När jag är på jobbet och träffar nya elever pratar jag sits, sen sits och efter det lite mer om inverkan och sits. Jag anser att det är viktigt att försöka inverka på ett sätt som hästen kan begripa. Ingen lär sig nytt i ett nafs men för mig räcker det att jag känner att jag väcker intresset och får ryttaren att försöka. Sen gäller det för dem att öva.

Jag lovade att berätta den här historien för en ny ryttare som kämpade med sitsen idag. Vi hann inte med riktigt så nu kör jag en repris på ett favoritinlägg så jag håller mitt löfte lite i efterhand. Varsågod...

"Jag brukar ibland roa mina åhörare när jag gör mina clinics och föreläsningar med en god historia om när jag började min långa resa i sitskorrigering. Han som tog på sig den stora uppgiften var Richard White, en riktigt duktig tränare samt även Kyra Kyrklunds man.

Richard och jag inledde vårt långa sammarbete i början på 90-talet något år efter att han och Kyra flyttat till Sverige och Flyinge. Det finns mycket att berätta om den perioden och många roliga saker jag kan skratta åt nu i efterhand men DÅ, under de åren var jag inte så himla kaxig kan jag säga.

Det var ju inte så att jag var nybörjare när jag först kom till Richard. Jag hade tävlat upp till Intermediaire I på ett par hästar innan den hästen jag hade då och tyckte nog att jag hade lite koll, åtminstone på min sits.

Vid allra första träningtillfället i Stora Ridhuset Flyinge höll jag på att dö av syrebrist för jag var så fruktansvärt nervös att jag glömde att andas. Det var fullt av GP-hästar som piafferade runt mig, namnkunniga ryttare som bara ”gled” runt och såg tjusiga ut och så var det vi, Harley Davie aka ”Putte” och jag.

"You can trot on the circle” sa Richard och jag hade pluggat ridengelska i veckor så det kommandot förstod jag. Sen stod han där mitt i volten och tittade, helt tyst…

 "Change rein!"

Puh! det förstod jag också, går ju bra det här! Det flöt på fint i flera minuter, tyckte jag...

Sen kom det, jag tar det på svenska här men ni kan ju förstå hur det lät på engelska i mina svettnervösa öron.

”Kajsa, det ser ut som du sitter i en hammock och gungar, hur tänker du?”

Jaa, det var domen. Alltså inte mycket som var rätt och efter det började en resa som var lång, lärorik och fantastiskt rolig (emellanåt tårfylld) hela vägen.

Jag kan tillägga att i min ryttarkarriär innan jag träffade Richard hade det inte påpekats några större konstigheter med sitsen. Tvärtom så hade jag alltid fått beröm från de tränare jag ridit för, både svenska och en och annan tysk och bra betyg i tävlingsprotokollen. Men det var lite i en annan tid och nu i efterhand kan jag förstå varför det var som det var, vi hade helt enkelt halkat lite efter i dressyrens utveckling.

Jag fick börja med att korta mina stigläder, minns inte om det var två eller tre hål. Böja på knäna och sitta på rumpan istället för att luta mig bakåt eller LIGGA bakåt som Richard sa.

Sen fortsatte det; Justera tygellängden, dom är för korta och böj på armbågarna. Armarna nära kroppen, händerna här, rumpan där, SLUTA KLÄM MED SKÄNKELN. Foten parallell med marken och skänkeln rakt ner. Mjuka vrister och SLUTA DRA I TYGLARNA, lätt skänkel, DRA INTE i YTTERTYGELN! och så vidare och så vidare i tre dagar.

Omtumlad ända in i själen, yr i mössan av alla nya intryck, full med nya kunskaper och fullständigt övertygad om att jag inte passerat Richards nålsöga då det gällde fortsatt träning vågade jag ändå ställa frågan om jag fick komma tillbaka.

Richard tittade oförstående på mig och sa; ”Det är väl klart, hur ska jag annars se om du klara av detta?”

Han gillade min inställning och min häst, inte för att Putte var så himla begåvad utan för att han alltid försökte. "He has a hart of gold and there are some opportunities.”

Så rätt han hade om den hästen, den gode och allra bäste tränaren Richard.

