig chans samt ser även de små stegen framåt.

Grattis till de som fått rosetter och lika mycket grattis till de som kämpar på i väntan på sina.

Reflektioner från framridningsbanor, bl a en solig vårdag.

Jag gillar att betrakta... Inte för att i första hand värdera, mer för att reflektera.

Nu har jag funderat på detta ett tag och kommit fram till att det går att dela in ekipage på en framridningsbana vid en dressyrtävling i tre olika grupper. Det är en grov indelning, min alldeles egen och vad som är rätt eller var man passar in bäst är upp till var och en att bestämma. Mina betraktelser är gjorda på framridningar till regionala klasserna Lätt A - Msv B, inga unghästklasser

Grupp 1:

Ryttarna i denna gruppen, vilken är den största, prioriterar ökningar, mest i trav men också galopp. Ett ekipage jag studerade vid ett tillfälle gjorde ca 8-10 travökningar, över hela diagonalerna. Denna gruppen rider överlag i högt tempo. Det övas också på snabba reaktioner, raska halter följs av ännu raskare framridningsmoment. Det är relativt långt mellan skrittpauserna och om det är MsvB som ska ridas är det inte helt ovanligt att ryttarna passar på att öva lite halvsteg, dvs lknande det som kan bli början till inlärning av piaff, när de skrittar på tygeln. Det förekommer många uttalanden från ryttarna om hästens samarbetsvilja eller ibland om avsaknaden om densamma. Det går ofta att se ett ganska tydligt stresspåslag hos dessa ryttare, sammanbitna, fokuserade miner och ett visst tunnelseende.

Grupp 2:

Här rids det lugnare, det skrittas länge, travas i joggingtempo och galoppen är avslappnad, allt vanligtvis i ganska låg form. Ökas tempot är det relativt kontrollerat och bara över några steg här och där. Ryttarna hittar emellanåt någon bekant att byta några ord med, bland åskådarna eller en annan ryttare. Det ser väldigt avspänt ut, kanske lite såsigt emellanåt. Det rids på olika linjer, utrustningen kontrolleras, oftare än i den andra gruppen. Man stannar för att fixa en rem på tränset eller t o m sadla om vid behov. Det rids färre rörelser och om det görs så är det kortare moment av dessa. Några steg i en sluta hit eller skänkelvikning dit och sen framåt igen och ny skrittpaus. Dessa ryttare ger intryck av att vara ganska tillfreds med läget, fokuserade men på ett stillsammare vis

Grupp 3:

Detta är den minsta gruppen och består av de som kommer lite sent. De sladdar in en aning nonchalant på parkeringen, lastar av  hästen, sadlar den med en hand samtidigt som de avslutar mobilsamtalet som pågått sen de anlände. Med en luddig förklaring till varför det blev så sen ankomst sitter de upp, rider några varv i trav och galopp och går in på tävlingsbanan med en axelryckning. Man kan höra "Asch, det går som det går, det är inte så noga..."

Utrustningen på hästar och ryttare är ganska homogen. Det är en del lack, mycket bling och välputsat läder. Bling finns även på kavajer, stövar, sporremmar, hjälmar och handskar.

Vad det gäller hästskötarna är däremot skillnaden gigantisk! Någon har anställda hästskötare med sig, en annan har en hästägare. Många har en kompis som handräckning, en annan har en okunnig och förvirrad livspartner som behöver mer guidning än vad den kan hjälpa ryttaren. Ytterligare någon har fått med sig en son, dotter, mamma eller pappa ja där finns alla varianter.

Så här såg vår mesta världsryttar Ulla Håkansson och Ajax ut första gången jag såg dem på en framridning. Ulla var väldigt avspänd och tog sig tid att vara gullig mot oss små beundrare som hängde på ängen där framridningen till Grand Prix var. Vem skulle rida fram till en GP på en tuvig äng idag?

Vi var andäktigt storögda, såg säkert ut som fågelholkar och önskade oss sådana ridbyxor och läderridstövlar som Ulla hade av Tomten...

Det blev en intensiv vecka, som i min värld går under namnet post-GHS. Jag har diskuterat ridning och träning, mest ur det etiska perspektivet, 24-7 känns det som. Jag har försökt svara ilskna inlägg med att vara kontruktiv och ledsna med att vara lika konstruktiv. Debatt är bra tycker jag så länge den är just konstruktiv. Men nu har vågorna lagt sig och jag lägger mitt fokus på annat.Tack alla ni som hört av er har stöttat mig i min argumentation. Det är mycket lättare att väcka och föra debatt när den hålls saklig!

Mitt vanliga jobb som tränare är just att utbilda och öka förståelse för hästar i allmänhet och ridning och dressyr i synnerhet. Den gångna helgen har jag varit på resande fot i jobbet, till vardagen med "vanliga" hästar och deras ryttare.

Bakdelsvändning är det svåraste jag vet att instruera och precis där hamnade jag på sista passet för helgens kurs. När en ryttare tittar hjälplöst på mig och säger "Hur ska jag göra?" samt sticker ett dressyrprotokoll under näsan på mig där det står mindre roliga siffror. Tuff uppgift att reda ut för ryttare som är nya bekantskaper och som jag dessutom ser sällan.