Om bilden kan jag bara säga att jag har milatals med film från de där träningarna. Men i ett format som jag inte kan spela upp. Att någon skulle föreviga vårt arbete med kamera, det fanns inte. Detta är en skärmdump från den första träningen iallafall. Usel kvalitet men ett kärt minne.

Jag har ägnat några veckor åt kontemplation...  (djup begrundan, grubbel, tankfullhet)

Jag grunnar på sakernas tillstånd och som ofta över den varierande tolkningen av vad som är  bra ridning i allmänhet och bra utbildning av hästar i synnerhet.

Just nu gäller det "Läromästare" och då menar jag de äldre, oftast iallafall, dressyrhästar som annonseras ut till försäljning med den överskriften. Speciellt den kategori som ska gälla för att kunna lära någon att rida svår dressyr...

Att köpa (eller låna) en läromästare är enligt en del det snabbaste och säkraste sättet att som ryttare ta sig till den högsta nivån. Jag håller med, i de fall då "läromästaren" är välriden, har några av sina bästa år kvar på banan samt att ryttaren har tillgång till kvalificerad tränare så gott som dagligen.

Nu är det inte alla förunnat att kunna skaffa en sådan häst och inte heller få träning så ofta och då köps ofta en helt annan typ av läromästare.

Det är den typen av häst jag är  nu fundersam över efter att träffat på ett exemplar på en träning för ett tag sen.

Jag hade för några år sen en upplevelse som jag sent kommer att glömma, och det var som provryttare i sadeln på just en sådan häst. Till saken hör att den hästen hade en prislapp på "ca" 800 000:- och möjligen skulle kunnat tjäna som läromästare på Mvs A/ St:George-nivå så jag hade ganska höga förväntningar.

Nåväl, den tilltänkte köparen hade god storlek på sin plånbok och ville gärna kunna gå en genväg (hennes egna ord) till svår klass.

Vi reste många mil, säljaren var informerad om att köparen var orutinerad samt att jag skulle följa med som sakkunnig och testryttare.

Hästen förevisad av säljaren och det såg ok ut. En fin, ganska stor och rörlig häst med vacker brun färg. Det enda jag inte gillade var att hästen såg ganska framtung ut och att vi inte fick se eller rida hästen på träns, säljaren menade att den funkade mycket bättre på kandar...

Sen skulle den tilltänkte köparen upp. Det propsade säljaren på och så fick det bli. Nu började jag bli fundersam för det såg genast mycket mindre smidigt och lättsam ut. Fortare och fortare gick det och ryttaren verkade se rätt förvirrad ut. Långa sporrar fick hon rida med också, det var hon inte van vid.

Men hästen travade och galopperade i slutor (böjd och sprang på tvären) snurrade runt på bakdelen i galopp och bytte också galopp nästan där den skulle. Ryttaren var till slut rätt så imponerad,

Men sen skulle jag rida, vilket samme säljaren inte var så pigg på, allt var ju till ryttarens belåtenhet?

Jag satt upp ändå, kortade upp tygel och fastställde vilket jag redan anat att hästen var som ett järnspett i halsen och hängde som en betongklump i tygeln. Jag är ingen "stark" ryttare och hade lite svårt att sitta kvar bekvämt i sadeln.

Sen blev det åka av kan jag säga. Halvhalt fanns inte på karten, det var bara att hänga med. Slutet kom när jag i trav vände in på diagonalen och hästen satte av i ökad trav med mig hängande rätt ut som en vimpel i tyglarna. Efter hörnet när jag lyckats få stopp på eländet satt jag av, räckte över tyglarna till säljaren och tackade artigt nej till denne läromästare.

Vi åkte alla milen hem ige och under färden försökte jag förklara för den som nu inte längre var en köpare att det inte gick att rida svår klass per automatik bara för att hästen startat i St.George. Det insåg hon efter 15 mil men det tog alla de övriga nästan 25 milen att förklara att sådär ville inte jag att en svårklasshäst skulle vara att rida. Den hästen var ingen läromästare även om den hade gjort ett och annat hyfsta resultat på tävling.

Det är oerhört svårt att förklara en känsla, men det går iallafall att komma nära. Jag har en dröm om att det skulle vara lite enklare att sitta upp på de s k läromästarna och få en bra känsla, så man som ny ryttare kan få en möjlighet att förstå vad det handlar om.

Det ska inte vara tungt och trögt eller behövas långa sporrar och kandar för att lotsa runt en rutinerad tävlingshäst oavsett om ryttaren är erfaren på den nivån eller inte.

Den hästen jag träffade på för några veckor sen var en riktigt vänlig häst, köpt som läromästare, inte så svindyr som den i mitt exempel. Men tråkigt nog var den allt annat än lättväxlad och det hade den nye ägaren redan konstaterat.

Jodå, jag vet precis hur den var för jag red den och i min värld var det långt till lätthet och egenbalans även om den kunde byta galopp.

Och nu när jag ändå talar om lätthet, balans och samverkan kommer jag osökt in på dans.

Jag har en annan dröm, en hemlig en och den handlar om att få dansa på en riktig bal. Till smäktande valsmusik, i balklänning av vackraste siden, tyll och med paljetter. Förd i dansen av en mycket dansant kavaljer klädd i frack. Faktiskt kittlande nära att rida Grand Prix på en välriden häst tror jag.

Så här "dansar" jag till oftast runt, till vardags alltså...

När jag skrev inlägget Överbetslat för några veckor sedan var det många som reagerade och ville höra hur det gick framigenom.

Denna veckan träffade jag ekipaget igen och var mycket nyfiken på hur det gått. Jag hade fått lite smyginfo om byte av utrustning men hur det gått visste jag inte.

Jag blev imponerad! Hästen var lugn, stod still när ryttaren satt upp och fungerade precis som vilken annan unghäst som helst. Jo, hästen är 7 år men den får gå under epitetet unghäst för den behöver "gå om några klasser".

Träns med vanligt tvådelat tränsbett, nosgrimma av remontmodell lagom spänd var utrustningen för dagen.

Ryttaren tränade idag på att bli mindre yvig i sin hjälpgivning och red på volt och fyrkant, med snygga hörnpasseringar, i alla tre gångarter.

Tänk vad små förändringar kan göra. Det var en mycket gladare och mer självsäker  ryttare som åkte hem för att öva vidare över sommaren.

Något annat vi pratade om idag var de i media omtalade vaggorna på specialtränsen från en större tillverkare. Det var också andra resårbelastade tyglar med i diskussionen samt ett bett från Irland jag aldrig sett förut. Funktionen på vaggor och resårtyglar och dess eventuellt positiva inverkan på ryttarnas tygeltag lämnar jag därhän. Jag kan inte se hur de skulle kunna tillföra något i det stora hela, men jag ska fundera vidare

Vi håller på med en materialsport, det är tydligt.

Den här modellen marknadsför av en av våra största internationella dressyrstjärnor. Jag är ytterst tveksam om de finns i den ryttaren egen sadelkammare...

Jag skrev ett inlägg om vår kvinnodominerade ridsportgren, dressyren. Men på något vis uttryckte jag mig luddigt. Eller så gick mina tankar fortare än tangentern så jag bromsar tankebanorna lite nu och försöker igen.

Min reflektion  den dagen var, när jag läste resultatet från SM-kvalet för seniorer vilket reds på Nationaldagstävlingarna/Strömsholm, att klassen hade 32 starter varav 4 var män. Alltså en väldigt sned könsfördelning...

Det är nog rekordmånga män så här i modern tid och de placerade sig som nr. 1, 2 och 6. Den fjärde manliga ryttaren hamnade lite längre ner.

I finalen som reds i GP Kûr idag, blev ordningen lite annorlunda och slutresultatet i SM blev att guld- och silvermedaljen gick till män, Patrik Kittel och Mads Hendeliowitz.

Det reds samtidigt Junior-SM, där startade 0 killar, 29 tjejer, SM för Unga ryttare där det var 2 killar, 21 tjejer samt Riksmästerskap U 25 med 0 killar och 13 tjejer.

Ridskolorna runt om i landet kämpar för att locka killar att börja rida och inte minst för att de ska fortsätta när de väl börjat. Efter vad jag förstått går det sådärbra hos en del och lite bättre hos andra. Men tjejerna är många, många fler

Min fråga för dagen är, och det känns inte så luddigt nu när jag lagt ut texten en aning: När börjar killar egentligen rida dressyr och var?

Någon mer än jag måste väl funderat på den saken och är det samma när hoppryttarna gör upp om sina SM-medaljer? Att killarna dyker upp på seniornivån och lägger beslag på topplatserna?