Bara att rota i hjärnkontoret efter något bra för jag tror att det är svårt att som ryttare fatta hur det ska gå till så jag ler glatt och säger: "Vi får ändra lite". Som sagt, jag träffar dessa ryttare  sällan så det gäller att de får ordentliga verktygslådor med sig hem att jobba med till nästa gång.

Det blev prat om ställning vs böjning i halsen, bjudning, samling, placering på linjen och ja, precis allt egentligen och så blev det att vi slutade med att rätta sitsen. Hitta höftböjaren för att bli lätt och snabb i skänkeln, sitt på rätt sida och låt bli att röra runt med händerna.

Precis så upplever jag att det ofta är, allt som "krånglar" hänger ihop med ett fel i grunden. Bristande samling och eftergift i bakdelsvändningen slutar vid en sitskorrigering.

Jag försöker få mina elever, främst de jag träffar sällan, att läsa Ridhandboken, Den är lättläst, täcker det mesta en hobby/tävlingsryttare behöver veta om grundridning och det är fler och fler som hänger på idén. En av tjejerna berättade stolt att hon minsann läste nu. Hon har en nattvaken baby så det blev mycket läst!

Humor är bra att ha som ryttare och det blev goda skratt när vi gemensamt kom fram till att ryttaren skulle läsa de "tråkiga" kapitlen, t ex det om handställning och tygeltag i början av boken och inte hoppa direkt till de roliga om öppna och sluta!

Jag har i helgen pratat om allt, hur man får en tittig unhäst att gilla läktaren till varför man ska åka till veterinären med en häst som "bara" haltar ibland när den inte är uppvärmd. Sadelproblem, hur ska bettet sitta och varför får jag bara en 6:a när jag gör så här?

Det finns hur många frågor som helst och jag funderar på hur jag ska hinna svara på allt.

Jan Brink berättade en gång att han vid ett tillfälle frågade en elev hur mycket kraftfoder hästen fick och svaret blev "Vet inte, fråga mamma". Det var inte rätt svar...

Gedigen grundridning, sits och inverkan, kunskap om god hästhållning och etik, sätt det på agendan för där finns det mycket att hämta för att med tiden lyckas som ryttare.

Ökningar, bakdelsvändning och galoppombyten kommer av sig själv...

En helt vanlig vanlig dag på jobbet

Vad betyder de där orden?

"En uppförandekod (från engelskans Code of Conduct) är riktlinjer för hur ett företag eller en organisation ska bedriva sin verksamhet på ett etiskt, socialt och eller miljömässigt riktigt sätt. Koden kan vara framtagen av företaget eller organisationen själv, eller av en branschorganisation, ibland under medverkan av externa intressenter."  
Källa: Wikipedia

I Ridsportens Tävlingsreglemente finns Code of Conduct nedskrivet: http://www3.ridsport.se/Tavling/Tavlingsreglemente/Code-of-Conduct/

Det är inte en lag eller förordning utan ett frivilligt åtagande. Alla som håller på med hästar i någon form omfattas av detta "frivilliga" åtagande.

Sunt förnuft, omdöme, empati och förståelse för hästen kan tyckas självklart men så är inte fallet.

Ibland brister allt det där hos den som hanterar eller rider en häst och då hoppas jag att det finns människor omkring som kan både reagera och framförallt ingripa.

Vi har under många år haft omvärldens och medias ögon på oss i dressyrsporten, just på grund av det som betraktas som våldsam eller smärtsam ridning/inverkan på våra hästar. I min värld har det varit en positiv uppmärksamhet. Alla kan göra ett misstag men ett inrotat beteende eller hanterande av hästar är inget misstag. Det är systematiserat.

Man skulle kunna tro att andra grenar av ridsporten har ett bättre (mindre våldsamt?) sätt att träna och tävla sina hästar, men det tror inte jag. Det handlar bara om var fokus från omvärld och media hamnar. Samt av vad som av hävd är accepterat eller hur mycket pengar som är inblandade.

Igår, på bästa sändningstid i SVT, visades ett klipp från hoppningens framridning på Gothenburg Horse Show där en hoppryttare på ett brutalt sätt bestraffade sin häst för att den snubblade. Den ryttarens ridning lämnade mycket övrigt att önska överlag, även inne på arenan.

Jag undrar, var befann sig FEI:s stewards, de som ska finnas på framridningen för att se till så att hästarna inte far illa? Det är väl inte så att de valde att titta bort? Det handlar ju om mycket pengar och internationella "stars"...

Ingen kan rättfärdiga det där simpla uppträdandet den ryttaren uppvisade. Nu hoppas jag ett de som lyssnade och tittade på TV:s sändning och fick höra att det var ett korrekt sätt att tillrättavisa en häst som citat: "går och sover" och "inte är här och nu" har någon kunnig och utbildad person i sin närhet som kan berätta att det där var ett exempel riktigt dåligt uppträdande mot ett oskyldigt djur.

Jag blev upprörd, arg och ledsen igår och det håller i sig. Så nu sticker jag ut hakan och säger att det där var dålig ridning av en omdömeslös ryttare. Om man som ryttare inte kan hantera ett dåligt resultat, på vilken nivå det än gäller, då ska man ta en kurs i självbehärskning och självinsikt. För det är INTE hästens ansvar hur DU lyckas på banan.