Jag tror att Kristian von Krusenstierna är den ende av de detagande manliga seniorryttarna som hållit på att tävla dressyr på elitnivå sen ponnytiden. Så när han började, det vet jag.

Visst är det värt att reflektera över?

Hur könsfördelningen var på de deltagande hästarna detta SM har jag ingen aning om men det är en annan fråga.

Jag har som sagt inte firat Nationaldagen på Strömsholm utan varit hemma, jobbat lite och servat de som bygger på vår altan. Jag har också hunnit besöka det senaste tillskottet hos familjen från Norrland jag skrev om häromdagen i inlägget En lång historia....

Får jag presentera nr 18 (tror jag) i den stora Zarah-familjen...

Endast fyra dagar gammal är denna lilla fröken, ännu namnlös och e. Sir Donnerhall ue. Zsa Zsa Gabor - Caprimond

Det finns alltid tillfällen att göra nya erfarenheter. Jag hamnade i en för mig helt ny situation häromdagen och det handlade om bett.
  
Jag träffade en ny elev, en vuxen ryttare med en "vuxen" men outbildad häst. Den var pigg och glad men hade inte koll på grunderna i ridning.
Den här hästen hade ett bett som jag inte förstod mig på. På min fråga om vad det var och varför hon använde det, fick jag veta att det var en kandarstång med tungfrihet och rörliga skänklar. Bettet var utprovat av hennes veterinär då hästen hade varit svår (omöjlig) att rida på vanligt tränsbett. Ryttaren berättade att hästen då drog ner huvudet mot marken, slängde tungan över och ut, och sprang okontrollerat.
  
Den hade inga skador eller avvikelser i munnen, men den hade enligt veterinären ovanligt stark sväljreflex eller ”stark” tunga och fungerade därför inte på tränsbett. Stången var utrustad med kindkedja och en för mig helt ny variant av deltatyglar, två på varje sida.
Hästen var väldigt orolig i munnen och ostadig i formen, ryttaren hade den bästa viljan i världen men ingen koll på hur detta bett fungerade.
  
Där var problemet, för att rida på så kallad blank stång kräver tre saker. Du behöver veta hur bettet fungerar, hästen behöver vara tämligen/väldigt välskolad och du som ryttare behöver ha en stadig position i sadeln och en stilla hand. (De äldsta och mest utbildade hingstarna vid Spanska Ridskolan rids vid speciella tillfällen på så kallad blank stång. Det säger allt om svårighetsgraden tycker jag.)
Den här ryttaren hade inte dessa tre viktiga grundförutsättningar, och hon var inte lycklig och glad med sin ridning. Jag påstår att ingen hade kunnat rida den hästen på den betslingen med någon vidare framgång, det var helt enkelt "Mission impossible"!
  
Att överbetsla, det vill säga försöka lösa problem i ridningen genom att ta till skarpare bett, är mycket sällan en lösning. Det är i min värld uteslutet att ge rådet till en orutinerad ryttare att använda något annat än tränsbett. Är det svårt att rida rent allmänt, blir det väldigt mycket svårare om hästen dessutom med alla medel försöker undandra sig ett för skarpt betts inverkan.
Det finns en uppsjö av bett, bara i kategorin tränsbett finns det massor med modeller och det verkar vara lite mode i att laborera med bett.
  
Får jag frågan om det ska bytas bett brukar jag fråga efter anledningen. Min uppfattning är att det kan bli en positiv effekt av bettbyte om det sker inom ramen för tränsbett med normalt utförande. Hästmunnar ser olika ut och mitt stående råd är:
– Sätt aldrig övertro till att byta utrustning, men så länge du håller dig inom ramen för normala varianter kan det ibland bli en positiv effekt.
  
Det ingår i den unga hästens allra första utbildningstid att acceptera bettet och dess inverkan. Har det blivit fel där är det bara att vackert ta ett steg tillbaka och göra om, göra bättre.
Utbilda ryttare gör man bäst och enklast vid ridning på tränsbett.
  
Kandaret är inte längre obligatoriskt vid regionala och nationella dressyrtävlingar, så dess användning kan för de allra flesta ryttare skjutas på framtiden.
Tungfel hänger ibland ihop med dåligt inpassade bett, men mycket oftare beror det på rent ridtekniska eller medicinska problem.
  
Så, enligt min åsikt är överbetsling allt som oftast det allra sämsta alternativet om hästen är "krånglig" i munnen.
  
Hälsningar,
Kajsa
 

Här rider den förre chefen för Spanska Ridskolan, Alois Podhajsky, på blank stång. Det vill säga bridongtygeln hänger oanvänd på halsen.

Är tillbaka i vekligheten efter en knapp vecka i Tjeckien. Prag närmare bestämt och det har varit härligt. Ledig från jobbet men såg faktiskt några hästar. Körhästar i turistverksamhet, tack och lov i hyfsat god kondition... 

Fick en rolig inbjudan på fb och har funderat över denna under veckan. Tänk om fler fick uppleva detta, en riktig solskenshistoria!

De träffades på nyårsafton 1989 och kärleken var omedelbar och ömsesidig. Visserligen var killen lite i yngsta laget men vadå, lite får man ju chansa om man tror man hittat rätt!

Christine var 17 år, ivrig, hängiven och visste den dagen precis att hon hittat mannen  i sitt liv. Hon såg honom springa runt, lös  ridhuset och på egen hand hoppa alla hinder som var uppsatta.

Ja, Yoghurt, f. -86 e. Jasper - Modern xx var och är en häst...  En brun fin häst, som då var alldeles för ung, men som sagt vad hjälpte det.

Jag är ansvarig för denna drömdejt för det var jag som skickade henne till en bekant som jag visste hade några passande hästar till salu. Christine skulle ha en häst som uppföljare till ponnyn Mysak, alltså ingen unghäst men vad gör man när någon stjäl ens hjärta? Hon berättade att de knappt vågade besiktiga honom av rädsla för att han inte skulle gå igenom!

Men det gick fint och sen har de följts åt, i vått och torrt. Yoghurt har tävlat både hoppning och dressyr, även om dressyrkarriären tog fart först när han var 19. Yoghurt har varit väldigt nära döden några gånger men alltid rest sig på 9. Han förlorade ett öga när han var 19, men fortsatte att tävla hoppning tills han var 23!

Denna bilden togs när han var 20 år. (Foto Roland Thunholm)

Han gillar bäst om han blir riden varje dag, men nu blir det bara 2-3 dagar i veckan. Christine berättade att han fortfarande är den i stallet som släpar ut den som ska leda honom till hagen varje morgon, alltså en pigg och nyter pensionär.

Jag har känt Christine sen hon var en liten ridskoleelev. Har som tränare följt henne genom ponnyåren, även om hon var hoppryttare, samt de första åren med Yoghurt. Sen flyttade de ut i världen för Christine skulle studera och jag träffade dem bara på somrarna när de gästspelade i hembygden.

För 10 år sen träffade jag en slump på Yoghurt när han tillfälligt var hemifrån Värmland, utlånade till en yngre ryttare. Det var ett kärt återseende!

Nu är Yoghurt hemma hos Christine igen och jag följer familjen på håll. Nu rider även Christines dotter, äpplet faller som bekant inte långt från trädet!

Tänk om fler kunde få möjligheten att skicka ut en sån inbjudan som Christine nu har gjort.

Tårtkalas, imorgon 16/5, för en pigg och glad 30-åring. Som grädde på moset hålls kalaset i gårdens nya fina ridhuset!!

Jag är glad och varm i hjärtat av att jag har fått vara medhjälpare till denna matchmaking. Skickar ett knippe morötter till Yoghurt och önskar detta radarpar fortsatt lyckliga dagar!

Denna bilden är från förra veckan när Yoghurt i sällskap av familjens ponny Montana kollar in våren vid Klarälven.

Reflektioner från framridningsbanor, bl a en solig vårdag.

Jag gillar att betrakta... Inte för att i första hand värdera, mer för att reflektera.

Nu har jag funderat på detta ett tag och kommit fram till att det går att dela in ekipage på en framridningsbana vid en dressyrtävling i tre olika grupper. Det är en grov indelning, min alldeles egen och vad som är rätt eller var man passar in bäst är upp till var och en att bestämma. Mina betraktelser är gjorda på framridningar till regionala klasserna Lätt A - Msv B, inga unghästklasser

Grupp 1:

Ryttarna i denna gruppen, vilken är den största, prioriterar ökningar, mest i trav men också galopp. Ett ekipage jag studerade vid ett tillfälle gjorde ca 8-10 travökningar, över hela diagonalerna. Denna gruppen rider överlag i högt tempo. Det övas också på snabba reaktioner, raska halter följs av ännu raskare framridningsmoment. Det är relativt långt mellan skrittpauserna och om det är MsvB som ska ridas är det inte helt ovanligt att ryttarna passar på att öva lite halvsteg, dvs lknande det som kan bli början till inlärning av piaff, när de skrittar på tygeln. Det förekommer många uttalanden från ryttarna om hästens samarbetsvilja eller ibland om avsaknaden om densamma. Det går ofta att se ett ganska tydligt stresspåslag hos dessa ryttare, sammanbitna, fokuserade miner och ett visst tunnelseende.

Grupp 2:

Här rids det lugnare, det skrittas länge, travas i joggingtempo och galoppen är avslappnad, allt vanligtvis i ganska låg form. Ökas tempot är det relativt kontrollerat och bara över några steg här och där. Ryttarna hittar emellanåt någon bekant att byta några ord med, bland åskådarna eller en annan ryttare. Det ser väldigt avspänt ut, kanske lite såsigt emellanåt. Det rids på olika linjer, utrustningen kontrolleras, oftare än i den andra gruppen. Man stannar för att fixa en rem på tränset eller t o m sadla om vid behov. Det rids färre rörelser och om det görs så är det kortare moment av dessa. Några steg i en sluta hit eller skänkelvikning dit och sen framåt igen och ny skrittpaus. Dessa ryttare ger intryck av att vara ganska tillfreds med läget, fokuserade men på ett stillsammare vis

Grupp 3:

Detta är den minsta gruppen och består av de som kommer lite sent. De sladdar in en aning nonchalant på parkeringen, lastar av  hästen, sadlar den med en hand samtidigt som de avslutar mobilsamtalet som pågått sen de anlände. Med en luddig förklaring till varför det blev så sen ankomst sitter de upp, rider några varv i trav och galopp och går in på tävlingsbanan med en axelryckning. Man kan höra "Asch, det går som det går, det är inte så noga..."

Utrustningen på hästar och ryttare är ganska homogen. Det är en del lack, mycket bling och välputsat läder. Bling finns även på kavajer, stövar, sporremmar, hjälmar och handskar.

Vad det gäller hästskötarna är däremot skillnaden gigantisk! Någon har anställda hästskötare med sig, en annan har en hästägare. Många har en kompis som handräckning, en annan har en okunnig och förvirrad livspartner som behöver mer guidning än vad den kan hjälpa ryttaren. Ytterligare någon har fått med sig en son, dotter, mamma eller pappa ja där finns alla varianter.

Så här såg vår mesta världsryttar Ulla Håkansson och Ajax ut första gången jag såg dem på en framridning. Ulla var väldigt avspänd och tog sig tid att vara gullig mot oss små beundrare som hängde på ängen där framridningen till Grand Prix var. Vem skulle rida fram till en GP på en tuvig äng idag?

Vi var andäktigt storögda, såg säkert ut som fågelholkar och önskade oss sådana ridbyxor och läderridstövlar som Ulla hade av Tomten...

Är du en hästmänniska ända in i hjärtat så förstår du hur ett par nya ridbyxor kan fungera som humörshöjare. Ibland, när livet tar en oväntad riktning kan de där ridbyxorna få en långt viktigare uppgift, att hålla modet uppe, att vara ett slags mål. De finns segrar som vinns utanför de stora arenorna.

Nu ska jag berätta en liten, alldeles sann historia ur två ryttarliv. Jag tar mig friheten att ändra några små detaljer för att hålla det privata fortsatt privat.

Mitt i den vackraste sommartiden förra året ringde en av mina elever och berättade att hon fått cancer.

Som alltid när jag får ett sådant besked av en medmänniska blev det alldeles tomt inne i mig. Tomt och tyst... 

Jag har de senaste åren tråkigt nog haft fler människor i min närhet som drabbats och jag är fascinerad över den kraft jag känner från dem. Mitt i allt helvete som åtföljer en sådan diagnos växer det på något sätt fram en ny sida hos personen.

Vi pratade länge den dagen, jag förstod hur hon såg på sin situation och hur hon ville förhålla sig mot omvärlden.

Hon var oerhört klarsynt och organiserade raskt om sitt liv så hon kunde vara hemma och ta itu med det som skulle bli hennes liv från den dagen och ett okänt antal månader framåt. Hon ville fortsätta rida så länge det fungerade. Jag hjälpte sen till att skaffa en "pilot" till den av hennes hästar som skulle vara i arbete och på så sätt också vara ridbar den dagen hon kunde sätta foten i stigbygeln igen.

Det var det alternativet hon jobbade utifrån.

Någon gång sent på hösten, när hästen och t f pilot var på träning hos mig var ägaren med. Hon var opererad, mitt i en behandling och med ytterligare en riktigt tuff behandlingsperiod framför sig men vid gott mod. Hon berättade hon att hon köpt ett par nya ridbyxor, de skulle liksom få ligga och vänta och undrade om jag tyckte att hon var konstig?  Konstig, nää vilket mod tänkte jag.

Det där berörde mig djupt och jag tänkte mycket på de där väntande ridbyxorna.

En annan av mina elever har under många år kämpat mot helt andra, mer personliga problem. Det har varit ångest, olika  s k bokstavsdiagnoser, depressioner samt i spåren av detta en i sådana situationer inte helt ovanligt övervikt.

Hästarna och ridningen har varit hennes andningshål men även där har det strulat. Hon har haft oturen att köpa hästar som av olika anledningar inte fungerat, det har varit sjukdomar och hältor. Dessutom har hennes övervikt hängt som ett svart moln över henne.

Vi pratade mycket om hennes problem vid de tillfällen hon kunde träna men även om jag förstår ganska mycket så är jag inte den människa som kan lösa sådan problem.

Jag har skrivit, i ett tidigare inlägg om hur jag i vintras implementerade min golftränare tillika mentalcoach i mitt arbete med mina elever. Du kan läsa om det här: http://www.hippson.se/blogs/KajsaBostrom/kompis-med-hjarnan.htm

Jag hade vid två tillfällen bjudit in ett trettiotal av mina ryttare, vänner och golfvänner att inspireras av "Lasse". Där och då fann min elev den person, samme Lasse, som vi nu i efterhand kan konstatera, har kunnat hjälpa henne att växla in på nya spår.  Fortsatta samtal samtal med Lasse har hjälpt henne att hitta verktyg för att jobba vidare med sig själv. Inte minst att ändra sitt förhållande till mat och hur den påverkar henne. 

Hon har också haft ett par nya (mindre) ridbyxor liggandes, som ett mål att kämpa mot.

Jag har denna veckan haft den otroligt stora förmånen att få träffa båda paren ridbyxor, uppsuttna,med sina ägare inuti. Betydligt friskare, gladare och piggare tjejer med siktet inställt framåt.

Hästar, ridning och inte minst ett par ridbyxor kan göra underverk med oss människor!

                                                              Bara att hoppa i!

Ja, så där skrev en orolig och ledsen ryttare till mig. Hästen känns inte ok och det vet ju alla, den känslan lägger sig som en kall och blöt filt runt själen.

Den här ryttaren sköter sig och sin häst efter alla konstens regler. Ändå har det blivit som ryttaren skriver: "Vi har ju varit hos veterinären varenda år sen hästen var 6 och jag vet fortfarande inte vad felet är!" Nu är den 10...  

Vi har nu lagt upp en ny strategi, ny veterinär och jag hoppas verkligen att ryttaren blir både sedd och hörd denna gången. För hästen behöver hjälp, ingen luddig diagnos med lite sprut här och där samt den nuförtiden nästan obligatoriska frågan till ryttaren "Har du kollat sadeln?"

Varför upplever så många ryttare att ingen hör deras historia när de kommer till veterinären? Jag säger inte att det är så, jag pekar på att många upplever det så. Någon sa lite surt efter ett tämligen dyrt besök på en klinik  att hon skulle satsa sina pengar på aktieköp i Evidentia när/om det blir börsnoterat.

Jag kollade lite och hittade följande på VeterinärMagazinet.se:

"Gruppens (Evidensia) omsättning har ökat från 1,4 miljarder till 2,3 miljarder kronor – en tillväxt på över 60 procent, huvudsakligen genom förvärv. Evidensia har över 1,3 miljoner kundbesök årligen och över 2 200 anställda."   En vinstmaskin...

Denna sista månaden har det varit det ena veterinärfallet efter det andra. Komplicerade och tidsödande felsökningar och udda diagnoser. Krånglande hovbrosk, för tunna hovsulor, slitna ligament i hovar, trasiga ryggar och faktiskt en ansträngd SI-led hos en hopphäst. Sneda kors och en hel hög annat som inte ger direkta hältor utan mer hästar med avvikande beteenden. Ledsamt för alla hästar och dyrt för hästägarna.

Ibland nästan längtar jag efter en gammal hederlig kotledsinflammation, lite igenkänning, men det är idag en sällynt diagnos.

Jag får ibland kommentarer på mina inlägg om hästens hälsa. Det är roligt att det jag skriver berör och det är intressant att höra andras erfarenheter. Bl annat var det en tjej som tyckte att en viss storklinik alltid härledde hästarnas problem till SI-leden. Så hoppas jag inte att det är och min privata statistik pekar inte åt det hållet.

Däremot verkar storskaligheten, höga priser och den upplevda känslan av att bli överkörd driva hästägare att söka hjälp hos fristående veterinärer. Ibland också i utlandet eller hos utländska veterinärer som gör inhopp hos svenska kollegor. Det har jag själv ingen erfarenhet av men jag har försökt läsa en journal från ett sådant besök. Det gick med svårighet att utläsa en mycket liten del av vad som var gjorts och varför. Inte alls ok i min värld.

Inom humanvården sägs det lite ironiskt att man måste vara frisk för att vara sjuk. Man måste orka stå på sig och kämpa för sig och sin sak. Säkert detsamma inom veterinärmedicinen.

Här är journalen jag och en veterinärmedicinskt kunnig person försökt tyda...

Jag skrev med en kompis på fb en morgon. Hon är gymnasielärare i svenska, det är bra när jag behöver lite hjälp med att sätta ihop bra texter. Jag får också insikt i provrättande och examensarbeten. Med i den tråden fanns ytterligare en kompis och hon är förskolelärare. Hon förser mig med roliga hstorier om vad ungarna hittar på. Livet utanför hästvärlden är intressant!

Det slog mig lite senare på morgonen när jag satt i bilen på väg till dagens första ridhus att jag är lärare på alla nivåer. Förskola, grundskola, gymnasium och högskola. Jag har hästar på alla nivåer och ryttare mellan 13 och 60 i träning.

Fredagar i allmänhet är ett lysande exempel på spridningen i utbildningsnivåerna.

Först på morgonen är det hopphästar som vill dressera sig. Blandad kompott, unga hästar med äldre rutinerade ryttare och äldre hästar med lite yngre ryttare. Från unghästhöjd till lagom jättehög höjd tävlar de.

Senare på dagen kan det vara som igår, gymnasie/högskolehästar. Från Msv B/ Prix St George till Intermediere. Denna fredagen bl a ett ekipage som gjort sin första start i de svårare klasserna.

Dessa två tjejer jag fångat på bild har jag alltså haft förmånen att få följa länge. Från ponny och framåt i ryttarkarriären. De har valt olika grenar,hästarna skiftar men ryttarna består. Den långa bestående kontakten ser jag som en ynnest.

Sist på denna fredagens schema var en 3-åring, lagom vimsig och endast riden ett par månader. Just idag hade den hästen lite bekymmer att ta sig förbi hästätande hål i sargen på ridhuset. D v s dörröppningar... Bara för oss människor att plocka fram tålamodet och hitta kreativa lösningar. Blir det som tänkt är den med i årets 3-årstest, för när hålen glöms bort travar den riktigt fint! Bild hann vi inte med denna gången.

En alldeles vanlig dag i tränarjobbet. Alla utbildningsnivåer när det gäller hästar. Friska hästar och ibland sjuka, alla ska tas om hand och/eller utvecklas. Det är samma sak med ryttarna, där blir det blir från grundskola till vuxenutbildning.

Det är ett omväxlande, omfattande och omhändertagande arbete och vilken tur att jag valde just detta!